FRI PRESS BLOGG

KINAS DHARMAGÄNG

Inspi­re­rad av Jack Kerou­ac och Gary Sny­der bör­ja­de Bo Ran­man stu­de­ra den mys­tis­ke Zen-poe­ten och Tao-filo­so­fen Han-shan, Kal­la Ber­get. Den­ne pre­sen­te­ras till­sam­mans med en rad sam­ti­da kine­sis­ka Chan-poe­ter (Zen-) som för­fat­ta­ren stif­tat bekant­skap med under arbe­tets gång. Tex­ter­na har tidi­ga­re pub­li­ce­rats i sepa­ra­ta utgå­vor i små upp­la­gor, tryck­ta på spe­ci­ellt utvalt åter­vin­nings­pap­per. Skrif­ter­na har fått ett myc­ket fint bemö­tan­de från recen­sen­ter­na och de för­tjä­nar att få en stör­re sprid­ning och har där­för sam­lats i Kinas Dhar­magäng.

I WEBBSHOPPEN »

SKUGGBILDER

En novell­sam­ling av Ingun Chri­s­ten­sen. Ing­en män­ni­ska är en ö, bru­kar man säga och det gäl­ler även för fär­ö­ing­ar­na där ute i Nor­dat­lan­ten. De nio novel­ler­na utgår från den nuti­da var­da­gen på Färö­ar­na, och för­fat­ta­ren låter per­so­ner­na på en buss berät­ta sina histo­ri­er. Histo­ri­er­na flä­tas ihop och visar att vi på ett eller annat sätt påver­kar varand­ra.

Boken pas­sar bra för läs­ning i svensk­un­der­vis­ning­en på hög­sta­di­et och gym­na­si­et. Vid beställ­ning av klass­upp­sätt­ning ingår ock­så övningar/uppgifter.

HON SKAKADE I KÖN. Ång­ra­de att hon inte hade tagit den tjoc­ka dun­jac­kan. Skrat­ta­de åt sig själv inom­bords. Det var för honom som hon kläd­de sig så hon kanske fick både hals­fluss och lung­in­flam­ma­tion. Kun­de de inte skyn­da sig när det ösreg­na­de så? Hon hata­de det här väd­ret. Kun­de tän­ka sig flyt­ta söderut någon­stans. Till vär­men och solen. Som den där som­ma­ren.
En varm käns­la for ige­nom hen­ne. Hon såg hans ögon och det mör­ka, loc­ki­ga håret fram­för sig. Sam­ti­digt stack det i hjär­tat. Ald­rig hade hon varit så för­äls­kad. Helt galet. De blan­da­de käns­lor­na slu­ta­de all­tid som en knu­ten näve i mel­langär­det. Fick det att svi­da bakom ögon­loc­ken. Istäl­let för att hålla emot som van­ligt lät hon tårar­na rin­na. Ing­en märk­te det ändå i det här reg­net. Det hjälp­te. Näven släpp­te sak­ta taget och hon kun­de andas lugnt igen.

(från “Den mörk­hå­ri­ga tje­jen”)

Det fanns bara en sak att göra. Han gick snabbt ut från toa­let­ten. Näs­tan sprang genom den tom­ma kor­ri­do­ren. Ut i ösreg­net. Ut från går­den. En stund spe­ja­de han vilt åt alla håll. Såg hen­ne i gång­tun­neln på and­ra sidan vägen. Sprang över. En bil tvär­brom­sa­de och tuta­de ils­ket efter honom. Han bryd­de sig inte. Såg bara den gula regn­jac­kan som nu stan­na­de vid en stor, ljus bygg­nad.
Blo­det ban­ka­de i tin­ning­ar­na. Han svor över att kon­di­tio­nen inte var bätt­re. Så kom han ikapp hen­ne. Hon vän­de sig om. Stir­ra­de för­vå­nat på honom. Han pus­ta­de som en jagad varg. Var and­fådd.
”Du sva­ra­de mig inte,” fick han till sist fram när han fått till­ba­ka luf­ten.
Hon stod tyst en stund. Plöts­ligt lät hon sin mju­ka hand gli­da över hans pan­na. Lätt som en som­mar­bris. ”Kanske,” sa hon och log lite, innan hon gick in genom entré­dör­ren. Och var bor­ta.

(från “Den unge man­nen med kep­sen”)

TILL WEBSHOPPEN »