Korttänkt – från ett långt liv
av Sonja Danielsson

Som­li­ga dik­ter uttryc­ker nog ett slags vemod. Men det Son­ja Dani­els­son för­med­lar är trös­te­ri­ka ord, sär­skilt för de som inser att åld­ran­det är något ofrån­kom­ligt. Hen­nes ibland iro­nis­ka sätt att se hur livet gestal­tar sig går inte över grän­sen till sar­kasm och cynism. For­men är senryu – haikuns kusin där hon inte bara fång­ar dagen i all enkel­het utan ock­så i ett exi­sten­ti­ellt perspektiv.

Kväl­len tar dagen,

i sin famn, trös­tar den och

ger den till natten.

BILD: Omslaget till 'Korttänkt' av Sonja Danielsson, i grönt lövmönster med en gunga i ett träd

FP–158 • ISBN: 978–91-88765–17‑8

Dik­ter­na är tre­ra­ding­ar om sjut­ton sta­vel­ser. Själv kal­lar hon dem “kort­tänkt” men vi kän­ner igen dem som haiku, möj­li­gen senryu. Son­ja Dani­els­son är som titeln säger en gam­mal män­ni­ska, född 1926. Temat för flera dik­ter är just ock­så en äld­re män­niskas iakttagelser.

Det hän­der att en dikt föl­jer på en annan. Här ett par som väc­ker många tankar:

Sek­re­tä­ren är

hem­lig­hets­full som vanligt

och hål­ler klaffen.

Byrån där­e­mot

hål­ler låda var­je dag

på sitt kär­va vis.

En kan und­ra var fram­ti­dens äld­re göm­mer sina min­nen och hur det gniss­lar när strum­por­na ska fram. Men Dani­els­son talar inte bara i bil­der utan kan ock­så leve­re­ra svart på vitt:

En gam­mal blir rädd

att fal­la, tap­pa, glömma,

att inte förstå.

Läs om
Sonja Danielsson här »

Att växa upp på 50-talet – Några minnesbilder
av Bo Scharping

För­fat­ta­ren berät­tar om sin upp­växt i Sve­ri­ge som sträc­ker sig över 50- och 60-talen. På vis­sa sätt är berät­tel­sen typisk, på and­ra helt unik.

Mjölk­bu­ti­ken finns där, lik­som ölut­kö­ra­ren med häst och vagn och radi­o­lyss­nan­det – kli­ché­er för den histo­ris­ka skild­ring­en vi vant oss med i böc­ker, fil­mer och teveserier.

BILD: Omslaget till 'Att växa upp på 50-talet' – några minnesbilder av Bo Scharping, med Miles Davis spelande trumpet på botten av ett grönt, ett gult och ett rött fält

FP–178 • ISBN: 978–91-88765–39‑0

Många kän­ner nog igen Schar­pings val av tids­mar­kö­rer. Men till­sam­mans med hans iakt­ta­gel­ser och upp­le­vel­ser – och inte minst beskriv­ning­ar­na av de per­so­ner som på oli­ka sätt påver­kat honom – blir det en per­son­lig och famil­jär skildring.

Vi satt i bilar utan säker­hets­bäl­te med för­äld­rar som rök­te. Vi cyk­la­de på gam­la dam­cyklar utan att ha hjälm. Vi drack mjölk ur flas­kor av glas. Vi barn sköt­te oss ofta själ­va, utan inbland­ning från de vux­na. Vi grab­bar läs­te Edwin Ahlqvists Rekord­ma­ga­si­net och W E Johns böc­ker om Bigg­les. Jag tror att syr­ran läs­te böc­ker om sjuk­sys­tern Cher­ry Ames av Julie Tatham och Hel­len Wells. Sivar Ahl­ruds böc­ker om tvil­ling­de­tek­ti­ver­na och Fem­böc­ker­na av Enid Bly­ton inte att för­glöm­ma. Fabriks­rök, som bol­ma­de ur skor­ste­nar­na, var ett tec­ken på väl­stånd. Vi trod­de att allt bara skul­le bli bätt­re, men över allt svä­va­de det sto­ra svampmolnet.

