Eva-Li Johansson

Bild: porträtt av Pelle Jageby

Eva-Li Johansson är jour­na­list, fri­lans­re­dak­tör och uttryc­kan­de konst­te­ra­peut. Hon har stu­de­rat psy­ko­lo­gi i hela sitt vux­na liv och hon har ett pas­sio­ne­rat intres­se för oli­ka kul­tu­rer och livs­å­skåd­ning­ar.

Eva-Li Johansson har rest över hela värl­den. Vad är det som för­e­nar och skil­jer män­ni­skor åt värl­den över? Vilka är män­ni­skor­nas främs­ta driv­kraf­ter? Frågor som des­sa löper som en röd tråd i Eva-Lis inter­vju­er med såväl gruv­ar­be­ta­re i Boliva och ”gal­na möd­rar” i Mexico, Guatemala och Chile som med pales­tins­ka flyk­ting­ar i Libanon och budd­his­tis­ka mun­kar i Indien.

I boken Hjälteresan står Indien och Frankrike i fokus, lik­som en min­nesvärd resa till­sam­mans med en kli­ent i uttryc­kan­de konst­te­ra­pi.

Hjälteresan i webbshoppen»

BILD: Omslag till Eva-Li Johanssons 'Hjälteresan – När livet knackar på och äventyret börjar' och en bild av labyrinten i Chartres (foto: Jeff Saward)

Stefan Albrektsson

bild: Porträtt av Stefan Albrektsson, i fonden en tegelvägg

Stefan Albrektsson (1969) bor i Halmstad. Han är musi­ker och arbe­tar som elgi­tarr-peda­gog vid Halmstad Kulturskola. Redan i tidi­ga ton­å­ren bör­ja­de han skri­va poe­si men det är först på sena­re år han kom­mit att dela med sig. Sedan 2012 har han varit aktiv på poeter.se. 2017 pub­li­ce­ra­de han till­sam­mans med konst­fo­to­gra­fen Gunnar Sjödin foto-dikt­bo­ken Upplysta mörk­rum och i år 2019 kom­mer han här på Fri Press ut med sin dikt­sam­ling Sjöstjärna.

Följ honom på hans hemsida:
Stefan Albrektssons Poesi

ur Sjöstjärna

Palpation
(Jag hål­ler upp min öpp­na hand)

Jag är fem fing­rar gam­mal.
Jag vill ha en oran­ge cykel
med ett rött och ett grönt hand­tag.
Jag vill inte vux­na.

Det är långt till kusi­ner­nas Borensberg
eftersom man först åker till Paris.
Med bil tar det läng­re än en Fruxo-ask.
När vi är fram­me spe­lar Björn Borg ten­nis på TV.

Björn Borg vin­ner.
Björn Borg är bra.
Jag har en lös tand.
Alla and­ra röker Glenn och tar en grogg.


Sjöstjärna i webbshoppen»Bild: Omslag till Stefan Albrektssons 'Sjöstjärna'

Birk Andersson

Birk Andersson bör­ja­de skri­va haiku 2017 och blev snabbt besatt. Har har all­tid pen­na och block med sig.

Han är enga­ge­rad i mil­jö- och kli­mat­rö­rel­sen och säger att han är “väl­digt nära att vara vegan nu”. Han gil­lar yoga, teo­re­tisk kri­mi­no­lo­gi (som han ock­så har exa­men i), filo­so­fi, trä­nings­värk, kropps­ar­be­te, pal­la och ploc­ka frukt och bär – och ide­ellt arbe­te. Filosofen och akti­vis­ten Simone Weil är en stor före­bild för honom. Andersson ogil­lar: monar­ki, reli­gi­on, tra­di­tio­ner, löne­ar­be­te, reklam, mode, hie­rar­ki­er, poli­tis­ka par­ti­er, natio­nal­sta­ter.

Det har nu bli­vit två hai­ku­sam­ling­ar och i oli­ka sam­man­hang läser han sina haiku. Han vill inspi­re­rar and­ra att se lyri­ken som ett vapen och ett mot­gift till den värld han vän­der sig emot.

