Marias Mirakulösa Döttrar del I & II

Bild: Vinjett, monogram till 'Marias Mirakulösa Döttrar' föreställande en uppåtvänd gaffel flankerad av två gripar och sirliga blommor

Marias Mirakulösa Döttrar – del 1 & 2
av Örjan Olsson

Bild: omslaget till Örjan Olssons första bok 'Systrarna'; en ung kvinna med vinden i sitt hår och med ett litet kors hängande i en tunn kedja runt halsen; i bakgrunden en rödorange dramatisk himmel och silhuetten av ännu en kvinna

SYSTRARNA

Detta är förs­ta delen i en tri­lo­gi som utspe­lar sig i 1600- och 1700-talets nysvens­ka pro­vins Skåne. I en by får för­äld­rar­na svårt att att gif­ta bort sin dot­ter Hester som snart utmär­ker sig som självsväl­tan­de “mira­kel”. Samtidigt miss­tänks en okänd kvin­na för mord som tycks ha under­li­ga kopp­ling­ar till Hester. Mörkret är tungt men dött­rar­nas okuv­li­ga vil­ja lyser ige­nom i den­na ”crosso­ver” mel­lan histo­risk fan­ta­sy och rea­lism.

Marias Mirakulösa Döttrar: Systrarna i webb­s­hop­pen »

 

 

Bild: omslaget till Örjan Olssons andra bok 'Stenhuggaren'; en ung kvinna med ett litet kors hängande i en tunn kedja runt halsen; bakgrunden går helt i blått och man anar ett kvarnhjul i bakgrundenSTENHUGGAREN

I and­ra delen av “Marias Mirakulösa Döttrar” vän­der vi till­ba­ka till Hesters och Jonnas barn­dom. Det är sent 1600-tal. I den nysvens­ka pro­vin­sen Skåne sat­sas det på fram­ti­den. Den som kan rof­far åt sig, medan sva­ga och utsat­ta blir än fat­ti­ga­re. Svårast är att kla­ra sig som ensam­stå­en­de kvin­na. Hesters mor Maria gör allt för att slip­pa gif­ta om sig efter sin make sten­hug­ga­rens död. När nöden blir för stor anmä­ler hon sig till präs­ten som ”ledig” änka. Det omhän­der­tag­na bar­net Jonna skic­kas till hos­pi­ta­let för van­fö­ra. Några år sena­re får Hester sta­tus som självsväl­tan­de ”mira­kel”.

Marias Mirakulösa Döttrar: Stenhuggaren i webb­s­hop­pen »

 

 

Om Örjan Olsson »

Längs vägen del fyra – utan byxor i Essaouira
av Bo Ranman

Detta är den avslu­tan­de delen av seri­en. Ranman ver­kar leta efter något och han gör det i fot­spå­ren av tidi­ga­re rese­nä­rer. Flera plat­ser vitt­nar om befolk­ning­ens kamp för fred, fri­het och rätt­vi­sa.

Det hand­lar om resor… Det är all­tid spän­nan­de att besö­ka oli­ka län­der och kul­tu­rer. Men främst hand­lar det om alla män­ni­skor jag mött. En del har jag fort­fa­ran­de kon­takt med, vi brev­väx­lar, skri­ver till varand­ra på nätet… Några träf­far jag allt som oftast”, säger Ranman med ett brett leen­de.

Läsaren får föl­ja med till Nordafrika, mili­tär­dik­ta­tu­rens Turkiet, och till sjut­ti­o­ta­lets para­diss­trän­der i den gre­kis­ka övärl­den. Ranman besö­ker den ogäst­vän­li­ga packi­sen i Arktis och en desto mer gäst­vän­lig liten by i det inre av Amazonas. Kontrasterna är sto­ra, sär­skilt i jäm­fö­rel­se med hur det är här hem­ma i Sverige. Men det kan te sig gans­ka annorlun­da i Ranmans kol­lek­tiv i Billdal ock­så, eller i en gran­risko­ja i Hälsingland.

Denna sam­ling berät­tel­ser är skri­ven för att öpp­na och inspi­re­ra var­je läsa­re till egna resor och insik­ter.

Bild: kollage med bilder från Bo Ranmans "Längs vägen" (Bo stående i ett strandat vrak;

Längs vägen i webb­s­hop­pen »

Kontrollöga
av Niklas Schiöler

Hur kan till­va­ron te sig för en män­ni­ska med tvångs­syndrom? Mycket fack­lit­te­rärt finns skri­vet i ämnet men det behövs skild­ring­ar uti­från den som upp­le­ver des­sa tvång.

Kontrollöga är en annorlun­da berät­tel­se om kär­lek och räds­la, besvär­jel­ser och motåt­gär­der i en upp­skru­vad var­dag som inte ute­slu­ter hopp och möj­lig­he­ter.