[…]

Jag lär­de mig myc­ket av mor­mor. Att laga mat, koka kräf­tor osv men fram­för allt lär­de jag mig att lyss­na på and­ra män­ni­skor utan att döma dem i för­väg. Om man dis­ku­te­ra­de med mor­mor kun­de hon ibland säga: – Javisst, du har ju rätt. Och så änd­ra­de hon upp­fatt­ning. Ytterst få gång­er såg jag hen­ne för­ban­nad, men spe­ci­ellt en gång minns jag. Jag hade följt med hen­ne till PUB för att hand­la. I infor­ma­tions­dis­ken stod en non­cha­lant ung flic­ka och tug­ga­de tuggum­mi. Mor­mor smög upp bakom hen­ne, knac­ka­de hen­ne hårt i ryg­gen med sitt para­ply och sa: — Frö­ken, vet frö­ken att ni arbe­tar för koo­pe­ra­tio­nen. Det för­plik­ti­gar! Flic­kan sval­de tuggum­mit i rena för­skräc­kel­sen. Mor­mor hade med­lems­num­mer 232 i Kon­sum Stock­holm, något hon var myc­ket stolt över.

 

Läs utdraget “Att vänta på Miles Davis” bland våra mikronoveller »

Läs om Bo Scharping och om hans andra böcker här »

 

PRIS: 158:-

KÖP BOKEN

Fri frakt inom Sve­ri­ge • Köp 3 = 20% rabatt BILD: Scharping med studentkamraterna

 

När Schar­ping 25 maj 1968 nås av nyhe­ten om att Kår­hu­set är ocku­pe­rat skyn­dar han dit. Han fin­ner det givet att ock­så han ska pro­te­ste­ra mot den så kal­la­de UKAS – betän­kan­det från myn­dig­he­ten vil­ket inne­bar inskränkt fri­het för stu­den­ter att själ­va väl­ja vil­ka kur­ser de vil­le läsa. Han upp­täc­ker dock att han inte kän­ner sig hem­ma i någon av de oli­ka grup­pe­ring­ar som enga­ge­rar sig där.

Musi­ken har all­tid varit bety­del­se­fullt för Schar­ping, och han har sma­kat på myc­ket. Dock blev det hos Miles Davis och jaz­zen han stannade.

Kanske kan en på något sätt se hur de oli­ka per­so­ner­na runt honom präg­lat honom till den han är idag. Det skul­le vara intres­sant att få läsa om hans fort­sat­ta liv.

Mellan träden någonstans
av Eleonore Christoffersén Ryndal

Det­ta är Ele­o­no­re Christof­fersén Ryn­dals and­ra dikt­sam­ling. I den för­ra, Skug­gor­nas barn, fanns myc­ket av min­ne­na från barn­do­men, till­sam­mans med vand­ring­en där­i­från. Det för­flut­na visar sig ock­så bland dik­ter­na i Mel­lan trä­den någon­stans.

BILD: Omslaget till 'Mellan träden någonstans' av Eleonore Christoffersén Ryndal, på bilden syns en röd ladugårdsvägg med en stängda luckor och en slingrande murgröna

FP–169 • ISBN: 978–91-88765–26‑0

Med sina sin­nen ploc­kar hon för­sik­tigt upp till­sy­nes var­dag­li­ga tan­kar. Oftast ger de hen­ne ro. Fal­ler en skug­ga och kanske väc­ker oron, släp­per hon in vindarna.

I den “helt van­li­ga”, pas­se­ran­de var­da­gen fång­ar något hen­nes upp­märk­sam­het. Sam­ti­digt som det känns märk­ligt kan det fram­stå som otro­ligt klart, menar hon.

Bakom dör­ren i Södergården

fladd­rar min­ne­na förbi

från hörn till golv

från tak till fönster

likt en flu­ga som

för­sö­ker hit­ta ut

 

I mör­ka rum­met ser de på

hur livet leker med

deras dröm­mar

 

Hon väx­te ur sin sorg

likt ett barn väx­er ur

sina klä­der

 

Just käns­lan av still­het gör hen­ne har­mo­nisk, när hon får tid till efter­tan­ke. Med sina dik­ter vill hon för­med­la den käns­lan även om hon är med­ve­ten om att det kan bli något annat med någon annans läsan­de ögon.

Dik­ter­na bär en viss lant­lig prä­gel, där plat­ser­na och ting­en ibland allt­så vitt­nar om äld­re tider. Men det är utan sak­nad och nostal­gi, för hos Ele­o­no­re Christof­fersén Ryn­dal är det så som det är.