BIRK ANDERSSON FRI PRESS

Anarko Haiku

Mörk Grön Haiku

BIRK ANDERSSON SOCIALA MEDIER

Alfonso Ambrossi

bild: Svartvitt porträtt av Alfonso Ambrossi

Alfonso Ambrossi är poet med mång­kul­tu­rell bak­grund. Han är född i Ecuador och har ita­li­enskt påbrå. Han är ame­ri­kansk med­bor­ga­re men bosatt i Sverige sedan 1993 – en kos­mo­po­lit – stolt över sitt kul­tu­rel­la arv.

Diktsamlingen Vindens alla barn har sys­sel­satt honom under flera år.
   “Det har varit en nöd­vän­dig mog­nads­tid där jag för­sökt att efter­strä­va enkel­he­ten men inte velat för­sa­ka bud­ska­pet”, säger han.

De som kän­ner Ambrossi menar att han är en lugn tän­ka­re med stor integri­tet. Han kan upp­fat­tas som blyg men han är inkän­nan­de och omtänk­sam. Hans huvud­in­tres­sen – vid sidan om famil­jen – är kul­tur i alla dess for­mer, huma­nism och filo­so­fi. Han är är ord­fö­ran­de i Romantiska för­bun­det och leder ett filo­so­fiskt säll­skap i Sigtuna stad där han även är bosatt.

ur Vindens alla barn

hem­lig­he­ten till lyc­kan
och nyc­keln till inre frid
är att upp­täc­ka att livet
inte är en rät­tig­het
utan en gåva

så tack­sam till livet
till kat­ten
till bröd och till vat­ten
till mor­gon och nat­ten
så tack­sam till Dig

Andreas Björsten

Andreas Björsten bör­ja­de skri­va dik­ter i 14-års­ål­dern och upp­träd­de bland annat på Kulturhuset i Stockholm. Som sjut­ton­å­ring för­sök­te han ge ut en bok på Författares Bokmaskin. Han miss­lyc­ka­des med det tek­nis­ka men fick en inblick i för­fattar­värl­den.

Andreas plug­ga­de och job­ba­de som kon­to­rist. Men han dröm­de om något annat. Som tjug­femå­ring upp­täck­te han att det fanns fler män­ni­skor runt om i Sverige med sam­ma dröm­mar. Han tog kon­takt med Thomas C. Ericsson och Lukas Moodysson som vid den tiden drev varsin sten­cil­tid­skrift i Vimmerby respek­ti­ve Åkarp. Björsten bör­ja­de skic­ka dik­ter och col­lage till dem och blev pub­li­ce­rad i tid­skrif­ter­na.

Han med­ver­ka­de i Grupp-anto­lo­gin GRUPP 86 (1986) till­sam­mans med bland and­ra Håkan Sandell och Lukas Moodysson. Han ingick i redak­tio­nen för den lit­te­rä­ra tid­skrif­ten Den Blinde Argus som kom ut mel­lan åren 1985–1995 och som idag fun­ge­rar som blogg.

Andreas är verk­sam in Romantiska för­bun­det och får nog anses som något av en tra­di­tio­na­list. Detta, inte bara i vad han skri­ver, utan ock­så för att han på oli­ka sätt ver­kar för att hålla lyri­ken levan­de och beva­kar dess plats i vårt, i vis­sa styc­ken, för­flac­ka­de kul­tur­sam­häl­le. Han är estrad­po­et och har varit med och arran­ge­rat Poetry Slam där han ock­så själv bidra­git med sin poe­si.

Riv murar­na
runt de bäs­ta poe­ter­na
upp­häv tyst­na­den
med munt­li­ga åtbör­der.

Ur MUNTLIGA ÅTBÖRDER liten lyrisk själv­bi­o­gra­fi (munt­li­ga dik­ter tre)

Idag har Björsten sex dikt­sam­ling­ar bakom sig varav de två senas­te här på Fri Press.

