Emil Ahlbertz

Emil Ahlbertz (1974) är bosatt i Malmö och arbe­tar som arki­va­rie. Han debu­te­ra­de som poet 2015 med Kosmiska rum (Vulkan 2015) och har sedan utkom­mit med Balustrad (Vulkan 2015), Kall hori­sont (Författares bok­ma­skin 2016). Han med­ver­kar ock­så med sina dik­ter i oli­ka tid­skrif­ter vid oli­ka uppläsningar. 

Här på Fri Press har han utkom­mit med tre tit­lar: 2019 Dagarna är dags­vers, 2021 Insändarpoesi och 2026 Skuggnoter.

Det finns ett tyd­ligt stråk av melan­ko­li i Ahlbertz poe­si. När allt det där ute, alla män­ni­skor­na och bru­set, stängts av för en stund, lyc­kas han ”sät­ta ord på” de exi­sten­ti­el­la frå­gor­na. Det går att kän­na igen sig.

Hans dik­ter är kor­ta och kon­cen­tre­ra­de, orim­ma­de och föl­jer ing­en meter. De inne­hål­ler – menar han – iakt­ta­gel­ser, tan­kar och dröm­mar. Det sur­re­a­lis­tis­ka bild­språ­ket mår bra av en lång­sam läs­ning om vi inte annars ska drab­bas av yrsel bland vind­ling­ar och kast. Ömsom finns där någon som han till­ta­lar – ömsom för han ett inre samtal. 

Anna Carlén skri­ver 2022 i en recen­sion om Insändarpoesi på nät­ma­ga­si­net Dagens Bok:

”Nog finns här trots att boken är kom­pakt ett par stro­fer eller rader som skul­le kun­na stry­kas. Men i stort är det är impo­ne­ran­de hur myc­ket Ahlbertz lyc­kas skri­va fram på de få sidor som boken upp­tar. […] Precis som alla för­äls­kel­ser för­änd­rar eller dödar något i en, om så bara något litet, läm­nas jaget i Insändarpoesi med sina plå­gor “mot en allt äld­re sol”. Det är ett sti­ligt avslut på en histo­ria, en för­äls­kel­se i skri­van­det som säker­li­gen kom­mer att återupptas.”