Kinas Dharmagäng
av Bo Ranman

BILD: Omslag till Kakuans 'Oxherdebilder'

Fem favoriter i en

Detta är en fak­si­milut­gå­va av de tidi­ga­re utgiv­na tit­lar­na Kakuans Oxherdebilder, Han-shan – Kalla Bergets poe­si, Hårda tider – Wei Ying-wu, Gryningens & skym­ning­ens fär­ger, Chia Taos liv och poe­si samt Su Tung pó – poe­ten från Östra Sluttningen.

I för­la­gets barn­dom upp­täck­te Bo Ranman den mys­tis­ke Chan-poe­ten och Tao-filo­so­fen Han-shan, Kalla Berget. Intresset väx­te och han hit­ta­de de övri­ga kine­sis­ka poe­ter­na vil­ka han pre­sen­te­ra­de till­sam­mans med någ­ra av deras dik­ter tol­ka­de till svens­ka.

De tidi­ga­re utgå­vor­na var små upp­la­gor tryck­ta på spe­ci­ellt utvalt åter­vin­nings­pap­per. Skrifterna har fått myc­ket fint mot­ta­gan­de från recen­sen­ter­na. När upp­la­gor­na bör­ja­de tag slut sam­la­des de i den­na volym.

 

 

Kinas Dharmagäng i webbshoppen »

ur Kinas Dharmagäng:
och Chia Taos
Gryningen & Skymningens fär­ger

far­väl till mun­ken Ho-lan

När du vil­da munk
kom­mer för att ta far­väl,
sit­ter vi en stund
vid den san­di­ga åstran­den.

På fjär­ran vägar,
hål­ler du ut din tom­ma skål;
djupt in bland ber­gen
vand­rar du på ned­fall­na blom­mor.

Då du ing­en Mästare har
får du kla­ra ut Chán på egen hand;
med strik­ta versmått
får dina poem lovord.

Denna avfär­den
har ing­et sär­skilt skäl;
ett ensamt moln
har ing­et spe­ci­ellt hem

BILD: skylt med röd ram och texten 'Böckerna direkt från förlaget = fri frakt'

->

När tåget lämnar stationen – minnen, möten, människor – av Pelle Jageby och Bo Scharping

Bild: Omslag till Pelle Jagebys och Bo Scharpings 'När tåget lämnar stationen'. Bakgrunden är en gammal turistkarta över Florens

Pelle Jageby och Bo Scharping reser genom Europa till­sam­mans. De har Interrailkort. De vill till Florens och Toscana. I 26 år har de talat det om att göra resan och så blev det av. Deras anteck­ning­ar från den­na resan och tidi­ga­re lig­ger till grund för När tåget läm­nar sta­tio­nen – min­nen, möten, män­ni­skor.

Boken inne­hål­ler pro­sa­tex­ter, dik­ter och sång­er. Många av tex­ter­na hand­lar just om män­ni­skor de mött eller som de kanske bara sett. Iakttagelserna är ömsin­ta.

ur dikten “Blind Date”

Hon hade satt sig
bred­vid mig i kupé­en
när jag sov

jag vak­na­de till
lite lätt
när hon råka­de
röra vid min arm

Den vita käp­pen
la hon fram­för sig
på gol­vet

 

 

När tåget lämnar stationen
– minnen, möten, människor

i webbshoppen»

 

De rör sig fritt vart de går. I Venedig vän­tar de på att tåget som ska ta dem till Florens ska gå. De sit­ter på en trap­pa och tjuv­lyss­nar.

ur “Fåfängans marknad”

Högt och lågt. Bland miss­bru­ka­re av oli­ka dro­ger och betyd­ligt mer – ytligt sett – väl­si­tu­e­ra­de män­ni­skor. […] Armlängds – jäm­te mig – satt en dam i mogen ålder. Hon hade käpp för att kun­na gå lite bätt­re. Allt annat i hen­nes out­fit mar­ke­ra­de tyd­ligt hur hon vil­le bli betrak­tad. Av oss and­ra. Som kom hon från en annan tid. ”Bäst före-datu­met” hade gått ut.