Björn Kohlström recen­se­rar på sin vak­na blogg ber­nur Andreas senas­te titel Muntliga åtbör­der — liten lyrisk själv­bi­o­gra­fi. Kohlström pekar ut “hem­lös­he­ten” som ett tema och menar att det i “dik­ter­na finns ett stråk av det tid­lö­sa”, att “de sak­nar spår av en sam­tid, och sådant kan all­tid upp­fat­tas dub­belt, lika myc­ket brist som till­gång”.

ANDREAS BJÖRSTEN FRI PRESS FÖRLAG

Muntliga åtbörder 2

Muntliga åtbörder 3

ANDREAS BJÖRSTEN SOCIALA MEDIER

Paketpris: 2 X Björsten

TILL WEBBSHOPPEN

FP-078 Kärleksbikter (munt­li­ga dik­ter 2) Detta är Andreas Björstens fem­te dikt­sam­ling, den hand­lar kär­leks­sö­kan­det, sökan­det efter Gud och livet med en bit tand­guld på fic­kan. Björsten säger: ”Om poe­sin inte gör dig lyck­lig är den verk­nings­lös.”
   FP-112 MUNTLIGA ÅTBÖRDER liten lyrisk själv­bi­o­gra­fi (munt­li­ga dik­ter tre) Den här gång­en läm­nar Björsten kär­le­ken för att röra sig in i poe­tens land­skap mot en slags meta­po­e­si. Resultatet är en bland­ning mel­lan estrad­po­e­si och “van­lig” poe­si där läsa­ren får föl­ja med i möten med and­ra karak­tä­rer som skri­ver och ska­par.

BESTÄLL DEM i WEBBSHOPPEN »

Ingun Christensen

Ingun Christensen är född i Hósvík på Färöarna och väx­te upp med en fär­ö­isk mam­ma och en dansk pap­pa. Hon har stort språk­in­tres­se och är utbil­dad i tys­ka och eng­els­ka och har arbe­tat inom turist­bran­schen och som över­sät­ta­re.

Litteratur och läsan­de har följt hen­ne sedan hon var liten. Lusten att skri­va vak­na­de tidigt och som tolvå­ring skrev hon sin förs­ta dikt och en sång. Sedan dess har hon fort­satt att skri­va sång­er till famil­je­sam­man­koms­ter.

Det är något loc­kan­de och spän­nan­de i att kom­bi­ne­ra fan­ta­si och ord­lek i kre­a­tivt skri­van­de – att berät­ta en histo­ria, där du är ska­pa­ren och någon gång ock­så lyss­na­ren eller läsa­ren, när histo­ri­en tar över”, skri­ver Christensen på sin heimasíðu.

Christensen debu­te­ra­de 2009 med dik­ten “Trælabundin” (“Trälbunden”) i tid­ning­en Kvinna och sedan dess har hon skri­vit sju böc­ker och ett antal novel­ler. Skuggbilder kom ut 2015 på Bókadeild Føroya Lærarafelags med titeln Skuggamyndir och Fri Press ger nu ut den på svens­ka i över­sätt­ning av Joakim Lilljegren.

INGUN CHRISTENSEN FRI PRESS FÖRLAG

Naturens Återkomst

Eleonore Christoffersén Ryndal

Eleonore Christoffersén Ryndal skri­ver både pro­sa och lyrik. Hon bor i Västergötland inte långt från Älekulla i Marks kom­mun där hon föd­des (1992). Den någorlun­da hän­del­se­ri­ka upp­väx­ten i Älekulla i Marks kom­mun kom att bli inspi­ra­tion till hen­nes debut­ro­man Syndakvinnan (Recito Förlag 2015) vil­ken utspe­lar sig 1905 i just Älekulla.

Ett år sena­re kom hen­nes dikt­sam­ling Skuggornas barn, som även den präg­lats av hen­nes min­nen från barn­do­men men ock­så vägen där­i­från fram till nu.

Redan när hon lär­de sig skri­va bestäm­de sig Christoffersén Ryndal för att bli för­fat­ta­re. Vid tio års ålder skrev hon sin förs­ta rik­ti­ga dikt, sedan blev det novel­ler och läng­re än så.

