Eva Ermenz

Att skri­va är för mig en livsnöd­vän­dig­het”, säger Eva Ermenz. Det bör­ja­de med insän­da­re till tid­ning­ar, novel­ler, omar­be­ta­de upp­sat­ser och dik­ter när hon var i 12-års­ål­dern. Huset vid ån i Dalarna inspi­re­ra­de till kre­a­ti­vi­tet. Kanske för att det inte fanns så myc­ket annat att syss­la med efter skol­da­gen, fiol­spe­lan­det och den stränga pia­no­lä­ra­rin­nan från Österrike. “Jag dröm­de all­tid om att någon gång i fram­ti­den få se min egen bok lig­ga i bok­han­delns skylt­föns­ter”, berät­tar hon.

Det kom att drö­ja. Studier, spän­nan­de arbe­ten på frans­ka och inter­na­tio­nel­la före­tag, familj och resor kom emel­lan men så en dag släpp­te hon taget. “Jag sa upp mig från mina arbets­gi­va­re i Frankrike och bestäm­de mig för att skri­va på hel­tid. Dessutom vil­le jag skå­de­spe­la. Allt går bara vil­jan finns.”

Eva Ermennz har vil­jan och ener­gin och för­må­gan att tän­ka posi­tivt när det gäl­ler. “När barn läm­nar hem­met kan sak­na­den mana fram orden”, säger hon och rela­te­rar till sin debut­bok Den mor­go­nen och alla and­ra morg­nar (Eget för­lag 1999). Det är en tunn volym som fick recen­sen­ter­na att skri­va: “En liten bok med ett stort inne­håll”.

Sedan dess har det bli­vit ett tio­tal böc­ker, mesta­dels dikt men även pro­sa, anto­lo­gi­er, pjä­ser och musik­pro­gram. Att få gestal­ta fil­mi­ko­nen Lauren Bacall i Lars von Triers film Dogville blev hen­nes inträ­de till tea­ter och film. Eva Ermenz skri­ver ock­så manus och spe­lar i tea­ter­grup­pen Duo Nostalgica till­sam­mans med kol­le­gan AC Byström. Senast för Stockholms Stadsmuseum. “Kombinationen age­ra – for­mu­le­ra, är rätt för mig”, säger hon.

Just nu skri­ver hon på en upp­föl­ja­re till MIDORI, japans­ka bil­der. Efter ett sti­pen­di­um till Japan från Författarfonden har hen­nes resor och där­med intres­se foku­se­rat på Japan. Att för­med­la käns­lor och stäm­ning­ar på ett poe­tiskt språk är något Eva Ermenz brin­ner för.

Jag vill berö­ra med det jag ska­par – på film och i böc­ker!” säger hon.

Tidigare publicerade verk:

MIDORI, japans­ka bil­der, Fri Press 2016

I JOHANNISNATT, dik­ter från en gräns­trakt, Fjäril för­lag 2014

FJÄRILSÖGA, Fjäril för­lag 2013

BÄCKEBÖLJA, Podium 2011

NÄRA DIG NÄR DET VÄNDER, Podium 2009

Trilogin UNDERVATTEN, SKÄRGÅRDSVINGE och FJÄRILSÖGA, 2007

MASKERAD, migrän­fri på Piazza Navona, 2005

RÖDA DJUPET, Gardese för­lag 2004

ROSSO PROFONDO, Montedit 2002 (på ita­li­ens­ka,)

DEN MORGONEN OCH ALLA ANDRA MORGNAR, Gärde-Ermenz 1999

 

EVA ERMENZ FRI PRESS FÖRLAG

HAIKU

EVA ERMENZ SOCIALA MEDIER

Gatuduvan

Gatuduvan är född och upp­vux­en i Stockholmsförorten Hökarängen. Redan som liten väx­te hans läng­tan och han dröm­de sig bort­om något mer än sko­la. Jobb. Död.

Det blev en del kring­flac­kan­de i Norden och tid­vis lev­de han som hem­lös.

Erfarenheterna blev tex­ter. Det är “blod, san­ning och tårar, det är en kär­leks­för­kla­ring till mot­stån­det. Det är en kamp mot alla for­mer av för­tryck och för­ned­ring. Befria män­ni­skan från sitt sla­ve­ri”, säger han. Bakgatorna, misä­ren och den ruf­fi­ga skön­he­ten är stän­digt när­va­ran­de på hans vand­ring­ar och i hans dik­ter. Men ock­så mänis­kor, stjär­nor och läng­tan – och kär­lek.

