Robert Jonsson

Robert Jonsson har hun­nit bli 45. Han arbe­tar som under­skö­ters­ka på ett sjuk­hem och när han inte skri­ver spring­er han gär­na, ofta på sti­gar runt Örnsköldsvik. Ibland ock­så som del­ta­ga­re i stör­re lopp. Han spring­er “för orden”, menar han. Att upp­nå bätt­re resul­tat är vik­tigt och han äger en stark vil­ja att “gå ända in i mål med pro­jek­ten” han före­tar sig. Diktsamlingen Bruksbilder är ett sådant.

Jonsson läser kur­ser i kre­a­tivt skri­van­de och 2015 kom dikt­sam­ling­en Mittemellan (BoD). Han har ock­så med­ver­kat i ett dus­sin­tal anto­lo­gi­er, nu senast i Föreningen Arbetarskrivares elf­te anto­lo­gi Jag har tänkt myc­ket på oss och våra utmat­ta­de krop­par (Föreningen Arbetarskrivare 2018, red. Henrik Johansson & Anna Jörgensdotter); fyr­tio­fy­ra för­fat­ta­re väs­sa­de pen­nor­na i “kam­pen mot pres­sa­de arbets­vill­kor och för­säm­ra­de arbets­mil­jö­er”.

För när­va­ran­de skri­ver Jonsson på en en roman om för­ned­ring, kär­lek och spel. Den hand­lar om att växa upp, bli gam­mal, ratad och sjuk, och om att få saker på plats. Den går under arbets­nam­net Defrag och gen­re­mäs­sigt vill Jonsson vil­ja säga att det är för­ned­rings-feel­good.

ROBERT JONSSON FRI PRESS FÖRLAG

Birk Andersson

Birk Andersson bör­ja­de skri­va haiku 2017 och blev snabbt besatt. Har har all­tid pen­na och block med sig.

Han är enga­ge­rad i mil­jö- och kli­mat­rö­rel­sen och säger att han är “väl­digt nära att vara vegan nu”. Han gil­lar yoga, teo­re­tisk kri­mi­no­lo­gi (som han ock­så har exa­men i), filo­so­fi, trä­nings­värk, kropps­ar­be­te, pal­la och ploc­ka frukt och bär – och ide­ellt arbe­te. Filosofen och akti­vis­ten Simone Weil är en stor före­bild för honom. Andersson ogil­lar: monar­ki, reli­gi­on, tra­di­tio­ner, löne­ar­be­te, reklam, mode, hie­rar­ki­er, poli­tis­ka par­ti­er, natio­nal­sta­ter.

Det har nu bli­vit två hai­ku­sam­ling­ar och i oli­ka sam­man­hang läser han sina haiku. Han vill inspi­re­rar and­ra att se lyri­ken som ett vapen och ett mot­gift till den värld han vän­der sig emot.

BIRK ANDERSSON FRI PRESS

Anarko Haiku

Mörk Grön Haiku

BIRK ANDERSSON SOCIALA MEDIER

Andreas Björsten

Andreas Björsten bör­ja­de skri­va dik­ter i 14-års­ål­dern och upp­träd­de bland annat på Kulturhuset i Stockholm. Som sjut­ton­å­ring för­sök­te han ge ut en bok på Författares Bokmaskin. Han miss­lyc­ka­des med det tek­nis­ka men fick en inblick i för­fattar­värl­den.

Andreas plug­ga­de och job­ba­de som kon­to­rist. Men han dröm­de om något annat. Som tjug­femå­ring upp­täck­te han att det fanns fler män­ni­skor runt om i Sverige med sam­ma dröm­mar. Han tog kon­takt med Thomas C. Ericsson och Lukas Moodysson som vid den tiden drev varsin sten­cil­tid­skrift i Vimmerby respek­ti­ve Åkarp. Björsten bör­ja­de skic­ka dik­ter och col­lage till dem och blev pub­li­ce­rad i tid­skrif­ter­na.

