Eric Fylkeson

Poeten, för­fat­ta­ren, redak­tö­ren och för­läg­ga­ren Eric Fylkeson (1950) debu­te­ra­de för fem­tio år sedan med Vi lever i en tyst film (Poesiförlaget). Med åren har det bli­vit ett otal böc­ker inom – och utom – kän­da gen­rer. 1974 bil­da­de han, till­sam­mans med Bruno K. Öijer, Per-Eric Söder och Leif Elggren – och komp­grup­pen Berget konst­närs­grup­pen Vesuvius.

foto: Jane Morén

Fylkesson drev Poesiförlaget mel­lan 1973 och 1978 och sena­re ock­så för­la­get Janus fram till 1988. Under des­sa åren var han ock­så redak­tör för tid­skrif­ter­na Feber, Janus och I min­ne. I tid­skif­ten Feber 74:3 skrev de att den var ”det exi­sten­ti­el­la insla­get i Sveriges åsikts­flo­ra”. Fylkeson berät­tar i en inter­vju med Sveriges kul­tur­tid­skrif­ter (tidskrift.nu) om hur intres­set och sprid­ning­en av tid­skrif­ter­na väx­te. Utöver en väx­na­de ska­ra pre­nu­me­ran­ter dela­des de ut på musikcafé­er och fri­tids­går­dar – och någon gång på punk­kon­sert under minst sagt spek­ta­ku­lä­ra for­mer. Det var fan­zi­ner­nas tid där poe­sin för­des vida­re för sin egen skull och gär­na utma­na­de den kom­mer­si­el­la masskulturen.

Fylkeson var tidigt ute som estrad­po­et, ofta som inspi­ra­tör – och pre­sen­ta­tör av and­ra poe­ter på oli­ka scener.

På 80-talet spe­la­de han in och gav ut tret­ti­otvå sam­ti­da poe­ter på vinyl och kas­sett. Utgivningen fick dock stå till­ba­ka på grund av att ny tek­nik ersat­te ski­vor och kas­sett­band. Men ock­så av brist på peng­ar. Det offent­li­gas kul­tu­re­ta­blis­se­mang som ansva­ra­de för utdel­ning av bidrag sa nej; lit­te­ra­tur ska tryc­kas som böc­ker. Poesi var ing­en musik, så inte hel­ler skiv­bo­la­gen var intres­se­ra­de. Idag vet vi annat och poe­sin tar sig fram på oli­ka vägar.

Insikten om att dik­ter är regn­stänk som fal­ler i en oce­an av ena­stå­en­de böc­ker ing­en män­ni­ska hin­ner läsa bekym­rar honom föga. ”Att dik­ta med sjä­len som insats tär på kropp och sin­nen men är lik­som söm­nen sjuk­doms­före­byg­gan­de”, säger han. 

foto: Jane Morén