Flyktdjurets dikter
– av Eric Fylkeson

Det är tju­go år sedan Eric Fylkeson senast kom med en dikt­sam­ling: Hinna före kväl­len (eller­ströms). Då var det sjut­ton år till den före­gå­en­de och som för­läg­ga­ren sa: ”en hän­del­se i svensk poe­si”. Flyktdjurets dik­ter är ännu en händelse.

Johan Lundberg skrev i sin recen­sion ”Hinna före kväl­len – ett avklar­nat sätt att när­ma sig värl­den” (Svenska Dagbladet 2003-02-13) att Fylkeson kan sägas ”uppe­hål­la sig i mar­gi­na­len i den bemär­kel­sen att han befin­ner sig vid sidan av de rådan­de poe­tis­ka tren­der­na.” Han såg hos honom ock­så en moget resig­ne­rad håll­ning. ”Denna atti­tyd […] vitt­nar om ett avklar­nat sätt att när­ma sig värl­den, bort­om star­ka käns­lo­ladd­ning­ar, stor­vul­na anspråk och ide­o­lo­gis­ka kate­go­ri­se­ring­ar.” Det går att göra des­sa iak­ta­gel­ser ock­så i den nu före­lig­gan­de diktsamlingen.

Första avdel­ning­en i Flyktdjurets dik­ter rubri­ce­rad ”Jag minns.”, inne­hål­ler tju­go­fy­ra kor­ta­re dik­ter vil­ka flera ock­så inleds med just orden ”jag minns”. 

Jag minns hur menings­fyllt det kändes
att sit­ta vid en öppen spis. Att glo
in i elden och hålla ord­ning på lågorna
var att måna om jag vet inte
vad som skul­le värnas.

Fylkeson låter inte nostal­gin ta över­hand. Och inte hel­ler melan­kolin, för dik­ter­na bär en slags bön om att vi ska fin­nas till i den­na stund och sam­ti­digt – om vi vill – även i fram­ti­den. Den vän­tan han ger uttryck för, är inte otå­lig utan öppen; und­ran och rent utav vårt ove­tan­de får en star­ka­re betydelse.

FP-251 • ISBN: 978–91-88765–99‑4

ur dik­ten ”Eftermiddag”
Det finns en eftermiddag
som är djupt för­tro­gen med
en säll­sam saklighet.

Man är ensam i huset.
Ensam i sitt glashus.
Och det hän­der inget.

Regnet slår mot rutan
utan att ha mins­ta lilla
behov av uppmärksamhet.

En hel del har för­änd­rats sedan 2003 – eller 1986 – eller under de fem­tio år sedan Fylkeson debu­te­ra­de. Men han låter sig fort­fa­ran­de inte fär­gas av poesins tren­der. Han kän­ner av verk­lig­he­ten medan han låter sin poe­si tala med det egna hjär­tas röst.