Dagarna är dagsvers
av Emil Ahlbertz

Boken i webbshoppen »

En kan kän­na igen sig i Dagarna är dags­vers. Först stry­ker tan­kar­na runt sådant som utan­för­skap och ensam­het. Men snart und­rar en om det finns något i svens­kan som heter ”själv­skap”, som eng­els­kans ”soli­tu­de”?

Emil Ahlbertz delar med sig av sådant han upp­levt när han varit själv, tänkt och känt efter. Han har iakt­ta­git omvärl­den – så där lite på nära håll. Och sig själv. Det är skönt att han, lik­som ”spa­rar på kru­tet”, för orden stam­par inte fram, såsom de lätt kan göra i många and­ra sammanhang.

”Mycket av det jag skri­ver häm­tas från det under­med­vet­na men i sam­klang med det var­dag­li­ga, om jag nu kort ska beskri­va mitt skri­van­de”, säger han.

Melankolin lug­nar och en får lust att läsa om. Att få vara lite själv, ledig från allt det där ute som poc­kar på ens uppmärksamhet.

ur Dagarna är dagsvers

Det okla­ra,

det skö­ra

och lyt­ta

i var­da­gens

ögon­blick —

sean­ser;

andar

som talar.