Han med­ver­ka­de i Grupp-anto­lo­gin GRUPP 86 (1986) till­sam­mans med bland and­ra Håkan Sandell och Lukas Moodysson. Han ingick i redak­tio­nen för den lit­te­rä­ra tid­skrif­ten Den Blinde Argus som kom ut mel­lan åren 1985–1995 och som idag fun­ge­rar som blogg.

Andreas är verk­sam in Romantiska för­bun­det och får nog anses som något av en tra­di­tio­na­list. Detta, inte bara i vad han skri­ver, utan ock­så för att han på oli­ka sätt ver­kar för att hålla lyri­ken levan­de och beva­kar dess plats i vårt, i vis­sa styc­ken, för­flac­ka­de kul­tur­sam­häl­le. Han är estrad­po­et och har varit med och arran­ge­rat Poetry Slam där han ock­så själv bidra­git med sin poe­si.

Riv murar­na
runt de bäs­ta poe­ter­na
upp­häv tyst­na­den
med munt­li­ga åtbör­der.

Ur MUNTLIGA ÅTBÖRDER liten lyrisk själv­bi­o­gra­fi (munt­li­ga dik­ter tre)

Idag har Björsten sex dikt­sam­ling­ar bakom sig varav de två senas­te här på Fri Press.

Björn Kohlström recen­se­rar på sin vak­na blogg ber­nur Andreas senas­te titel Muntliga åtbör­der — liten lyrisk själv­bi­o­gra­fi. Kohlström pekar ut “hem­lös­he­ten” som ett tema och menar att det i “dik­ter­na finns ett stråk av det tid­lö­sa”, att “de sak­nar spår av en sam­tid, och sådant kan all­tid upp­fat­tas dub­belt, lika myc­ket brist som till­gång”.

ANDREAS BJÖRSTEN FRI PRESS FÖRLAG

Muntliga åtbörder 2

Muntliga åtbörder 3

ANDREAS BJÖRSTEN SOCIALA MEDIER

Paketpris: 2 X Björsten

TILL WEBBSHOPPEN

FP-078 Kärleksbikter (munt­li­ga dik­ter 2) Detta är Andreas Björstens fem­te dikt­sam­ling, den hand­lar kär­leks­sö­kan­det, sökan­det efter Gud och livet med en bit tand­guld på fic­kan. Björsten säger: ”Om poe­sin inte gör dig lyck­lig är den verk­nings­lös.”
   FP-112 MUNTLIGA ÅTBÖRDER liten lyrisk själv­bi­o­gra­fi (munt­li­ga dik­ter tre) Den här gång­en läm­nar Björsten kär­le­ken för att röra sig in i poe­tens land­skap mot en slags meta­po­e­si. Resultatet är en bland­ning mel­lan estrad­po­e­si och “van­lig” poe­si där läsa­ren får föl­ja med i möten med and­ra karak­tä­rer som skri­ver och ska­par.

BESTÄLL DEM i WEBBSHOPPEN »

Ingun Christensen

Ingun Christensen är född i Hósvík på Färöarna och väx­te upp med en fär­ö­isk mam­ma och en dansk pap­pa. Hon har stort språk­in­tres­se och är utbil­dad i tys­ka och eng­els­ka och har arbe­tat inom turist­bran­schen och som över­sät­ta­re.

Litteratur och läsan­de har följt hen­ne sedan hon var liten. Lusten att skri­va vak­na­de tidigt och som tolvå­ring skrev hon sin förs­ta dikt och en sång. Sedan dess har hon fort­satt att skri­va sång­er till famil­je­sam­man­koms­ter.

Det är något loc­kan­de och spän­nan­de i att kom­bi­ne­ra fan­ta­si och ord­lek i kre­a­tivt skri­van­de – att berät­ta en histo­ria, där du är ska­pa­ren och någon gång ock­så lyss­na­ren eller läsa­ren, när histo­ri­en tar över”, skri­ver Christensen på sin heimasíðu.

Christensen debu­te­ra­de 2009 med dik­ten “Trælabundin” (“Trälbunden”) i tid­ning­en Kvinna och sedan dess har hon skri­vit sju böc­ker och ett antal novel­ler. Skuggbilder kom ut 2015 på Bókadeild Føroya Lærarafelags med titeln Skuggamyndir och Fri Press ger nu ut den på svens­ka i över­sätt­ning av Joakim Lilljegren.

