Ulf Tylestrand

Bild: Porträtt av Ulf Tylestrand iklädd vit skjorta framför en rödmålad brädvägg

Ulf Tylestrand är född och upp­växt i Mölndal, i en familj med ett äld­re sys­kon. Fadern var metall­ar­be­ta­re och modern arbe­ta­de inom hem­vår­den.

Han är gift sedan snart tret­tio år med Maud Lanne, regi­on­po­li­ti­ker i Halland. De bor i en tret­ti­o­tals­vil­la utan­för Kungsbacka. Tylestrand är civilin­gen­jör från Chalmers och dri­ver eget kon­sult­fö­re­tag.

Hans intres­se, utö­ver att skri­va thril­ler, är fågel­skåd­ning, soci­al dans och att hålla sig i form. Det blir gär­na pro­me­na­der i blå­bärs­sko­gen, då får sjä­len ro och tan­ken får möj­lig­het kret­sa kring skri­van­det.

Romanskrivandet bör­ja­de i en lug­na­re peri­od i livet, de två söner­na hade flyt­tat hem­i­från, kon­sult­fir­man var nystar­tad och arbets­be­lägg­ning­en var inte så stor som idag. Detta var 2010 och 2016 kom han ut med den förs­ta och and­ra delen i seri­en “Kampfels guld”, Kropknallen och Den gode och den onde. 2017 kom de De onda och den avslu­tan­de delen Djävulen från Polen. Skrivandet har gett blo­dad tand ytter­li­ga­re ett par manus lig­ger i pipen. Fler idéer är finns i huvu­det.

ULF TYLESTRAND FRI PRESS FÖRLAG

Bild: omslaget till romanen Korpknallen av Ulf TylestrandBild: Omslaget till Ulf Tylestrands roman Den onde och den godeBild: omslaget till romanen De onda av Ulf TylestrandBild: Omslaget till Ulf Tylestrands roman Den onde och den gode

ULF TYLESTRAND INTERNET

Ulf Tylestrands Facebook

Birk Andersson

Birk Andersson bör­ja­de skri­va haiku 2017 och blev snabbt besatt. Har har all­tid pen­na och block med sig.

Han är enga­ge­rad i mil­jö- och kli­mat­rö­rel­sen och säger att han är “väl­digt nära att vara vegan nu”. Han gil­lar yoga, teo­re­tisk kri­mi­no­lo­gi (som han ock­så har exa­men i), filo­so­fi, trä­nings­värk, kropps­ar­be­te, pal­la och ploc­ka frukt och bär – och ide­ellt arbe­te. Filosofen och akti­vis­ten Simone Weil är en stor före­bild för honom. Andersson ogil­lar: monar­ki, reli­gi­on, tra­di­tio­ner, löne­ar­be­te, reklam, mode, hie­rar­ki­er, poli­tis­ka par­ti­er, natio­nal­sta­ter.

Det har nu bli­vit två hai­ku­sam­ling­ar och i oli­ka sam­man­hang läser han sina haiku. Han vill inspi­re­rar and­ra att se lyri­ken som ett vapen och ett mot­gift till den värld han vän­der sig emot.

BIRK ANDERSSON FRI PRESS

Anarko HaikuMörk Grön Haiku

BIRK ANDERSSON SOCIALA MEDIER

Andreas Björsten

Andreas Björsten bör­ja­de skri­va dik­ter i 14-års­ål­dern och upp­träd­de bland annat på Kulturhuset i Stockholm. Som sjut­ton­å­ring för­sök­te han ge ut en bok på Författares Bokmaskin. Han miss­lyc­ka­des med det tek­nis­ka men fick en inblick i för­fattar­värl­den.

Andreas plug­ga­de och job­ba­de som kon­to­rist. Men han dröm­de om något annat. Som tjug­femå­ring upp­täck­te han att det fanns fler män­ni­skor runt om i Sverige med sam­ma dröm­mar. Han tog kon­takt med Thomas C. Ericsson och Lukas Moodysson som vid den tiden drev varsin sten­cil­tid­skrift i Vimmerby respek­ti­ve Åkarp. Björsten bör­ja­de skic­ka dik­ter och col­lage till dem och blev pub­li­ce­rad i tid­skrif­ter­na.