 

Läs om
Eleonore Christoffersén Ryndal »

 

Yoga som djur – en handbok för alla
av Dag Persson med illustrationer av Sara Lundstedt

Den­na hand­bok är främst tänkt att fun­ge­ra som inspi­ra­tion. Den är sär­skilt gjord för dig som vill kom­ma igång.

Det är inte all­tid så lätt att kla­ra en övning, man kanske helt enkelt inte kan fat­ta tag i sina tår. Här gör man så gott man kan och med tiden kla­rar man övning­ar­na lät­ta­re. Kän­ner du dig trög eller stel är det allt­så ing­et hin­der. Yoga – en hand­bok för djur är en utma­ning värd att anta.

BILD: giraff som mjukar upp nacken, illustration till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt

Boken är rikt illu­stre­rad. Och det är djur som gör övning­ar­na och till­sam­mans med den instuk­ti­va tex­ten är det de som lär oss hur vi gör. Yoga – en hand­bok för djur är en utma­ning värd att anta.

BILD: gris som försöker att nå sina tår, illustration till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt
BILD: omslaget till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt, illustrerat med en gris. en elefant och en trana som gör yoga

Mju­ka pär­mar, 235 x 210 mm – 46 sidor, illu­stre­rad i färg • FP–094 • ISBN: 978–91-85972–39‑5

 

ur Yoga som djur:
Sitt­ställ­ning­ar

Det­ta hur man sit­ter i yoga och medi­ta­tion är ett sär­skilt kapi­tel. Unga män­ni­skor kan snart lära sig att sit­ta i den så kal­la­de lotus­ställ­ning­en med benen kor­sa­de över varand­ra. För den som bli­vit äld­re och ste­la­re kan det i det när­mas­te vara omöj­ligt att kla­ra den. Halv lotus inne­bär att man läg­ger det ena benet över det and­ra. Det är bra men inne­bär ändå hin­der för en del. Någon form av skräd­dar­ställ­ning duger. Och för den som har svårt att kla­ra den­na läng­re stun­der, och kanske får ont, rekom­men­de­ras att sträc­ka ut benen emel­lanåt. Alla som övar regel­bun­det kom­mer efter ett tag att kla­ra sit­tan­det bättre.

PRIS: 100:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS ♥

Fri frakt inom Sve­ri­ge • Köp 3 = 20% rabatt

 

KÖP BOKEN  BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

 

BILD: huvudstående räv, illustration till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt
BILD: liten fågel och stor krokodil som vilar i 'dödsstilla', illustration till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt

Ipomeans förgänglighet – Chiyo-nis liv och poesi
presentation och svensk tolkning av Bo Ranman

Kär­le­ken till Blom­man för dagen, Ipo­mea, har all­tid fun­nits hos Bo Ran­man. Den väx­te vid hans barn­doms­hem på bond­går­den i Tyn­ne­red och runt för­äld­rar­nas stu­ga väx­te den inhems­ka vil­da Snår­vin­dan. Sedan har han all­tid odlat den och nu har den själv­sått sig mel­lan ste­nar­na utan­för hans hem. Så fann Ran­man den japans­ka hai­ku­mäs­ta­ren Chiyo-ni (1703 — 1775) och hen­nes dik­tan­de – om Ipomean.

Eftersom myc­ket har skri­vits om man­li­ga japans­ka haiku­po­e­ter som Basho, Issa, Buson och Shi­ki föll det sig lämp­ligt att skri­va om Chiyo-ni.

Ipo­me­or­na
har fång­at min vattenspann
lånar gran­nens hink

BILD: Omslag till 'Ipomeans förgänglighet – Chiyo-nis liv och poesi' presentation och svensk tolkning av Bo Ranman • Gammalt återvunnet papper med porträtt av Chiyo-ni och handskriven titel

Fri Press “klas­siskt snitt”, häf­tad A5, omsla­get tryckt på kvist­pap­per – 60 sidor och illustrerad
FP–168 • ISBN: 978–91-88765–25‑3

Hon skrev stor­ar­tat, menar han. Med en annan ton än de man­li­ga poe­ter­nas. Kanske en del kan ses som femi­nis­tisk haiku, sär­skilt ock­så sett till hur hon lev­de sitt liv. Det­ta i en tid när kvin­nors fri­het till kre­a­ti­vi­tet var begränsad.