INGUN CHRISTENSEN FRI PRESS FÖRLAG

Naturens Återkomst

Eleonore Christoffersén Ryndal

Eleonore Christoffersén Ryndal skri­ver både pro­sa och lyrik. Hon bor i Västergötland inte långt från Älekulla i Marks kom­mun där hon föd­des (1992). Den någorlun­da hän­del­se­ri­ka upp­väx­ten i Älekulla i Marks kom­mun kom att bli inspi­ra­tion till hen­nes debut­ro­man Syndakvinnan (Recito Förlag 2015) vil­ken utspe­lar sig 1905 i just Älekulla.

Ett år sena­re kom hen­nes dikt­sam­ling Skuggornas barn, som även den präg­lats av hen­nes min­nen från barn­do­men men ock­så vägen där­i­från fram till nu.

Redan när hon lär­de sig skri­va bestäm­de sig Christoffersén Ryndal för att bli för­fat­ta­re. Vid tio års ålder skrev hon sin förs­ta rik­ti­ga dikt, sedan blev det novel­ler och läng­re än så.

Christoffersén Ryndal ser sig inte som “den klas­sis­ka poe­ten eller för­fat­ta­ren som pro­me­ne­rar runt med den där slit­na, väl använ­da port­föl­jen”. Istället “yogar” hon sig fram i var­da­gen, är mode­in­tres­se­rad och inre­der sitt hem med gam­malt och nytt. Hon har ock­så ett stort intres­se för skräc­kin­ja­gan­de och psy­ko­lo­gis­ka böc­ker. 

Hon tror på att äng­lar­na, och att enda reli­gi­o­nen i värl­den mås­te vara kär­lek. Hennes inre rum upp­fat­tar hon inte som modernt, sna­ra­re tid­löst. Där finns min­ne­na som präg­lar hen­ne som per­son, hen­nes tan­kar – och skri­van­de.

Människor är en stor del av hen­nes intres­sen. Hon skri­ver: “Möten med per­so­ner: det är ett liv som står fram­för dig fast med helt and­ra for­mer. Ett helt annat utse­en­de, och oli­ka åsik­ter och upp­fatt­ning­ar om allt du ock­så ser. Livet. Sanningen. Vad hän­der med dem, vad hän­der med dig, när ni möts? Tankar som är var och ens dju­pas­te hem­lig­het, och alla lever vi i pre­cis sam­ma värld.”

ELEONORE CHRISTOFFERSÉN RYNDAL FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

ELEONORE CHRISTOFFERSÉN RYNDAL SOCIALA MEDIER

EVA ERMENZ

Att skri­va är för mig en livsnöd­vän­dig­het”, säger Eva Ermenz. Det bör­ja­de med insän­da­re till tid­ning­ar, novel­ler, omar­be­ta­de upp­sat­ser och dik­ter när hon var i 12-års­ål­dern. Huset vid ån i Dalarna inspi­re­ra­de till kre­a­ti­vi­tet. Kanske för att det inte fanns så myc­ket annat att syss­la med efter skol­da­gen, fiol­spe­lan­det och den stränga pia­no­lä­ra­rin­nan från Österrike. “Jag dröm­de all­tid om att någon gång i fram­ti­den få se min egen bok lig­ga i bok­han­delns skylt­föns­ter”, berät­tar hon.

Det kom att drö­ja. Studier, spän­nan­de arbe­ten på frans­ka och inter­na­tio­nel­la före­tag, familj och resor kom emel­lan men så en dag släpp­te hon taget. “Jag sa upp mig från mina arbets­gi­va­re i Frankrike och bestäm­de mig för att skri­va på hel­tid. Dessutom vil­le jag skå­de­spe­la. Allt går bara vil­jan finns.”