Deras för­hål­lan­de till Europa är ambi­va­lent och vi för­står att de ibland tyc­ker att det var bätt­re förr.

ur “Minnen av stationer”

En gång fanns SJ:s
tid­ta­bell för utri­kes resor,
en tabell med tåg­ti­der
till kon­ti­nen­ten.
Tåg till Tyskland,
Frankrike, Polen, Ungern,
Italien, Kroatien, Grekland
Jag hit­tar ett sli­tet gam­malt exem­plar
när jag grä­ver i en byrå­lå­da.

Pelle Jageby och Bo Scharping har blan­dat om sina tex­ter så att vi inte vet vem som skri­vit vad. De talar med en röst, skul­le vi kun­na säga.

Om Pelle Jageby här»

Om Bo Scharping här»

Line

BILD: skylt med röd ram och texten 'Böckerna direkt från förlaget = fri frakt'

Om oss
– dikter av Lotta von Mentzer

Bild: omslag till Charlotta von Mentzers diktsamling 'Om oss'

Lotta von Mentzers dik­ter kret­sar kring tan­ken att våga bry­ta upp och gå själv­stän­dig. Men där finns ock­så en läng­tan efter att enas och för­e­nas och där­med tillå­ta och respek­te­ra and­ra åsik­ter och vär­de­ring­ar, något hon ser som en utma­ning!

Vad vet vi om våra grund­läg­gan­de vär­de­ring­ar? Släpper vi dom när det bör­jar blå­sa kallt eller vågar vi stå fast?

Omslagsbilden är Mentzers. I sina foto­gra­fi­er för­sö­ker hon fånga de “grund­läg­gan­de struk­tu­rer­na” i stads­bil­den såsom stup­rör och käl­lar­föns­ter.

Det låter lite kons­tigt kanske, men jag ser en skön­het i det som vi tar för givet men ofta inte läg­ger mär­ke till”, säger hon.

om Om oss

Här går vi bland stup­rör och elstol­par.
Inte all­tid så iögon­fal­lan­de. Inte all­tid så vack­ra.
Vad bryr vi oss om grundstom­men.
Våra grund­läg­gan­de vär­de­ring­ar.
När det blå­ser kal­la vin­dar.
Vi ser oli­ka pro­blem.
Vi fin­ner oli­ka lös­ning­ar.
Vi ris­ke­rar att skil­jas åt.
Vågar vi vara fria. Gå själv­stän­digt.
Vågar vi mötas trots skill­na­der. Förenas.
Vi har för­må­ga att ge ting mänsk­li­ga drag.
Men ock­så att göra män­ni­skor till ting.
Det hand­lar om oss.

13.
Hur skall jag till­bringa evig­he­ten.
Som drop­par från en ald­rig sinan­de till­bring­a­re.
En stän­dig törst att ald­rig släc­ka.
En evig läng­tan.
Räcker det.
Är det till­räck­ligt.
När kom­mer du.

14.
Ro mig sak­ta.
Dit jag med lätt­het kan sti­ga av.
Där vågen stil­la for­mar sig runt mina bara föt­ter.
Så vill jag vand­ra.
Med ryg­gen mot buk­ten.

Om oss i webbshoppen»

Mer om Lotta von Mentzer»

Bild: Bo Ranman och Lotta von Mentzer vid releasen 26 januari 2019 på Galleri Engleson i Göteborg
Bo Ranman och Lotta von Mentzer vid rele­a­sen 26 janu­a­ri 2019 på Galleri Engleson i Göteborg

Line

BILD: skylt med röd ram och texten 'Böckerna direkt från förlaget = fri frakt'

Bruksbilder
– av Robert Jonsson

Bild: Omslag till Robert Jonssons 'Bruksbilder'. Bakgrunden är en starkt grön stig på en äng, en lika grön kjol skymtar och lång borta en kyrka.