Ipo­me­an
i den­na för­än­der­li­ga värld
finns ing­en gräns

Chiyo-ni väx­te upp i en familj där kons­ten och poe­sin spe­la­de en vik­tig roll:

Legen­den säger att hon föd­des med en pen­sel i han­den och med dof­ten av tusch och poe­si i håret. Bak­grun­den till den­na skrö­na är att hen­nes för­äld­rar hade en liten affärs­rö­rel­se som mon­te­ra­de och rama­de in tuschmål­ning­ar och poem. De loka­la poe­ter­na och konst­nä­rer­na kom till famil­jen Fuku­ma­suya för att få sina mål­ning­ar och poem mon­te­ra­de. Från tidig ålder var Chiyo-ni allt­så omgi­ven av kal­li­gra­fi, poe­si och konst, och de män­ni­skor som ägna­de sig åt detta.”

 

Någ­ra av bokens illust­ra­tio­ner är gam­la – and­ra nya.

BILD: Spann omslingrad av Ipomea av Sara Lundstedt & Trollsländan jagande över vatten av Martin Medin

över det ström­man­de vattnet
jagan­de sin skugga
trollsländan

PRIS: 100:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS ♥

eller

KÖP BOKEN  BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

Email

Chiyo-ni fick möta flera av den tidens kän­da poe­ter och gick i lära hos ett par av dem. Något som ock­så kun­de kom­ma att leda till ett par för­dju­pa­de rela­tio­ner. Allt kän­ner vi inte till, men hon vil­le leva fritt, inte gif­ta sig. Kanske fick hon barn. När för­äld­rar­na dog tog hon över verk­sam­he­ten jäm­te huvud­vä­gen till Kyo­to. Där kun­de hon sam­ti­digt höra både värl­dens ljud, kloc­kor­na från det budd­his­tis­ka temp­let och natu­rens ljud från trädgården.

Vid slu­tet av sitt liv blev hon nun­na inom Judo-Shins­hu budd­his­men. Den dag som hon lät raka sitt huvud skrev hon: ”Jag avsvär­jer mig inte värl­den, men på grund av den ensam­ma käns­lan av mujō, för­gäng­lig­het, så söker jag en väg för att mitt hjär­ta skall föl­ja det rena vatt­net som fly­ter natt och dag.” Den­na upp­le­vel­se kom att präg­la hen­nes fort­sat­ta dik­tan­de intill hen­nes död.

man mås­te böja sig
i den­na för­än­der­li­ga värld
snö på bambun

 

Ipo­me­ans för­gäng­lig­het – Chiyo-nis liv och poe­si är en av flera skrif­ter som Fri Press pub­li­ce­rat om kine­sis­ka och japans­ka poe­ter. Någ­ra av dem finns fort­fa­ran­de för försäljning.

SE DEM HÄR »

Snart kom­mer Hai­ku­ma­ga­si­net #2. Håll utkik här på webb­plat­sen och följ oss på soci­a­la medier.

Förmångligandet av stjärnor
av Jenny Luks

Inspi­ra­tion är häm­tat från Alf Ham­be. Luks bör­ja­de lyss­na på hans visor redan som fem­ton­å­ring och fång­a­des av hans ord­ska­pan­de, de mys­tis­ka plat­ser­na – hela den “ham­bis­ka värl­den”. Det­ta är nu hens egen ver­sion av hans sam­lingsal­bum Molom från 1977. Luks lyss­na­de på visor­na om och om igen, dröm­de sig bort och ska­pa­de fan­ta­si­er och bil­der, och så väx­te dik­ter­na fram. Lik­som Ham­be har 14 melo­di­er på sin ski­va har Luks 14 dikter.

En behö­ver inte kän­na till Ham­bes visor utan kan föl­ja med på fär­den i land­ska­pen som öpp­nar sig. Vi rör oss myc­ket i natu­ren men ock­så bland var­da­gens ting och tan­kar – i läng­tan, gläd­je och sorg – i våra levan­de krop­par. Luks upp­fin­ner gär­na nya ord där det behövs och sce­ner­na blir emel­lanåt sur­re­a­lis­tis­ka och absur­da men vi kan ändå kän­na igen oss.

Dik­ter­na lig­ger ibland nära det Ham­be berät­tar om i sina sång­er. I dik­ten ”Det grö­na” har Grö­ne gre­ven fått behål­la sin bjäll­ra men i stäl­let för att Gre­ven erbju­der makt genom bjäll­ran, är det här sko­gen som erbju­der evigt liv. Ham­bes visa ”Östan om solen nor­dan om jor­den” byg­ger på en gam­mal folk­sa­ga och här har Luks ploc­kat ut en del av kär­lek­s­te­mat och dik­ten ”Skym­ning­en” blev en dikt om oupp­nå­e­lig kärlek.