Christoffersén Ryndal ser sig inte som “den klas­sis­ka poe­ten eller för­fat­ta­ren som pro­me­ne­rar runt med den där slit­na, väl använ­da port­föl­jen”. Istället “yogar” hon sig fram i var­da­gen, är mode­in­tres­se­rad och inre­der sitt hem med gam­malt och nytt. Hon har ock­så ett stort intres­se för skräc­kin­ja­gan­de och psy­ko­lo­gis­ka böc­ker. 

Hon tror på att äng­lar­na, och att enda reli­gi­o­nen i värl­den mås­te vara kär­lek. Hennes inre rum upp­fat­tar hon inte som modernt, sna­ra­re tid­löst. Där finns min­ne­na som präg­lar hen­ne som per­son, hen­nes tan­kar – och skri­van­de.

Människor är en stor del av hen­nes intres­sen. Hon skri­ver: “Möten med per­so­ner: det är ett liv som står fram­för dig fast med helt and­ra for­mer. Ett helt annat utse­en­de, och oli­ka åsik­ter och upp­fatt­ning­ar om allt du ock­så ser. Livet. Sanningen. Vad hän­der med dem, vad hän­der med dig, när ni möts? Tankar som är var och ens dju­pas­te hem­lig­het, och alla lever vi i pre­cis sam­ma värld.”

ELEONORE CHRISTOFFERSÉN RYNDAL FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

ELEONORE CHRISTOFFERSÉN RYNDAL SOCIALA MEDIER

Eva Ermenz

Att skri­va är för mig en livsnöd­vän­dig­het”, säger Eva Ermenz. Det bör­ja­de med insän­da­re till tid­ning­ar, novel­ler, omar­be­ta­de upp­sat­ser och dik­ter när hon var i 12-års­ål­dern. Huset vid ån i Dalarna inspi­re­ra­de till kre­a­ti­vi­tet. Kanske för att det inte fanns så myc­ket annat att syss­la med efter skol­da­gen, fiol­spe­lan­det och den stränga pia­no­lä­ra­rin­nan från Österrike. “Jag dröm­de all­tid om att någon gång i fram­ti­den få se min egen bok lig­ga i bok­han­delns skylt­föns­ter”, berät­tar hon.

Det kom att drö­ja. Studier, spän­nan­de arbe­ten på frans­ka och inter­na­tio­nel­la före­tag, familj och resor kom emel­lan men så en dag släpp­te hon taget. “Jag sa upp mig från mina arbets­gi­va­re i Frankrike och bestäm­de mig för att skri­va på hel­tid. Dessutom vil­le jag skå­de­spe­la. Allt går bara vil­jan finns.”

Eva Ermennz har vil­jan och ener­gin och för­må­gan att tän­ka posi­tivt när det gäl­ler. “När barn läm­nar hem­met kan sak­na­den mana fram orden”, säger hon och rela­te­rar till sin debut­bok Den mor­go­nen och alla and­ra morg­nar (Eget för­lag 1999). Det är en tunn volym som fick recen­sen­ter­na att skri­va: “En liten bok med ett stort inne­håll”.

Sedan dess har det bli­vit ett tio­tal böc­ker, mesta­dels dikt men även pro­sa, anto­lo­gi­er, pjä­ser och musik­pro­gram. Att få gestal­ta fil­mi­ko­nen Lauren Bacall i Lars von Triers film Dogville blev hen­nes inträ­de till tea­ter och film. Eva Ermenz skri­ver ock­så manus och spe­lar i tea­ter­grup­pen Duo Nostalgica till­sam­mans med kol­le­gan AC Byström. Senast för Stockholms Stadsmuseum. “Kombinationen age­ra – for­mu­le­ra, är rätt för mig”, säger hon.

Just nu skri­ver hon på en upp­föl­ja­re till MIDORI, japans­ka bil­der. Efter ett sti­pen­di­um till Japan från Författarfonden har hen­nes resor och där­med intres­se foku­se­rat på Japan. Att för­med­la käns­lor och stäm­ning­ar på ett poe­tiskt språk är något Eva Ermenz brin­ner för.

Jag vill berö­ra med det jag ska­par – på film och i böc­ker!” säger hon.