Flera hund­ra tusen män­ni­skor i Sverige lider av oli­ka tvångs­syndrom. “Vi and­ra” har för­stås våra all­de­les egna små ritu­a­ler och situ­a­tions­be­stäm­da bete­en­den. Men den som lider av OCD (obses­si­ve-com­pul­si­ve disor­der) upp­le­ver sig inte säl­lan som annorlun­da, bort­om “det nor­ma­la”. I Kontrollöga defi­ni­e­rar sig roma­nens “jag” ibland som “tvångs­neu­ro­ti­ker”, “brotts­ling” eller “den vår­da­de”. Känslan av utan­för­skap blir inte säl­lan ett lidan­de i sig.

Niklas Schiölers för­tä­ta­de fram­ställ­ning för­sö­ker nå den exi­sten­ti­el­la grun­den bakom uttryc­ken. Vi läser den och ytter­li­ga­re dimen­sio­ner av vad det är att vara män­ni­ska öpp­nar sig. Och som med­män­ni­ska påminns vi om den vik­ti­ga devi­sen: “För att för­stå varand­ra mås­te vi ock­så lära oss mer om varand­ra.”

Läs om Niklas Schiöler här »

Kontrollöga i webb­s­hop­pen »

MÖRK GRÖN HAIKU
av Birk Andersson

Nu är han här med sin and­ra hai­ku­sam­ling. Boken kan sägas vara tre i en; först hand­lar det om dagens mil­jö- och kli­mat­kris, sedan om den vack­ra och helan­de natu­ren och till sist kom­mer anar­kis­tisk haiku, fri från reg­ler och kon­ven­tio­ner. Ordlekarna är många och där finns två­ra­ding­ar, tre­ra­ding­ar, fyr­ra­ding­ar – och en tio­ra­ding.

Någon vill väl kal­la dik­ter­na “sen­ryu” för lik­som i Anarko Haiku gör Andersson myc­ket narr av verk­lig­he­ten och oss män­ni­skor. Hans gräns­lö­sa dik­ter både roar och oro­ar.

öppet kon­tors­land­skap
utan väg­gar
går fler in i dem

Men det är friskt och levan­de – pro­test och enga­ge­mang. Cynism bubb­lar emel­lanåt upp fast Andersson visar ändå hopp­full­het. Om han inte öppet delar stäm­ning­ar­na och käns­lor­na med oss, så lig­ger de nära och vän­tar under ytan.

sol­ned­gång­en
skri­ver jag om
och mis­sar den

Mer om Birk Andersson »

Mörk Grön Haiku i webb­s­hop­pen »

Skuggbilder

Omslaget till boken Skuggbilder

av Ingun Christensen

I bokens nio novel­ler möter vi den unga kil­len som hela tiden kän­ner för­äld­rar­nas hår­da blic­kar i nac­ken; kvin­nan i röda regn­roc­ken som åker till job­bet i kläd­bu­ti­ken med ömman­de hand­le­der; man­nen med mustasch som inte läng­re vill döl­ja vem och vad han är; den mörk­hå­ri­ga tje­jen som inte får fot­fäs­te bland alla för­vänt­ning­ar och krav; den brun­ög­da, unga man­nen som inte står ut med den grå blic­ken från den som sit­ter bred­vid honom på bus­sen; den gam­la lära­rin­nan som bedö­mer och kri­ti­se­rar sina med­pas­sa­ge­ra­re; den unga musi­kern som käm­par med sina demo­ner; den gam­le man­nen som tro­fast besö­ker sin hust­ru på ålder­doms­hem­met, och den unga mam­man som käm­par med att få var­da­gen att hålla ihop.

Ingen män­ni­ska är en ö, bru­kar man säga och det gäl­ler även för fär­ö­ing­ar­na, där de bor på sin ögrupp ute i Nordatlanten. I novel­ler­na, som utgår från den nuti­da var­da­gen på Färöarna (fär­ö­is­ka Føroyar, svensk över­sätt­ning “Fåröarna”; dans­ka Færøerne) är en ögrupp norr om Brittiska öar­na som till­sam­mans med Grönland ingår i det dans­ka kung­a­ri­ket. Färöarna, låter för­fat­ta­ren folk berät­ta sina histo­ri­er, så att vi som läsa­re anar skugg­bil­der­na bakom dem. Historierna flä­tas ihop och visar att vi på ett eller annat sätt påver­kar varand­ra.

Boken kom ut 2015 på Färöiska vil­ket är ett nor­diskt språk för den som inte viss­te det.
   Nordiska språk är den gemen­sam­ma beteck­ning­en för den nord­ger­mans­ka under­grup­pen i den indoeu­ro­pe­is­ka språk­stam­men, och omfat­tar språ­ken dans­ka, svens­ka, nors­ka, fär­ö­is­ka, isländs­ka samt det utdö­da språ­ket norn.
   Läs mer om fär­ö­is­ka på SVENSK-FÄRÖISK ORDBOK med titeln Skuggamyndir. Joakim Lilljegren har gjort den svens­ka över­sätt­ning­en. Boken är utgi­ven med över­sätt­nings­stöd från Nordiska Ministerrådet.