Här ut dik­ten “Drop­pen”:

solen lyser inte

på min sida av jorden

en flas­ka mot tanden

glas möter glas

 

för­run­na drömmar

glöms­kas och planteras

kanske för att blomma

men kanske inte alls

[…]

jag vill tän­ka på gräsen

de som kan lir­kas och klämmas

på solen som inte gör annat

än glitt­rar i strömmen

 

det bor­de vara mjukt

ving­ar, dof­ter, din hud

men ing­et kan beva­ras i det vackra

allt mås­te demon­te­ras och krossas

 

kär­le­ken är den högs­ta av höjder

och det dju­pas­te av djup

den går att lin­da runt fingern

eller kanske inte alls


Lyss­na gär­na på Alf Ham­be här:

Längs vägen – världen, 72 Haiku
av Kerstin Park

Det är där hon rör sig, i värl­den, längs vägen. Och på natursti­gar kan vi för­stå. För många av de bil­der och sin­nes­in­tryck Park delar med sig av, är sådant vi van­ligt­vis bara kan upp­fat­ta då vi själ­va för­flyt­tar oss bort från den urba­na träng­seln. Hen­nes dik­ter kan bära oss dit.

Fast i Parks dik­ter får teck­nen på års­ti­der­nas väx­ling­ar ock­så sam­sas med iakt­ta­gel­ser om hur vi idag lever våra moder­na liv, lik­som vid sidan om natu­ren – ofta inom en och sam­ma dikt. Grän­sen mel­lan haiku och senryu tun­nas ut.*

Park är inte bun­den till sta­vel­se­räk­ning även om hon så gott som ute­slu­tan­de använ­der sig av haikuns tre rader. Det är väl ock­så så, att på sam­ma sätt som det är svårt att över­sät­ta haiku från ett annat språk och bibe­hål­la 5–7–5 – om det nu är det i ori­gi­nal – kan det vara svårt att “över­sät­ta” intryc­ken och de ljus­glim­tar som upp­står i stun­den inom allt för strik­ta for­mer. Plat­ser­na finns där, de levan­de ting­en och rörel­ser­na. Och såklart de över­ras­kan­de vänd­ning­ar­na, vil­ka ibland kan bidra till en stunds eftertanke.


*För den som mer vill sät­ta sig in i haiku­dikt­nings värld finns det att häm­ta på till exem­pel Svens­ka Hai­kusäll­ska­pets webb­plats.

sking­ran­de dimma

bort­om adventsljusen

lyf­ter gässen

Att dik­ta om att dik­ta – meta­po­e­si – kom­mer här i ett sär­skilt ljus. Park sit­ter inte bara på kam­ma­ren, hon dik­tar i gemen­skap med and­ra också:

gin­ko

längs vägen

värl­den

 

i tyst­nad

elva poe­ter

på grön­be­te

I det som skul­le kun­na ses som en nyckel­dikt, vil­ken bil­dar ett slags par till den efter­föl­jan­de, rör sig ett säll­skap till­sam­mans i natu­ren eller någon park. De är på en så kal­lad gin­ko. Under en kon­temp­la­tiv vand­ring sam­las intryck, och kanske insikt. Nyskriv­na dik­ter läses upp och inspi­ra­tio­nen får föl­ja med var och en hem för fort­satt skapande.

Sist i boken finns en kort för­kla­ring av begrep­pen “haiku”, “senryu” och “gin­ko”. Park infor­me­rar inte bara – hon inspi­re­rar ju också.

Coyoten och annat som räknas
av Michael Economou

Vad är det egent­li­gen som räk­nas? Det­ta är en dikt­sam­ling med 92 tre­ra­ding­ar. Vi kan kal­la dem haiku, även om någon sträng haiku­ut­ö­va­re och ini­ti­e­ra­de läsa­re kan upp­fat­ta flera av dik­ter­na som senryu. Hursom­helst för­sö­ker Michael Eco­no­mou fånga in stort och smått, sådant som så lätt kan gå oss för­bi. “Trots svå­rig­he­ter och oro kan man vara stil­la i värl­den, för­so­nas med den och göra sig mot­tag­lig för dess rike­do­mar”, säger han.