Han med­ver­ka­de i Grupp-anto­lo­gin GRUPP 86 (1986) till­sam­mans med bland and­ra Håkan Sandell och Lukas Moodysson. Han ingick i redak­tio­nen för den lit­te­rä­ra tid­skrif­ten Den Blinde Argus som kom ut mel­lan åren 1985–1995 och som idag fun­ge­rar som blogg.

Andreas är verk­sam in Romantiska för­bun­det och får nog anses som något av en tra­di­tio­na­list. Detta, inte bara i vad han skri­ver, utan ock­så för att han på oli­ka sätt ver­kar för att hålla lyri­ken levan­de och beva­kar dess plats i vårt, i vis­sa styc­ken, för­flac­ka­de kul­tur­sam­häl­le. Han är estrad­po­et och har varit med och arran­ge­rat Poetry Slam där han ock­så själv bidra­git med sin poe­si.

Riv murar­na
runt de bäs­ta poe­ter­na
upp­häv tyst­na­den
med munt­li­ga åtbör­der.

Ur MUNTLIGA ÅTBÖRDER liten lyrisk själv­bi­o­gra­fi (munt­li­ga dik­ter tre)

Idag har Björsten sex dikt­sam­ling­ar bakom sig varav de två senas­te här på Fri Press.

Björn Kohlström recen­se­rar på sin vak­na blogg ber­nur Andreas senas­te titel Muntliga åtbör­der — liten lyrisk själv­bi­o­gra­fi. Kohlström pekar ut “hem­lös­he­ten” som ett tema och menar att det i “dik­ter­na finns ett stråk av det tid­lö­sa”, att “de sak­nar spår av en sam­tid, och sådant kan all­tid upp­fat­tas dub­belt, lika myc­ket brist som till­gång”.

ANDREAS BJÖRSTEN FRI PRESS FÖRLAG

Muntliga åtbörder 2Muntliga åtbörder 3

ANDREAS BJÖRSTEN SOCIALA MEDIER

Paketpris: 2 X Björsten

TILL WEBBSHOPPEN

FP-078 Kärleksbikter (munt­li­ga dik­ter 2) Detta är Andreas Björstens fem­te dikt­sam­ling, den hand­lar kär­leks­sö­kan­det, sökan­det efter Gud och livet med en bit tand­guld på fic­kan. Björsten säger: ”Om poe­sin inte gör dig lyck­lig är den verk­nings­lös.”
   FP-112 MUNTLIGA ÅTBÖRDER liten lyrisk själv­bi­o­gra­fi (munt­li­ga dik­ter tre) Den här gång­en läm­nar Björsten kär­le­ken för att röra sig in i poe­tens land­skap mot en slags meta­po­e­si. Resultatet är en bland­ning mel­lan estrad­po­e­si och “van­lig” poe­si där läsa­ren får föl­ja med i möten med and­ra karak­tä­rer som skri­ver och ska­par.

BESTÄLL DEM i WEBBSHOPPEN »

Ingun Christensen

Ingun Christensen är född i Hósvík på Färöarna och väx­te upp med en fär­ö­isk mam­ma och en dansk pap­pa. Hon har stort språk­in­tres­se och är utbil­dad i tys­ka och eng­els­ka och har arbe­tat inom turist­bran­schen och som över­sät­ta­re.

Litteratur och läsan­de har följt hen­ne sedan hon var liten. Lusten att skri­va vak­na­de tidigt och som tolvå­ring skrev hon sin förs­ta dikt och en sång. Sedan dess har hon fort­satt att skri­va sång­er till famil­je­sam­man­koms­ter.

Det är något loc­kan­de och spän­nan­de i att kom­bi­ne­ra fan­ta­si och ord­lek i kre­a­tivt skri­van­de – att berät­ta en histo­ria, där du är ska­pa­ren och någon gång ock­så lyss­na­ren eller läsa­ren, när histo­ri­en tar över”, skri­ver Christensen på sin heimasíðu.

