Snöapan
– av Eva-Stina Byggmästar

Diktsamlingen Snöapan är en efter­föl­ja­re till Låt hjär­tat tala hjär­tats språk och bil­dar en tri­lo­gi med den kom­man­de Zenmästaren.

Byggmästar tar med oss på en resa till ett fjär­ran Japan. Vi rör oss bland tehus, bam­bu, bad­hus, medi­ta­tion och rein­kar­na­tion. Hennes stil med de kor­ta dik­ter­na, kläd­da i rak och till­gäng­lig språk­dräkt, tycks här fram­stå som ännu mer full­än­dad i mötet med de zen­budd­his­tis­ka traditionerna. 

Källor till inspi­ra­tio­nen är bland annat poe­ter­na Issa och Chiyo-Ni och de få orden får kraft och öpp­nar för dju­pa­re mening just som i Zens kän­da mini­ma­lism. Här finns ock­så ett kär­lek­s­te­ma med ett dik­tjag som uttryc­ker sin tack­sam­het till någon som både inspi­re­rar och ini­ti­e­rar. Vi föl­jer hen­ne, hän­förs och blir själ­va inspirerande.

Hon berättade
att hon hade gått
ner till havet

bugat sig
tre gånger

havet i mitt inre och havet vid
mina föt­ter är sam­ma hav sa hon
och lyf­te tekop­pen mot sina läppar
men avbröt rörel­sen och fortsatte –
jag låter vågen kom­ma av sig själv
vatt­net hit­tar nog på egen hand
den dju­pas­te sprickan

jag hade velat stäl­la en fråga –
är du inte rädd för en tsunami
men jag teg

för jag ville
lära mig se ljuset
med egna ögon

Diktjagets rast­lö­sa sökan­de konstras­te­ras, lik­som i Zenbuddhismen, med plöts­lig ro, insikt och glädje:

Jag satt
i mörkret

och log tills
mitt leen­de fyllde
hela rummet 

Det är inte för­vå­nan­de att Byggmästar är en pris­be­lönt och hyl­lad poet. Det är ett mäs­ter­ligt språk, lek­fullt men behärs­kat, som fort­sät­ter att ge ring­ar på vatt­net för den som är öppen och nyfiken.