Insändarpoesi
av Emil Ahlbertz

FP–192 • ISBN: 978–91-88765–49‑9

De tju­go­fem dik­ter­na skul­le kun­na vara en åkal­lan, en kär­leks­sång till poe­tens musa. Att Ahlbertz valt att kal­la dik­sam­ling­en Insändarpoesi och valt det lil­la for­ma­tet – en fan­zin – har kanske sina förklaringar.

Liksom i hans tidi­ga­re Dagarna är dags­vers (2019) kling­ar ock­så här de melan­ko­lis­ka toner­na. Och utan att bli iro­nisk lyc­kas han på ett all­de­les eget sätt föra in det absur­da i det romantiska.

”Du spräng­er mitt hjär­ta / i tusen rubi­ner / inför de tän­da pal­mer­na” inle­der Ahlbertz. Men det är inte all­tid vac­kert. För det före­går ock­så en kamp, med ”stul­na verb”, ”skjut­järns­verb” och ”ord­flä­tor­na är knyt­nä­var”. Mot eller med vem vet vi inte – kanske är det någon annan där. Är det ock­så en inre strid?

I Insändarpoesi mär­ker vi hur Ahlbertz fin­ner lust i skri­van­det. Säkert i läsan­det ock­så, för influ­en­ser går att tyda. Möjligen en del från de 1800-talspo­e­ter som för­sök­te att sät­ta lju­set på det mörka.

Titeln och for­ma­tet är ett uttryck för Ahlbertz expe­ri­ment­lus­ta, att i ska­pan­det ock­så få under­sö­ka dagens lit­te­rä­ra land­skap. Kritiken av kri­ti­ken mås­te få vara en lek med plats för lust och ingi­vel­ser, tän­ker han. Vi möter ibland ock­så Ahlbertz på scen i Malmö.