Christensen debu­te­ra­de 2009 med dik­ten “Trælabundin” (“Trälbunden”) i tid­ning­en Kvinna och sedan dess har hon skri­vit sju böc­ker och ett antal novel­ler. Skuggbilder kom ut 2015 på Bókadeild Føroya Lærarafelags med titeln Skuggamyndir och Fri Press ger nu ut den på svens­ka i över­sätt­ning av Joakim Lilljegren.

INGUN CHRISTENSEN FRI PRESS FÖRLAG

Naturens Återkomst

Eleonore Christoffersén Ryndal

Eleonore Christoffersén Ryndal skri­ver både pro­sa och lyrik. Hon bor i Västergötland inte långt från Älekulla i Marks kom­mun där hon föd­des (1992). Den någorlun­da hän­del­se­ri­ka upp­väx­ten i Älekulla i Marks kom­mun kom att bli inspi­ra­tion till hen­nes debut­ro­man Syndakvinnan (Recito Förlag 2015) vil­ken utspe­lar sig 1905 i just Älekulla.

Ett år sena­re kom hen­nes dikt­sam­ling Skuggornas barn, som även den präg­lats av hen­nes min­nen från barn­do­men men ock­så vägen där­i­från fram till nu.

Redan när hon lär­de sig skri­va bestäm­de sig Christoffersén Ryndal för att bli för­fat­ta­re. Vid tio års ålder skrev hon sin förs­ta rik­ti­ga dikt, sedan blev det novel­ler och läng­re än så.

Christoffersén Ryndal ser sig inte som “den klas­sis­ka poe­ten eller för­fat­ta­ren som pro­me­ne­rar runt med den där slit­na, väl använ­da port­föl­jen”. Istället “yogar” hon sig fram i var­da­gen, är mode­in­tres­se­rad och inre­der sitt hem med gam­malt och nytt. Hon har ock­så ett stort intres­se för skräc­kin­ja­gan­de och psy­ko­lo­gis­ka böc­ker. 

Hon tror på att äng­lar­na, och att enda reli­gi­o­nen i värl­den mås­te vara kär­lek. Hennes inre rum upp­fat­tar hon inte som modernt, sna­ra­re tid­löst. Där finns min­ne­na som präg­lar hen­ne som per­son, hen­nes tan­kar – och skri­van­de.

Människor är en stor del av hen­nes intres­sen. Hon skri­ver: “Möten med per­so­ner: det är ett liv som står fram­för dig fast med helt and­ra for­mer. Ett helt annat utse­en­de, och oli­ka åsik­ter och upp­fatt­ning­ar om allt du ock­så ser. Livet. Sanningen. Vad hän­der med dem, vad hän­der med dig, när ni möts? Tankar som är var och ens dju­pas­te hem­lig­het, och alla lever vi i pre­cis sam­ma värld.”

ELEONORE CHRISTOFFERSÉN RYNDAL FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

ELEONORE CHRISTOFFERSÉN RYNDAL SOCIALA MEDIER

EVA ERMENZ

Att skri­va är för mig en livsnöd­vän­dig­het”, säger Eva Ermenz. Det bör­ja­de med insän­da­re till tid­ning­ar, novel­ler, omar­be­ta­de upp­sat­ser och dik­ter när hon var i 12-års­ål­dern. Huset vid ån i Dalarna inspi­re­ra­de till kre­a­ti­vi­tet. Kanske för att det inte fanns så myc­ket annat att syss­la med efter skol­da­gen, fiol­spe­lan­det och den stränga pia­no­lä­ra­rin­nan från Österrike. “Jag dröm­de all­tid om att någon gång i fram­ti­den få se min egen bok lig­ga i bok­han­delns skylt­föns­ter”, berät­tar hon.

Det kom att drö­ja. Studier, spän­nan­de arbe­ten på frans­ka och inter­na­tio­nel­la före­tag, familj och resor kom emel­lan men så en dag släpp­te hon taget. “Jag sa upp mig från mina arbets­gi­va­re i Frankrike och bestäm­de mig för att skri­va på hel­tid. Dessutom vil­le jag skå­de­spe­la. Allt går bara vil­jan finns.”

