start3

Ambrossi lider kanske av “dikto­ma­ni”. Behovet av att läsa och skri­va går hand i hand och en av de inle­dan­de dik­ter­na heter just Diktomani. Men Vindens alla barn hand­lar om så väl­digt myc­ket mer och Ambrossi rör sig djärvt från det lil­la till det sto­ra, från det pri­va­ta till det all­män­na. Han utfors­kar inte bara lit­te­ra­tu­ren utan ock­så sitt för­hål­lan­de till natu­ren, kär­le­ken, bar­nen – livet och döden. Han und­vi­ker inte de svå­ra erfa­ren­he­ter­na utan gör något av dem i sina dik­ter, han tar sig vida­re. Det sätt han blan­dar läng­tan med tack­sam­het på, är trös­te­rikt.  Ibland kan vi nog kän­na igen …
LÄS MER »

Dikterna i Sjöstjärna är skriv­na med en läng­tan att tala med läsa­ren. De har sin utgångs­punkt i ett barns upp­växt i en dys­funk­tio­nell familj och föl­jer ett kro­no­lo­giskt berät­tan­de flö­de från tidig barn­dom till sen ton­år. En upp­växt i mer eller mind­re trass­li­ga upp­växt­för­hål­lan­den är inte ovan­ligt. Oavsett vad läsa­ren har för erfa­ren­he­ter är det lätt att iden­ti­fi­e­ra sig eller för­stå Albrektssons skild­ring­ar: den som kän­ner igen alli­ga­torn har en egen i dju­pet “Jag vill inte vux­na.” Albrektssons dik­ter är små berät­tel­ser från barn­do­men. De utspe­lar sig i en tid då för­äld­rar rök­te i bilar utan säker­hets­bäl­ten. Även om dik­ter­na är …
LÄS MER »

Samtidigt som vi får kom­ma helt nära kro­ki­mo­del­len, berät­tar Anna Nero om lära­re och kro­ki-ele­ver, om möten med and­ra model­ler, om utsatt­het och stolt­het. Hon rör sig frimo­digt i det änd­lö­sa land­skap som bre­der ut sig mel­lan betrak­ta­ren och den betrak­ta­de och gör flera histo­ris­ka och lit­te­rä­ra kopp­ling­ar. Texterna är, lik­som ele­ver­nas teck­ning­ar, skis­ser som upp­står i stun­den. Boken är tänkt att inspi­re­ra lära­re, kon­ste­le­ver, konst­in­tres­se­ra­de och and­ra som vill kom­ma när­ma­re kro­ki­mo­del­len och som för­sö­ker för­stå vad som hän­der i ögon­blic­ket. ur Krokimodellen Eleverna ska teck­na stort. Två ställ­ning­ar som går in i varand­ra. De ska likt Paul Gauguin teck­na …
LÄS MER »

Lotta von Mentzers dik­ter kret­sar kring tan­ken att våga bry­ta upp och gå själv­stän­dig. Men där finns ock­så en läng­tan efter att enas och för­e­nas och där­med tillå­ta och respek­te­ra and­ra åsik­ter och vär­de­ring­ar, något hon ser som en utma­ning! Vad vet vi om våra grund­läg­gan­de vär­de­ring­ar? Släpper vi dom när det bör­jar blå­sa kallt eller vågar vi stå fast? Omslagsbilden är Mentzers. I sina foto­gra­fi­er för­sö­ker hon fånga de “grund­läg­gan­de struk­tu­rer­na” i stads­bil­den såsom stup­rör och käl­lar­föns­ter. “Det låter lite kons­tigt kanske, men jag ser en skön­het i det som vi tar för givet men ofta inte läg­ger mär­ke till”, …
LÄS MER »