Eva Ermennz har vil­jan och ener­gin och för­må­gan att tän­ka posi­tivt när det gäl­ler. “När barn läm­nar hem­met kan sak­na­den mana fram orden”, säger hon och rela­te­rar till sin debut­bok Den mor­go­nen och alla and­ra morg­nar (Eget för­lag 1999). Det är en tunn volym som fick recen­sen­ter­na att skri­va: “En liten bok med ett stort inne­håll”.

Sedan dess har det bli­vit ett tio­tal böc­ker, mesta­dels dikt men även pro­sa, anto­lo­gi­er, pjä­ser och musik­pro­gram. Att få gestal­ta fil­mi­ko­nen Lauren Bacall i Lars von Triers film Dogville blev hen­nes inträ­de till tea­ter och film. Eva Ermenz skri­ver ock­så manus och spe­lar i tea­ter­grup­pen Duo Nostalgica till­sam­mans med kol­le­gan AC Byström. Senast för Stockholms Stadsmuseum. “Kombinationen age­ra – for­mu­le­ra, är rätt för mig”, säger hon.

Just nu skri­ver hon på en upp­föl­ja­re till MIDORI, japans­ka bil­der. Efter ett sti­pen­di­um till Japan från Författarfonden har hen­nes resor och där­med intres­se foku­se­rat på Japan. Att för­med­la käns­lor och stäm­ning­ar på ett poe­tiskt språk är något Eva Ermenz brin­ner för.

Jag vill berö­ra med det jag ska­par – på film och i böc­ker!” säger hon.

Tidigare publicerade verk:

MIDORI, japans­ka bil­der, Fri Press 2016

I JOHANNISNATT, dik­ter från en gräns­trakt, Fjäril för­lag 2014

FJÄRILSÖGA, Fjäril för­lag 2013

BÄCKEBÖLJA, Podium 2011

NÄRA DIG NÄR DET VÄNDER, Podium 2009

Trilogin UNDERVATTEN, SKÄRGÅRDSVINGE och FJÄRILSÖGA, 2007

MASKERAD, migrän­fri på Piazza Navona, 2005

RÖDA DJUPET, Gardese för­lag 2004

ROSSO PROFONDO, Montedit 2002 (på ita­li­ens­ka,)

DEN MORGONEN OCH ALLA ANDRA MORGNAR, Gärde-Ermenz 1999

 

EVA ERMENZ FRI PRESS FÖRLAG

HAIKU

EVA ERMENZ SOCIALA MEDIER

Calle Flognman

Calle Flognman är upp­växt i den dals­länds­ka bruks­or­ten Billingsfors. Efter många år som göte­bor­ga­re bor han nu i Trollhättan. Pendeltåget bär honom dag­li­gen till arbe­tet som för­lags­re­dak­tör på tid­skrif­ter­na Nämnaren och NOMAD. En ledig dag spen­de­rar han med famil­jen, gär­na i träd­går­den eller på pro­me­nad.

Det som loc­kar Flognman att skri­va är språ­ket som möj­lig­het. Att något som inte fun­nits i skri­van­det bör­jar fin­nas. Poesin är en gen­re som är sär­skilt öppen för det­ta ska­pan­de då den inte tyngs av pro­sans krav på följd och sam­man­hang. En aning av allt som är möj­ligt.

Han menar att det är oin­tres­sant att för­kla­ra poe­si. Det är som att för­sö­ka spi­ka fast något som bor­de få vara rör­ligt. Han vill där­för inte hel­ler beskri­va resul­ta­tet av sitt skriv­ar­be­te, en beskriv­ning kan miss­tol­kas som en instruk­tion angå­en­de hur tex­ten skall läsas. Den som intres­se­rar sig får helt enkelt läsa och bil­da sin egen upp­fatt­ning.

Samtal och tyst­nad, rörel­se och still­het är cen­tra­la för att öpp­na skri­van­det, något Flognman gär­na gör på tåg eller vid köks­bor­det.

CALLE FLOGNMAN FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

GATUDUVAN

Gatuduvan är född och upp­vux­en i Stockholmsförorten Hökarängen. Redan som liten väx­te hans läng­tan och han dröm­de sig bort­om något mer än sko­la. Jobb. Död.

