Bakom Söderväggen
av Hans Kjellsson

Det är sjut­tio- och åtti­o­tal. I mju­ka till­ba­kablic­kar målar han upp en ung män­niskas upp­le­vel­ser i en svensk små­stad. Det hand­lar ock­så om dröm­mar och läng­tan bort. En del av min­ne­na är hans egna, men per­so­ner­na i hans dik­ter är fiktiva.

FP–208 • ISBN: 978–91-88765–64‑2

I flera av Kjellssons dik­ter möter vi bruks­or­tens arbe­ta­re och omlan­dets små­bru­ka­re. Vi anar en sto­rö­rad poj­ke som lyss­nar till de vux­nas sam­tal och de äldres berät­tel­ser. Ibland hand­lar det om hur det var förr. Pojken ser en stör­re värld öpp­na sig där ute någon­stans. Vi möter fast­rar som skrat­tar åt värl­dens beskaf­fen­het och åt far­brö­der­nas ”för­so­nings­bu­ket­ter”. Någon är sjuk. En annan dör. Det finns de som rest utomlands.

Kjellsson var inte ensam om att läng­ta bort och iväg. Vid busstor­get vin­kar de av Elin ”två dagar innan hen­nes arton­års­dag”. Hon som res­te till ”ett andra­hands­kon­trakt i storstan”.

Människorna som befol­kar Kjellssons dik­ter lever – trots mot­gång­ar och umbä­ran­den – med en slags för­drag­sam­het som nog ver­kar ha smit­tat av sig på poe­ten. Han finns där bland dem och iakt­tar. Beroende vårt eget för­hål­lan­de till den tid som flytt kanske någon tyc­ker att han balan­se­rar på en tunn lin­je mel­lan nostal­gi och melan­ko­li. Oavsett finns där en sann värme.

Jag kun­de berät­tat om tiden
om glömskan
och omstöp­ta minnen
Jag kun­de berättat
att det går sju människoår
på bar­nens sommar
och att alla år är hundår
en del
bara lite mind­re håriga
än andra
Jag kun­de berät­tat om timmarna
som bara är små på natten
och om minu­ter­nas förvandlingsnummer
Jag kun­de berät­tat om
alla svår­fång­a­de sekunder
och om ned­räk­ning­ens utval­da få
Jag kun­de berät­tat att
ingenting
före­går ögon­blic­ket då
de sto­ra klockorna
bör­jar slå fortare
än de små