Eva Ermennz har vil­jan och ener­gin och för­må­gan att tän­ka posi­tivt när det gäl­ler. “När barn läm­nar hem­met kan sak­na­den mana fram orden”, säger hon och rela­te­rar till sin debut­bok Den mor­go­nen och alla and­ra morg­nar (Eget för­lag 1999). Det är en tunn volym som fick recen­sen­ter­na att skri­va: “En liten bok med ett stort inne­håll”.

Sedan dess har det bli­vit ett tio­tal böc­ker, mesta­dels dikt men även pro­sa, anto­lo­gi­er, pjä­ser och musik­pro­gram. Att få gestal­ta fil­mi­ko­nen Lauren Bacall i Lars von Triers film Dogville blev hen­nes inträ­de till tea­ter och film. Eva Ermenz skri­ver ock­så manus och spe­lar i tea­ter­grup­pen Duo Nostalgica till­sam­mans med kol­le­gan AC Byström. Senast för Stockholms Stadsmuseum. “Kombinationen age­ra – for­mu­le­ra, är rätt för mig”, säger hon.

Just nu skri­ver hon på en upp­föl­ja­re till MIDORI, japans­ka bil­der. Efter ett sti­pen­di­um till Japan från Författarfonden har hen­nes resor och där­med intres­se foku­se­rat på Japan. Att för­med­la käns­lor och stäm­ning­ar på ett poe­tiskt språk är något Eva Ermenz brin­ner för.

Jag vill berö­ra med det jag ska­par – på film och i böc­ker!” säger hon.

Tidigare publicerade verk:

MIDORI, japans­ka bil­der, Fri Press 2016

I JOHANNISNATT, dik­ter från en gräns­trakt, Fjäril för­lag 2014

FJÄRILSÖGA, Fjäril för­lag 2013

BÄCKEBÖLJA, Podium 2011

NÄRA DIG NÄR DET VÄNDER, Podium 2009

Trilogin UNDERVATTEN, SKÄRGÅRDSVINGE och FJÄRILSÖGA, 2007

MASKERAD, migrän­fri på Piazza Navona, 2005

RÖDA DJUPET, Gardese för­lag 2004

ROSSO PROFONDO, Montedit 2002 (på ita­li­ens­ka,)

DEN MORGONEN OCH ALLA ANDRA MORGNAR, Gärde-Ermenz 1999

 

EVA ERMENZ FRI PRESS FÖRLAG

HAIKU

EVA ERMENZ SOCIALA MEDIER

Calle Flognman

Calle Flognman är upp­växt i den dals­länds­ka bruks­or­ten Billingsfors. Efter många år som göte­bor­ga­re bor han nu i Trollhättan. Pendeltåget bär honom dag­li­gen till arbe­tet som för­lags­re­dak­tör på tid­skrif­ter­na Nämnaren och NOMAD. En ledig dag spen­de­rar han med famil­jen, gär­na i träd­går­den eller på pro­me­nad.

Det som loc­kar Flognman att skri­va är språ­ket som möj­lig­het. Att något som inte fun­nits i skri­van­det bör­jar fin­nas. Poesin är en gen­re som är sär­skilt öppen för det­ta ska­pan­de då den inte tyngs av pro­sans krav på följd och sam­man­hang. En aning av allt som är möj­ligt.

Han menar att det är oin­tres­sant att för­kla­ra poe­si. Det är som att för­sö­ka spi­ka fast något som bor­de få vara rör­ligt. Han vill där­för inte hel­ler beskri­va resul­ta­tet av sitt skriv­ar­be­te, en beskriv­ning kan miss­tol­kas som en instruk­tion angå­en­de hur tex­ten skall läsas. Den som intres­se­rar sig får helt enkelt läsa och bil­da sin egen upp­fatt­ning.

Samtal och tyst­nad, rörel­se och still­het är cen­tra­la för att öpp­na skri­van­det, något Flognman gär­na gör på tåg eller vid köks­bor­det.

CALLE FLOGNMAN FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

FÖRNAN FACEBOOK

GATUDUVAN

Gatuduvan är född och upp­vux­en i Stockholmsförorten Hökarängen. Redan som liten väx­te hans läng­tan och han dröm­de sig bort­om något mer än sko­la. Jobb. Död.