Coyo­ten & annat som räk­nas är upp­de­lad i avdel­ning­ar: blom­mor, sommar/höst, vinter/vår och en avslu­tan­de del med dik­ter om någ­ra ska­par­sjä­lar som på oli­ka sätt påver­kat hans “konst- och verk­lig­hets­syn”. Vi rör oss, som sagt, mesta­dels i natu­ren och väl där ute tving­as vi emel­lanåt lyf­ta blic­ken mot himlavalvet.

Eco­no­mou labo­re­rar lite med dik­ter­nas rader men for­men är ändå tydlig:

Gre­nar utan träd

på and­ra sidan vägen

lövsprick­ning

 

Sill­stim­mets kor­ta vår

det reg­nar änglavingar

ovan havs­y­tan

 

Delau­nay gör precis

all­ting på känn, kap­por kläs

i poesins tyg

 

Det är väl så att vi inte kän­ner igen rik­tigt alla Ecomo­mous refe­ren­ser. Väl det. Och det vi inte kan gå ut och kika och lyss­na oss till, hit­tar vi kanske ett “knapp­tryck bort”. Fast som­ligt får vi nog söka inom oss.

Himlen tippar över— postpunkpoesi 1981–1987
av Håkan Sandell

Fri Press pre­sen­te­rar ett urval av Håkan San­dells dik­ter – så som de stod pub­li­ce­ra­de i tidi­ga anto­lo­gi­er och punk-fan­zi­nes, dikt­häf­ten, tid­skrif­ter – och från out­giv­na manu­skript. För­or­det är för­fat­tat av Tho­mas C Erics­son som själv höll i en av des­sa under­jor­dis­ka tid­skrif­ter. Han ver­ka­de ock­så som poe­si­ar­ran­gör på rock­fes­ti­va­ler, och kan min­nas tiden. San­dell kom­men­te­rar ock­så sina dik­ter i efter­föl­jan­de noter.

”I bör­jan av 80-talet var de fles­ta musikupp­le­vel­ser för­knip­pa­de med käl­la­re och betong.” Så inleds för­or­det. Under skol­ras­ter­na, fort­sät­ter han, byt­tes bland­band och man läs­te NME (New Musi­cal Express, ett brit­tiskt musik­ma­ga­sin.) Musi­ken det lyss­na­des till var The Clash, Tal­king Heads, The Sex Pistols, Joy Divi­sion och Nick CaveEbba Grön, Dag Vag Rymdim­pe­ri­et och Brän­da Barn fanns med. Tex­ter­na betyd­de ofta mer än det musikaliska.

Poe­sin kom ock­så uti­från med dik­ta­re som Wil­li­am Bur­roug­hs, Allen Gins­berg, och de frans­ka poe­ter­na. Mind­re bok­för­lag som Bak­håll gav ut de böc­ker de själ­va vil­le läsa. Lika så gjor­de poe­ter­na själ­va. Musi­ken och poe­sin blev livet så som det skul­le levas. På and­ra sidan sun­det fanns själs­frän­der och inspi­re­ran­de upp­täckts­fär­der före­togs till kon­ti­nen­tens kulturmetropoler.

Tho­mas C Erics­son igen: “En natt för­vand­la­des en kom­mu­nal kopi­a­tor till vår rota­tions­press ut i värl­den. Tid­skrif­ten Den Blin­de Argus föd­des 1985. Strax där­ef­ter star­ta­de Lukas Moodys­son ett lik­nan­de poe­si­fan­zi­ne, Spao Spas­si­ba. Vi hit­ta­de snart varand­ra via små noti­ser i tid­skrif­ten Kan­ni­bal och upp­täck­te att vi hade mas­sor av gemen­sam­ma referenser.