 

Läs mer om Ingun Christensen »

Skuggbilder i webb­s­hop­pen »

Naturens återkomst

Titti Spaltro och Lars Larsen berät­tar djärvt om det de ser och upp­le­ver – med natu­ren som störs­ta inspi­ra­tions­käl­la. De snud­dar ibland vid det för­dol­da och gör oss del­ak­ti­ga. Vi blir påmin­da om livets verk­li­ga vär­den – och om vik­ten att vär­na dem. Deras vision är en renäs­sans för den klas­sis­ka lyri­ken, för det folk­li­ga – och natu­rens åter­komst.

Om Titti Spaltro och Lars Larsen »

Naturens Återkomst i webb­s­hop­pen »

Medelåldern – underbart patetisk

av Lena Runadotter

Medelåldern – under­bart pate­tisk är en dikt­be­rät­tel­se. Den hand­lar om att ge bort sig själv, om att inte rik­tigt kun­na sät­ta grän­ser, om vil­jan att inte vara ett offer för var­da­gen, läm­na ekorr­hju­let och nju­ta så myc­ket det bara går.

Vad hän­der när man blir pas­sio­ne­rat för­äls­kad sam­ti­digt som livet pågår som all­ra mest, när bar­nen är små och söm­nen dålig? Kan pas­sion bära en genom sömn­lös­he­ten utan att i slutän­dan bara göra en ännu tröt­ta­re? Vad hän­der om en inte hit­tar fram i rela­tio­nen och  ser den fal­la? Medelåldern hand­lar om vik­ten av att söka sig själv för att hit­ta fot­fäs­tet.

Om Medelåldern och Lena Runadotter ►►

Medelåldern i webb­s­hop­pen ►►

Att segla i 1200-talets Östersjön

av Dag Persson

Intresset för sjö­far­tens histo­ria har all­tid varit stort. Med tek­nis­ka hjälp­me­del gör forsk­ning­en nya fram­gång­ar och det går att hit­ta allt fler och äld­re far­tygs­vrak. Med digi­tal  tek­nik görs ock­så för­sök att visu­a­li­se­ra fors­kar­nas fynd och tolk­ning­ar. Men hur var  det egent­li­gen att seg­la under medel­ti­den?

Dag Persson beskri­ver i den­na bok en seg­lats från Lübeck till Kalmar. Han vill sam­ti­digt få läsa­ren att ana en liten del av den sto­ra värld av män­ni­skor och var­dag­li­ga hän­del­ser som oftast ham­nat i skug­gan av kung­ar och krig.

För att göra den­na beskriv­ning tro­vär­dig pre­sen­te­ras kän­da fak­ta om histo­risk sjö­fart, byg­gen med gam­la far­tyg som för­la­gor, samt för­fat­ta­rens egna erfa­ren­he­ter ifrån seg­ling med medel­tids­far­ty­get Aluett i Kung Valdmars Segelled.

Att seg­la i 1200-talets Östersjön i webb­s­hop­pen ► ►

Irrspår — blandade berättelser från nu och då

av Dag Persson

Detta är sju fri­ståen­de berät­tel­ser häm­ta­de från min­nen och dröm­mar. Somligt är berät­tat av and­ra. Det hand­lar om läng­tan, om kär­lek och gemen­skap. Allt är inte så lätt alla gång­er men tack och lov finns det lite magi.

För den som söker en röd tråd i Irrspår skul­le det möj­li­gen kun­na vara det att i flera av berät­tel­ser­na möts män­ni­skor­na i lant­lig mil­jö. I vis­sa för flera decen­ni­er sedan. I and­ra – vil­ka utspe­lar sig just nu – gör sig ändå det för­flut­na påmint. Och det är väl det som är livet? Tiden är gyck­la­ren, föl­je­sla­ga­ren, som vi både äls­kar och hatar.

Irrspår i webb­s­hop­pen > >

Kampfels guld

av Ulf Tylestrand

Sara Lindgren har gjort slut med sin pojk­vän. Jobbet på reklam­by­rån i Stockholm utveck­las inte i den rikt­ning som hon hop­pats på. Hennes för­äld­rar är skil­da och har inte myc­ket tid till stöd åt sin vux­na dot­ter. Sara besö­ker den som hon all­tid kan lita på, mor­far i Värmland. Sara sit­ter inte bara still i mor­fars stu­ga, hon ägnar en dag åt att klätt­ra på ett litet oan­sen­ligt berg ute i sko­gen, Korpknallen.

Berget tycks inte ha haft besök av män­ni­skor på många år. Inte sedan en vin­ter­dag 1943 då ett tyskt trans­port­plan kra­scha­de där uppe. Planets last har en mörk histo­ria, så mörk att den kas­tar en skug­ga över Europa mer än sjut­tio år sena­re. Trots att las­ten legat dold i så många år, finns det en man som kän­ner till dess existens. En man som är beredd att göra vad som helst för att kom­ma över den. Otto Kampfel, SS-offi­cer och hjär­nan bakom en maka­lös kupp i Nazityskland, en kupp som näs­tan gick hem. Sara blir jagad av nyna­zis­ter och säker­hets­tjäns­ter. Alla vill ha en del av gul­det som hon hit­tat. Men vem kan hon egent­li­gen lita på?

LÄS OM ULF TYLESTRAND HÄR »

KAMPFELS GULD I WEBBSHOPPEN »

1 2 3 4