Det blev en del kring­flac­kan­de i Norden och tid­vis lev­de han som hem­lös.

Erfarenheterna blev tex­ter. Det är “blod, san­ning och tårar, det är en kär­leks­för­kla­ring till mot­stån­det. Det är en kamp mot alla for­mer av för­tryck och för­ned­ring. Befria män­ni­skan från sitt sla­ve­ri”, säger han. Bakgatorna, misä­ren och den ruf­fi­ga skön­he­ten är stän­digt när­va­ran­de på hans vand­ring­ar och i hans dik­ter. Men ock­så mänis­kor, stjär­nor och läng­tan – och kär­lek.

Gatuduvan är med­lem i poe­si­rö­rel­sen La Poème Kalashnikov, “som vill få fler att läsa poe­si och ploc­ka ner den från kri­stall­kro­nor­na”. På sena­re år har han ock­så utveck­lat sitt måle­ri och ställt ut sina tav­lor. Han bor och ver­kar i Stockholm och har flera pro­jekt igång. Han sam­ar­be­tar bland annat med oli­ka musi­ker där han står för text och upp­läs­ning. Livs levan­de Spoken Word, får en säga.

GATUDUVAN FRI PRESS FÖRLAG

Att alltid bära källaren...Vägrandets gospelI ett moln av fimp och nagelbitna visionerBenzino Boulevard

GATUDUVANS WEB & SOCIALA MEDIER

Eva Jonsby

Till yrket är Eva Jonsby bib­li­o­te­ka­rie. Hon är upp­växt i Stockholm men bor nume­ra en bit ut mot kus­ten, så havet har bli­vit en stor inspi­ra­tions­käl­la i skri­van­det. Även i hen­nes akva­rell­mål­ning­ar är havet när­va­ran­de.

Att skri­va haiku och måla krä­ver sam­ma när­va­ro; att fånga ett kort ske­de eller fry­sa ett ögon­blick”, säger hon. Hon berät­tar ock­så att skri­van­det gör hen­ne mer käns­lig för intryck, men ock­så för vil­ka intryck som är vär­da att fånga upp. “Det ger mig en stör­re mening med mitt liv. Det låter pre­ten­tiöst, men jag tror de fles­ta kre­a­ti­va män­ni­skor upp­le­ver det.”

Eva Jonsby skri­ver i dikt­form och hon har gett ut två böc­ker: Havet tala­de till mig (Vulkan 2011) och Näckrosblad – haiku (Fri Press för­lag 2015). Den sena­re till­sam­man med Anna Wiik.

Näckrosblad – haiku är en sam­ling haik­utex­ter och en kort intro­duk­tion om haikuns histo­ria och karak­tär.  Den rik­tar sig till dem som redan är för­trog­na med haiku, men ock­så de som bara har en vag upp­fatt­ning om vad haiku är. Kanske är det män­ni­skor som är nyfik­na på den kor­ta for­men av poe­si, så enkel att för­stå, men som ändå rym­mer flera djup och dimen­sio­ner.

Anna Wiik och Eva Jonsby är båda hän­giv­na hai­ku­skri­va­re sedan tio år. När de träf­fa­des på Svenska Haikusällskapet föd­des idén om en gemen­sam bok. “Att skri­va haiku är ett sätt att leva för oss, att var­je dag inspi­re­ras av både natu­ren och hän­del­ser omkring oss”, menar Eva Jonsby. Hon fasci­ne­ras av pro­ces­sen när de sat­te sam­man sina tex­ter så att de bil­da­de en har­mo­nisk hel­het. När de råd­gjor­de med varand­ra vid tex­tur­va­let var de näs­tan all­tid eni­ga om vil­ka som skul­le vara med. “Självklart har vi all­tid respek­te­rat varand­ras val när det fun­nits tvek­sam­het”, säger hon. Hon tyc­ker ock­så att Annas illust­ra­tio­ner är vik­ti­ga, sär­skilt som de kom­plet­te­rar tex­ten utan att ta fokus från den.