Det blev en del kring­flac­kan­de i Norden och tid­vis lev­de han som hem­lös.

Erfarenheterna blev tex­ter. Det är “blod, san­ning och tårar, det är en kär­leks­för­kla­ring till mot­stån­det. Det är en kamp mot alla for­mer av för­tryck och för­ned­ring. Befria män­ni­skan från sitt sla­ve­ri”, säger han. Bakgatorna, misä­ren och den ruf­fi­ga skön­he­ten är stän­digt när­va­ran­de på hans vand­ring­ar och i hans dik­ter. Men ock­så mänis­kor, stjär­nor och läng­tan – och kär­lek.

Gatuduvan är med­lem i poe­si­rö­rel­sen La Poème Kalashnikov, “som vill få fler att läsa poe­si och ploc­ka ner den från kri­stall­kro­nor­na”. På sena­re år har han ock­så utveck­lat sitt måle­ri och ställt ut sina tav­lor. Han bor och ver­kar i Stockholm och har flera pro­jekt igång. Han sam­ar­be­tar bland annat med oli­ka musi­ker där han står för text och upp­läs­ning. Livs levan­de Spoken Word, får en säga.

GATUDUVAN FRI PRESS FÖRLAG

Att alltid bära källaren...

Vägrandets gospelI ett moln av fimp och nagelbitna visionerBenzino Boulevard

Eva Jonsby

Till yrket är Eva Jonsby bib­li­o­te­ka­rie. Hon är upp­växt i Stockholm men bor nume­ra en bit ut mot kus­ten, så havet har bli­vit en stor inspi­ra­tions­käl­la i skri­van­det. Även i hen­nes akva­rell­mål­ning­ar är havet när­va­ran­de.

Att skri­va haiku och måla krä­ver sam­ma när­va­ro; att fånga ett kort ske­de eller fry­sa ett ögon­blick”, säger hon. Hon berät­tar ock­så att skri­van­det gör hen­ne mer käns­lig för intryck, men ock­så för vil­ka intryck som är vär­da att fånga upp. “Det ger mig en stör­re mening med mitt liv. Det låter pre­ten­tiöst, men jag tror de fles­ta kre­a­ti­va män­ni­skor upp­le­ver det.”

Eva Jonsby skri­ver i dikt­form och hon har gett ut två böc­ker: Havet tala­de till mig (Vulkan 2011) och Näckrosblad – haiku (Fri Press för­lag 2015). Den sena­re till­sam­man med Anna Wiik.

Näckrosblad – haiku är en sam­ling haik­utex­ter och en kort intro­duk­tion om haikuns histo­ria och karak­tär.  Den rik­tar sig till dem som redan är för­trog­na med haiku, men ock­så de som bara har en vag upp­fatt­ning om vad haiku är. Kanske är det män­ni­skor som är nyfik­na på den kor­ta for­men av poe­si, så enkel att för­stå, men som ändå rym­mer flera djup och dimen­sio­ner.

Anna Wiik och Eva Jonsby är båda hän­giv­na hai­ku­skri­va­re sedan tio år. När de träf­fa­des på Svenska Haikusällskapet föd­des idén om en gemen­sam bok. “Att skri­va haiku är ett sätt att leva för oss, att var­je dag inspi­re­ras av både natu­ren och hän­del­ser omkring oss”, menar Eva Jonsby. Hon fasci­ne­ras av pro­ces­sen när de sat­te sam­man sina tex­ter så att de bil­da­de en har­mo­nisk hel­het. När de råd­gjor­de med varand­ra vid tex­tur­va­let var de näs­tan all­tid eni­ga om vil­ka som skul­le vara med. “Självklart har vi all­tid respek­te­rat varand­ras val när det fun­nits tvek­sam­het”, säger hon. Hon tyc­ker ock­så att Annas illust­ra­tio­ner är vik­ti­ga, sär­skilt som de kom­plet­te­rar tex­ten utan att ta fokus från den.

Vilken kre­a­tiv pro­cess det har varit att skri­va den här boken med Anna! Inte minst alla dis­kus­sio­ner vi har haft om att skri­va, om skriv­kramp och hur inspi­ra­tio­nen känns när den väl kom­mer. Det har utveck­lat mig själv som för­fat­ta­re och män­ni­ska.”