Robert Jonssons dik­ter är mer än bara bruks­bil­der. Visserligen skym­tar vi någon av alla de norr­länds­ka bruks­or­ter som bil­dat grund till det vi ibland vill kal­la Sverige. Men det kun­de lika väl vara var som helst i vårt avlånga land. Och någon histo­ri­e­nostal­gi är det inte frå­ga om. Snarare en slags sam­tids­bil­der där väl­kän­da plat­ser, jobb och bostä­der bil­dar fond till de män­ni­skor som lever och rör sig där. Ett dik­tjag, vil­ket vi under­hand lär kän­na, lyf­ter fram små detal­jer, allt ifrån Modospelarnas blod, snus, svett och tårar – till Mohsens vita, söta och myc­ket sega kakor som hen­nes mor låtit skic­ka från ett sön­der­bom­bat Irak.

Samtidigt som Robert Jonssons Bruksbilder i vis­sa styc­ken är en hyll­ning till just det mänsk­li­ga, det pri­va­ta i den und­fly­en­de när­he­ten i möte­na, möter vi ock­så kri­tik – och vil­ja.

Flöden

Människor
ser inte män­ni­skor läng­re
ser slö­jor
ser utval­da delar
av män­ni­skor
vad är det för värld vi ska­pat
när ock­så du anser
att det finas­te
man som män­ni­ska kan göra
är att stan­na upp maski­ne­ri­et
och läm­na efter sig en kom­men­tar
män­ni­skor
du ser inte män­ni­skor läng­re

Dikterna i Bruksbilder är skriv­na från 2015 och fram­åt. “Insjöar” var en av vin­nar­dik­ter­na i Populär Poesis täv­ling “Krispiga Kaskader” och “Hjältar” var sen­hös­ten 2017 pub­li­ce­rad i DN.

Hitta Bruksbilder i webbshoppen »

Läs om Robert Jonsson »

BILD: skylt med röd ram och texten 'Böckerna direkt från förlaget = fri frakt'

Marias Mirakulösa Döttrar del I & II

Bild: Vinjett, monogram till 'Marias Mirakulösa Döttrar' föreställande en uppåtvänd gaffel flankerad av två gripar och sirliga blommor

Marias Mirakulösa Döttrar – del 1 & 2
av Örjan Olsson

Bild: omslaget till Örjan Olssons första bok 'Systrarna'; en ung kvinna med vinden i sitt hår och med ett litet kors hängande i en tunn kedja runt halsen; i bakgrunden en rödorange dramatisk himmel och silhuetten av ännu en kvinna

SYSTRARNA

Detta är förs­ta delen i en tri­lo­gi som utspe­lar sig i 1600- och 1700-talets nysvens­ka pro­vins Skåne. I en by får för­äld­rar­na svårt att att gif­ta bort sin dot­ter Hester som snart utmär­ker sig som självsväl­tan­de “mira­kel”. Samtidigt miss­tänks en okänd kvin­na för mord som tycks ha under­li­ga kopp­ling­ar till Hester. Mörkret är tungt men dött­rar­nas okuv­li­ga vil­ja lyser ige­nom i den­na ”crosso­ver” mel­lan histo­risk fan­ta­sy och rea­lism.

Marias Mirakulösa Döttrar: Systrarna i webb­s­hop­pen »

 

 

Bild: omslaget till Örjan Olssons andra bok 'Stenhuggaren'; en ung kvinna med ett litet kors hängande i en tunn kedja runt halsen; bakgrunden går helt i blått och man anar ett kvarnhjul i bakgrundenSTENHUGGAREN

I and­ra delen av “Marias Mirakulösa Döttrar” vän­der vi till­ba­ka till Hesters och Jonnas barn­dom. Det är sent 1600-tal. I den nysvens­ka pro­vin­sen Skåne sat­sas det på fram­ti­den. Den som kan rof­far åt sig, medan sva­ga och utsat­ta blir än fat­ti­ga­re. Svårast är att kla­ra sig som ensam­stå­en­de kvin­na. Hesters mor Maria gör allt för att slip­pa gif­ta om sig efter sin make sten­hug­ga­rens död. När nöden blir för stor anmä­ler hon sig till präs­ten som ”ledig” änka. Det omhän­der­tag­na bar­net Jonna skic­kas till hos­pi­ta­let för van­fö­ra. Några år sena­re får Hester sta­tus som självsväl­tan­de ”mira­kel”.