Vilken kre­a­tiv pro­cess det har varit att skri­va den här boken med Anna! Inte minst alla dis­kus­sio­ner vi har haft om att skri­va, om skriv­kramp och hur inspi­ra­tio­nen känns när den väl kom­mer. Det har utveck­lat mig själv som för­fat­ta­re och män­ni­ska.”

Eva Jonsby är verk­sam i Svenka Hikusälskapet dä hon bland annat upp­da­te­rar deras Facebook.

EVA JONSBY FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

EVA JONSBY SOCIALA MEDIER

Anna Kjellin

Anna Kjellin har stu­de­rat och upp­levt sha­ma­nism och dess meto­der i Sibirien, USA och Europa. Som för­fat­ta­re har hon för­u­tom de roma­ner och fack­böc­ker som finns på Fri Press skri­vit böc­ker om så vitt skil­da ämnen som pro­ces­s­o­ri­en­te­ring av moder­na orga­ni­sa­tio­ner och kvin­no­kun­skap i själv­hus­hål­let.

Romanerna Jordens Önskan och Jordens Hopp är de två förs­ta delar­na i tri­lo­gin ”Ursprung och Framtid”. Det är berät­tel­ser om män­ni­skor, både i Sibirien och Sverige, vars and­li­ga egen­ska­per har en stark påver­kan på deras liv och öde. Gemensamt för roma­ner­na är per­spek­ti­vet att grund­bul­tar­na för en posi­tiv sam­hälls­ut­veck­ling är ett balan­se­rat sam­spel mel­lan män­ni­skors and­li­ga eller psy­ko­lo­gis­ka insikt, eko­lo­gis­ka med­ve­ten­het och för­må­ga till soli­da­ri­tet.

Anna Kjellin hål­ler kur­ser inom den fornnor­dis­ka and­li­ga tra­di­tio­nen. Det som på 1800-talet kal­la­des ”Asatro”. Kurserna bely­ser både den senas­te forsk­ning­en inom tro och vetan­de och prak­tis­ka delar kring sej­dens meto­der och magi. Kurserna går under sam­lings­nam­net “Sejd i Sverige”. Det finns ett stort inter­na­tio­nellt intres­se för sejd och magi i det for­na Norden. Det intres­set sak­nar de för­enk­la­de och höger­po­li­tis­ka för­tec­ken som vi ofta möter här hem­ma.

Kjellin hål­ler kur­ser i sha­ma­nism och i att han­te­ra dödens ter­ri­to­ri­er. Kursen ”Döden, döen­det och bort­om döden” är för män­ni­skor som på all­var vill utveck­la sin and­li­ga sida och som på dju­pet vill möta and­ra män­ni­skor i deras erfa­ren­he­ter. Då behö­ver en vara vän med sin egen död­lig­het, sin egen död och med de möj­lig­he­ter som finns och ver­kar på den and­ra sidan.

Under de peri­o­der Kjellin vis­tats i Tuva i Sibirien har hon fått kon­takt med många intres­san­ta per­so­ner. Alltifrån utö­van­de sha­ma­ner till fors­ka­re, musi­ker och fis­ka­re i vild­mar­ken. Med vis­sa mel­lan­rum arran­ge­rar hon resor för mind­re grup­per till den­na fan­tas­tis­ka del av Ryska Federationen.

På som­rar­na bor hon i kan­ten av vild­mar­ken i Ore i Dalarna. Där arbe­tar hon med fäbod­liv och tra­di­tions­be­va­ran­de på den vack­ra och uni­ka fäbo­den Ärteråsen. Följ länk till Ärteråsens Facebook nedan.

Kjellin har uni­ver­si­tets­ut­bild­ning i bete­en­de­ve­ten­skap och arbe­ta­de länge som mana­ge­ment­kon­sult med fokus på styr­ning och led­ning inom offent­lig sek­tor. För någ­ra år sedan byt­te hon inrikt­ning till för­fat­ta­re och arran­gör av and­li­ga kur­ser. Hon bor på vint­rar­na i Skåne där famil­jen påbör­jat upp­bygg­na­den av en kurs­gård.

 

ANNA KJELLIN FRI PRESS FÖRLAG

Jordens önskanJordens önskanJordens önskan

ANNA KJELLIN NÄTET

1 2