Eva Jonsby är verk­sam i Svenka Hikusälskapet dä hon bland annat upp­da­te­rar deras Facebook.

EVA JONSBY FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

EVA JONSBY SOCIALA MEDIER

Anna Kjellin

Anna Kjellin har stu­de­rat och upp­levt sha­ma­nism och dess meto­der i Sibirien, USA och Europa. Som för­fat­ta­re har hon för­u­tom de roma­ner och fack­böc­ker som finns på Fri Press skri­vit böc­ker om så vitt skil­da ämnen som pro­ces­s­o­ri­en­te­ring av moder­na orga­ni­sa­tio­ner och kvin­no­kun­skap i själv­hus­hål­let.

Romanerna Jordens Önskan och Jordens Hopp är de två förs­ta delar­na i tri­lo­gin ”Ursprung och Framtid”. Det är berät­tel­ser om män­ni­skor, både i Sibirien och Sverige, vars and­li­ga egen­ska­per har en stark påver­kan på deras liv och öde. Gemensamt för roma­ner­na är per­spek­ti­vet att grund­bul­tar­na för en posi­tiv sam­hälls­ut­veck­ling är ett balan­se­rat sam­spel mel­lan män­ni­skors and­li­ga eller psy­ko­lo­gis­ka insikt, eko­lo­gis­ka med­ve­ten­het och för­må­ga till soli­da­ri­tet.

Anna Kjellin hål­ler kur­ser inom den fornnor­dis­ka and­li­ga tra­di­tio­nen. Det som på 1800-talet kal­la­des ”Asatro”. Kurserna bely­ser både den senas­te forsk­ning­en inom tro och vetan­de och prak­tis­ka delar kring sej­dens meto­der och magi. Kurserna går under sam­lings­nam­net “Sejd i Sverige”. Det finns ett stort inter­na­tio­nellt intres­se för sejd och magi i det for­na Norden. Det intres­set sak­nar de för­enk­la­de och höger­po­li­tis­ka för­tec­ken som vi ofta möter här hem­ma.

Kjellin hål­ler kur­ser i sha­ma­nism och i att han­te­ra dödens ter­ri­to­ri­er. Kursen ”Döden, döen­det och bort­om döden” är för män­ni­skor som på all­var vill utveck­la sin and­li­ga sida och som på dju­pet vill möta and­ra män­ni­skor i deras erfa­ren­he­ter. Då behö­ver en vara vän med sin egen död­lig­het, sin egen död och med de möj­lig­he­ter som finns och ver­kar på den and­ra sidan.

Under de peri­o­der Kjellin vis­tats i Tuva i Sibirien har hon fått kon­takt med många intres­san­ta per­so­ner. Alltifrån utö­van­de sha­ma­ner till fors­ka­re, musi­ker och fis­ka­re i vild­mar­ken. Med vis­sa mel­lan­rum arran­ge­rar hon resor för mind­re grup­per till den­na fan­tas­tis­ka del av Ryska Federationen.

På som­rar­na bor hon i kan­ten av vild­mar­ken i Ore i Dalarna. Där arbe­tar hon med fäbod­liv och tra­di­tions­be­va­ran­de på den vack­ra och uni­ka fäbo­den Ärteråsen. Följ länk till Ärteråsens Facebook nedan.

Kjellin har uni­ver­si­tets­ut­bild­ning i bete­en­de­ve­ten­skap och arbe­ta­de länge som mana­ge­ment­kon­sult med fokus på styr­ning och led­ning inom offent­lig sek­tor. För någ­ra år sedan byt­te hon inrikt­ning till för­fat­ta­re och arran­gör av and­li­ga kur­ser. Hon bor på vint­rar­na i Skåne där famil­jen påbör­jat upp­bygg­na­den av en kurs­gård.

 

ANNA KJELLIN FRI PRESS FÖRLAG

Jordens önskan

Jordens önskanJordens önskan

ANNA KJELLIN NÄTET

1 2