Kort om Håkan Sandell »

Sömn­lös
Män kan inte sova om somrarna
— den mening­en sam­man­fat­tar livet
I de trist belys­ta pojkrummen
blän­ker de tum­ma­de herrtidningarna
bara något mer än billyktorna
Jag ser mig själv som grabb
på en för­bränd hori­sont­lös gräsmatta
med ett bad­min­ton­rack i handen
som döl­jer ett hål i tinningen
Det är inte bara en bild
Jag ser mig själv igen
en bru­talt kall nyårsafton
en kort­växt Kas­par Hauser-figur
i täck­jac­ka och vål­nads­blå jeans
ta ett steg till­ba­ka från raketen
Och så är jag åter androgyn
under enkro­nor­na på ögonlocken
[1985]

En av sin gene­ra­tions intres­san­tas­te poe­ter. Dik­ter­na är sug­ges­ti­va och feb­ri­ga.“
Mag­nus Grehn i Tranås-Pos­ten/­Bou­le­vard

Line

Nyfödd poe­si, lik­som nyfödd musik, är inte det säms­ta, det kan tvärtom vara det bäs­ta.“
Bengt Eriks­son i Ystads Allehanda

Line

San­dells ung­doms­syn­der är väl vär­da att läsa.“
Peo Rask i Norr­länds­ka Socialdemokraten

Line

Det är här poe­sin får form och mog­nar, och inne­hål­let får en sta­bi­li­tet och en ren­het.“
Bo Bjel­ve­ham­mar i Opulens

Line

PRIS: 178:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS ♥

eller

KÖP BOKEN  BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS
Line
BILD: Omslaget till 'Jag erkänner att jag levde upp mitt liv' av Håkan Sandell

Fri Press har han tidi­ga­re utgi­vit San­dells essä- och dikt­tolk­nings­vo­lym Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv — Åtta poe­ter från Afri­ka och Asi­en. Sam­man­lagt lig­ger han bakom ett tret­ti­o­tal böc­ker och pub­li­ka­tio­ner, huvud­sak­li­gen de tju­go diktsamlingarna.

Krokimodellen
av Anna Nero

Sam­ti­digt som vi får kom­ma helt nära kro­ki­mo­del­len, berät­tar Anna Nero om lära­re och kro­ki-ele­ver, om möten med and­ra model­ler, om utsatt­het och stolt­het. Hon rör sig frimo­digt i det änd­lö­sa land­skap som bre­der ut sig mel­lan betrak­ta­ren och den betrak­ta­de och gör flera histo­ris­ka och lit­te­rä­ra kopplingar.

Bild: omslag Anna Neros 'Krokimodellen', helt vitt med texten i svart och rött samt en skiss av en naken kvinnas kropp

PRIS: 200:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS ♥

eller

KÖP BOKEN  BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

 

Anna Ner­os tex­ter är, lik­som ele­ver­nas teck­ning­ar, skis­ser som upp­står i stun­den. Med Kro­ki­mo­del­len vill hon inspi­re­ra lära­re, kon­ste­le­ver, konst­in­tres­se­ra­de och and­ra som vill kom­ma när­ma­re kro­ki­mo­del­len och som för­sö­ker för­stå vad som hän­der i ögon­blic­ket – och mer på dju­pet – hur objek­tet fak­tiskt är subjektet.

LÄS OM ANNA NERO HÄR »

 

ur Krokimodellen

Ele­ver­na ska teck­na stort. Två ställ­ning­ar som går in i varand­ra. De ska likt Paul Gau­gu­in teck­na med kla­ra kon­tu­rer. De vill inte göra fel, de är räd­da, det ska vara per­fekt med­det­sam­ma. De vågar inte expe­ri­men­te­ra eller stic­ka ut.

I vårt sam­häl­le är per­fek­tion och exper­tis ett ide­al. Män­ni­skor ska inte tän­ka själ­va. I media till­frå­gas exper­ter inom oli­ka områden.

Likaså eman­ci­pa­tion. Aka­de­miskt skri­van­de kan vara så trå­kigt och till­krång­lat att en har svårt att ta till sig tex­ten. Men ändå vågar få skri­va eman­ci­pa­to­riskt. De vågar inte stic­ka ut och fri­gö­ra tex­ten; tillå­ta sig att släp­pa fram både Dr Jekyll och Mr Hyde. Det är den som föl­jer mal­lar­na som hyllas.

Jag står i en este­tiskt till­ta­lan­de pose. Jag mås­te gå ur min bekväm­lig­hets­zon för att våga bli kro­kig, plump, ful. Det är job­bigt att luta sig fram­åt så brös­ten blir långa, eller kut­ryg­gig med dålig håll­ning. Este­tik behö­ver inte vara till­ta­lan­de. Este­tik kan vara ful. Fules­te­tik. Det är våra per­son­li­ga upp­le­vel­ser som är det vik­ti­ga, inte det kog­ni­tivt säkra.

1 2 3 7