Marias Mirakulösa Döttrar: Stenhuggaren i webb­s­hop­pen »

 

 

Om Örjan Olsson »

Längs vägen del fyra – utan byxor i Essaouira
av Bo Ranman

Detta är den avslu­tan­de delen av seri­en. Ranman ver­kar leta efter något och han gör det i fot­spå­ren av tidi­ga­re rese­nä­rer. Flera plat­ser vitt­nar om befolk­ning­ens kamp för fred, fri­het och rätt­vi­sa.

Det hand­lar om resor… Det är all­tid spän­nan­de att besö­ka oli­ka län­der och kul­tu­rer. Men främst hand­lar det om alla män­ni­skor jag mött. En del har jag fort­fa­ran­de kon­takt med, vi brev­väx­lar, skri­ver till varand­ra på nätet… Några träf­far jag allt som oftast”, säger Ranman med ett brett leen­de.

Läsaren får föl­ja med till Nordafrika, mili­tär­dik­ta­tu­rens Turkiet, och till sjut­ti­o­ta­lets para­diss­trän­der i den gre­kis­ka övärl­den. Ranman besö­ker den ogäst­vän­li­ga packi­sen i Arktis och en desto mer gäst­vän­lig liten by i det inre av Amazonas. Kontrasterna är sto­ra, sär­skilt i jäm­fö­rel­se med hur det är här hem­ma i Sverige. Men det kan te sig gans­ka annorlun­da i Ranmans kol­lek­tiv i Billdal ock­så, eller i en gran­risko­ja i Hälsingland.

Denna sam­ling berät­tel­ser är skri­ven för att öpp­na och inspi­re­ra var­je läsa­re till egna resor och insik­ter.

Bild: kollage med bilder från Bo Ranmans "Längs vägen" (Bo stående i ett strandat vrak;

Längs vägen i webb­s­hop­pen »

Kontrollöga
av Niklas Schiöler

Hur kan till­va­ron te sig för en män­ni­ska med tvångs­syndrom? Mycket fack­lit­te­rärt finns skri­vet i ämnet men det behövs skild­ring­ar uti­från den som upp­le­ver des­sa tvång.

Kontrollöga är en annorlun­da berät­tel­se om kär­lek och räds­la, besvär­jel­ser och motåt­gär­der i en upp­skru­vad var­dag som inte ute­slu­ter hopp och möj­lig­he­ter.

Flera hund­ra tusen män­ni­skor i Sverige lider av oli­ka tvångs­syndrom. “Vi and­ra” har för­stås våra all­de­les egna små ritu­a­ler och situ­a­tions­be­stäm­da bete­en­den. Men den som lider av OCD (obses­si­ve-com­pul­si­ve disor­der) upp­le­ver sig inte säl­lan som annorlun­da, bort­om “det nor­ma­la”. I Kontrollöga defi­ni­e­rar sig roma­nens “jag” ibland som “tvångs­neu­ro­ti­ker”, “brotts­ling” eller “den vår­da­de”. Känslan av utan­för­skap blir inte säl­lan ett lidan­de i sig.

Niklas Schiölers för­tä­ta­de fram­ställ­ning för­sö­ker nå den exi­sten­ti­el­la grun­den bakom uttryc­ken. Vi läser den och ytter­li­ga­re dimen­sio­ner av vad det är att vara män­ni­ska öpp­nar sig. Och som med­män­ni­ska påminns vi om den vik­ti­ga devi­sen: “För att för­stå varand­ra mås­te vi ock­så lära oss mer om varand­ra.”

Läs om Niklas Schiöler här »

Kontrollöga i webb­s­hop­pen »

MÖRK GRÖN HAIKU
av Birk Andersson

Nu är han här med sin and­ra hai­ku­sam­ling. Boken kan sägas vara tre i en; först hand­lar det om dagens mil­jö- och kli­mat­kris, sedan om den vack­ra och helan­de natu­ren och till sist kom­mer anar­kis­tisk haiku, fri från reg­ler och kon­ven­tio­ner. Ordlekarna är många och där finns två­ra­ding­ar, tre­ra­ding­ar, fyr­ra­ding­ar – och en tio­ra­ding.