Tidigare publicerade verk:

MIDORI, japans­ka bil­der, Fri Press 2016

I JOHANNISNATT, dik­ter från en gräns­trakt, Fjäril för­lag 2014

FJÄRILSÖGA, Fjäril för­lag 2013

BÄCKEBÖLJA, Podium 2011

NÄRA DIG NÄR DET VÄNDER, Podium 2009

Trilogin UNDERVATTEN, SKÄRGÅRDSVINGE och FJÄRILSÖGA, 2007

MASKERAD, migrän­fri på Piazza Navona, 2005

RÖDA DJUPET, Gardese för­lag 2004

ROSSO PROFONDO, Montedit 2002 (på ita­li­ens­ka,)

DEN MORGONEN OCH ALLA ANDRA MORGNAR, Gärde-Ermenz 1999

 

EVA ERMENZ FRI PRESS FÖRLAG

HAIKU

EVA ERMENZ SOCIALA MEDIER

Calle Flognman

Calle Flognman är upp­växt i den dals­länds­ka bruks­or­ten Billingsfors. Efter många år som göte­bor­ga­re bor han nu i Trollhättan. Pendeltåget bär honom dag­li­gen till arbe­tet som för­lags­re­dak­tör på tid­skrif­ter­na Nämnaren och NOMAD. En ledig dag spen­de­rar han med famil­jen, gär­na i träd­går­den eller på pro­me­nad.

Det som loc­kar Flognman att skri­va är språ­ket som möj­lig­het. Att något som inte fun­nits i skri­van­det bör­jar fin­nas. Poesin är en gen­re som är sär­skilt öppen för det­ta ska­pan­de då den inte tyngs av pro­sans krav på följd och sam­man­hang. En aning av allt som är möj­ligt.

Han menar att det är oin­tres­sant att för­kla­ra poe­si. Det är som att för­sö­ka spi­ka fast något som bor­de få vara rör­ligt. Han vill där­för inte hel­ler beskri­va resul­ta­tet av sitt skriv­ar­be­te, en beskriv­ning kan miss­tol­kas som en instruk­tion angå­en­de hur tex­ten skall läsas. Den som intres­se­rar sig får helt enkelt läsa och bil­da sin egen upp­fatt­ning.

Samtal och tyst­nad, rörel­se och still­het är cen­tra­la för att öpp­na skri­van­det, något Flognman gär­na gör på tåg eller vid köks­bor­det.

CALLE FLOGNMAN FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

Gatuduvan

Gatuduvan är född och upp­vux­en i Stockholmsförorten Hökarängen. Redan som liten väx­te hans läng­tan och han dröm­de sig bort­om något mer än sko­la. Jobb. Död.

Det blev en del kring­flac­kan­de i Norden och tid­vis lev­de han som hem­lös.

Erfarenheterna blev tex­ter. Det är “blod, san­ning och tårar, det är en kär­leks­för­kla­ring till mot­stån­det. Det är en kamp mot alla for­mer av för­tryck och för­ned­ring. Befria män­ni­skan från sitt sla­ve­ri”, säger han. Bakgatorna, misä­ren och den ruf­fi­ga skön­he­ten är stän­digt när­va­ran­de på hans vand­ring­ar och i hans dik­ter. Men ock­så mänis­kor, stjär­nor och läng­tan – och kär­lek.

Gatuduvan är med­lem i poe­si­rö­rel­sen La Poème Kalashnikov, “som vill få fler att läsa poe­si och ploc­ka ner den från kri­stall­kro­nor­na”. På sena­re år har han ock­så utveck­lat sitt måle­ri och ställt ut sina tav­lor. Han bor och ver­kar i Stockholm och har flera pro­jekt igång. Han sam­ar­be­tar bland annat med oli­ka musi­ker där han står för text och upp­läs­ning. Livs levan­de Spoken Word, får en säga.

GATUDUVAN FRI PRESS FÖRLAG

Att alltid bära källaren...

Vägrandets gospelI ett moln av fimp och nagelbitna visionerBenzino Boulevard
1 2 3