Någon vill väl kal­la dik­ter­na “sen­ryu” för lik­som i Anarko Haiku gör Andersson myc­ket narr av verk­lig­he­ten och oss män­ni­skor. Hans gräns­lö­sa dik­ter både roar och oro­ar.

öppet kon­tors­land­skap
utan väg­gar
går fler in i dem

Men det är friskt och levan­de – pro­test och enga­ge­mang. Cynism bubb­lar emel­lanåt upp fast Andersson visar ändå hopp­full­het. Om han inte öppet delar stäm­ning­ar­na och käns­lor­na med oss, så lig­ger de nära och vän­tar under ytan.

sol­ned­gång­en
skri­ver jag om
och mis­sar den

Mer om Birk Andersson »

Mörk Grön Haiku i webb­s­hop­pen »

Skuggbilder

Omslaget till boken Skuggbilder

av Ingun Christensen

I bokens nio novel­ler möter vi den unga kil­len som hela tiden kän­ner för­äld­rar­nas hår­da blic­kar i nac­ken; kvin­nan i röda regn­roc­ken som åker till job­bet i kläd­bu­ti­ken med ömman­de hand­le­der; man­nen med mustasch som inte läng­re vill döl­ja vem och vad han är; den mörk­hå­ri­ga tje­jen som inte får fot­fäs­te bland alla för­vänt­ning­ar och krav; den brun­ög­da, unga man­nen som inte står ut med den grå blic­ken från den som sit­ter bred­vid honom på bus­sen; den gam­la lära­rin­nan som bedö­mer och kri­ti­se­rar sina med­pas­sa­ge­ra­re; den unga musi­kern som käm­par med sina demo­ner; den gam­le man­nen som tro­fast besö­ker sin hust­ru på ålder­doms­hem­met, och den unga mam­man som käm­par med att få var­da­gen att hålla ihop.

Ingen män­ni­ska är en ö, bru­kar man säga och det gäl­ler även för fär­ö­ing­ar­na, där de bor på sin ögrupp ute i Nordatlanten. I novel­ler­na, som utgår från den nuti­da var­da­gen på Färöarna (fär­ö­is­ka Føroyar, svensk över­sätt­ning “Fåröarna”; dans­ka Færøerne) är en ögrupp norr om Brittiska öar­na som till­sam­mans med Grönland ingår i det dans­ka kung­a­ri­ket. Färöarna, låter för­fat­ta­ren folk berät­ta sina histo­ri­er, så att vi som läsa­re anar skugg­bil­der­na bakom dem. Historierna flä­tas ihop och visar att vi på ett eller annat sätt påver­kar varand­ra.

Boken kom ut 2015 på Färöiska vil­ket är ett nor­diskt språk för den som inte viss­te det.
   Nordiska språk är den gemen­sam­ma beteck­ning­en för den nord­ger­mans­ka under­grup­pen i den indoeu­ro­pe­is­ka språk­stam­men, och omfat­tar språ­ken dans­ka, svens­ka, nors­ka, fär­ö­is­ka, isländs­ka samt det utdö­da språ­ket norn.
   Läs mer om fär­ö­is­ka på SVENSK-FÄRÖISK ORDBOK med titeln Skuggamyndir. Joakim Lilljegren har gjort den svens­ka över­sätt­ning­en. Boken är utgi­ven med över­sätt­nings­stöd från Nordiska Ministerrådet.

 

Läs mer om Ingun Christensen »

Skuggbilder i webb­s­hop­pen »

Naturens återkomst

Titti Spaltro och Lars Larsen berät­tar djärvt om det de ser och upp­le­ver – med natu­ren som störs­ta inspi­ra­tions­käl­la. De snud­dar ibland vid det för­dol­da och gör oss del­ak­ti­ga. Vi blir påmin­da om livets verk­li­ga vär­den – och om vik­ten att vär­na dem. Deras vision är en renäs­sans för den klas­sis­ka lyri­ken, för det folk­li­ga – och natu­rens åter­komst.

Om Titti Spaltro och Lars Larsen »

Naturens Återkomst i webb­s­hop­pen »

1 2 3 4