Gatuduvan är med­lem i poe­si­rö­rel­sen La Poème Kalashnikov, “som vill få fler att läsa poe­si och ploc­ka ner den från kri­stall­kro­nor­na”. På sena­re år har han ock­så utveck­lat sitt måle­ri och ställt ut sina tav­lor. Han bor och ver­kar i Stockholm och har flera pro­jekt igång. Han sam­ar­be­tar bland annat med oli­ka musi­ker där han står för text och upp­läs­ning. Livs levan­de Spoken Word, får en säga.

GATUDUVAN FRI PRESS FÖRLAG

Att alltid bära källaren...

Vägrandets gospelI ett moln av fimp och nagelbitna visionerBenzino Boulevard

Eva Jonsby

Till yrket är Eva Jonsby bib­li­o­te­ka­rie. Hon är upp­växt i Stockholm men bor nume­ra en bit ut mot kus­ten, så havet har bli­vit en stor inspi­ra­tions­käl­la i skri­van­det. Även i hen­nes akva­rell­mål­ning­ar är havet när­va­ran­de.

Att skri­va haiku och måla krä­ver sam­ma när­va­ro; att fånga ett kort ske­de eller fry­sa ett ögon­blick”, säger hon. Hon berät­tar ock­så att skri­van­det gör hen­ne mer käns­lig för intryck, men ock­så för vil­ka intryck som är vär­da att fånga upp. “Det ger mig en stör­re mening med mitt liv. Det låter pre­ten­tiöst, men jag tror de fles­ta kre­a­ti­va män­ni­skor upp­le­ver det.”

Eva Jonsby skri­ver i dikt­form och hon har gett ut två böc­ker: Havet tala­de till mig (Vulkan 2011) och Näckrosblad – haiku (Fri Press för­lag 2015). Den sena­re till­sam­man med Anna Wiik.

Näckrosblad – haiku är en sam­ling haik­utex­ter och en kort intro­duk­tion om haikuns histo­ria och karak­tär.  Den rik­tar sig till dem som redan är för­trog­na med haiku, men ock­så de som bara har en vag upp­fatt­ning om vad haiku är. Kanske är det män­ni­skor som är nyfik­na på den kor­ta for­men av poe­si, så enkel att för­stå, men som ändå rym­mer flera djup och dimen­sio­ner.

Anna Wiik och Eva Jonsby är båda hän­giv­na hai­ku­skri­va­re sedan tio år. När de träf­fa­des på Svenska Haikusällskapet föd­des idén om en gemen­sam bok. “Att skri­va haiku är ett sätt att leva för oss, att var­je dag inspi­re­ras av både natu­ren och hän­del­ser omkring oss”, menar Eva Jonsby. Hon fasci­ne­ras av pro­ces­sen när de sat­te sam­man sina tex­ter så att de bil­da­de en har­mo­nisk hel­het. När de råd­gjor­de med varand­ra vid tex­tur­va­let var de näs­tan all­tid eni­ga om vil­ka som skul­le vara med. “Självklart har vi all­tid respek­te­rat varand­ras val när det fun­nits tvek­sam­het”, säger hon. Hon tyc­ker ock­så att Annas illust­ra­tio­ner är vik­ti­ga, sär­skilt som de kom­plet­te­rar tex­ten utan att ta fokus från den.

Vilken kre­a­tiv pro­cess det har varit att skri­va den här boken med Anna! Inte minst alla dis­kus­sio­ner vi har haft om att skri­va, om skriv­kramp och hur inspi­ra­tio­nen känns när den väl kom­mer. Det har utveck­lat mig själv som för­fat­ta­re och män­ni­ska.”

Eva Jonsby är verk­sam i Svenka Hikusälskapet dä hon bland annat upp­da­te­rar deras Facebook.

EVA JONSBY FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

EVA JONSBY SOCIALA MEDIER

Sten Sture Skaldeman

Sten Sture Skaldeman är syren­tor­pa­re, jour­na­list, för­fat­ta­re och pri­vat­fi­lo­sof. Särskilt gär­na filo­so­fe­rar han om mat och för­hål­lan­det mel­lan mat och häl­sa. Om det har han skri­vit flera böc­ker. När han inte skri­ver eller lagar mat, lagar han gam­la hus. eller strö­var längs Långsjöns strän­der.

Syrentorparna var ord­bru­ka­re som odla­de syre­ner i stäl­let för pota­tis. Hölö var deras cen­tral­ort. Nu är alla gam­la syren­tor­pa­re bor­ta, men en ny har flyt­tat in. Dold bakom en mur av syre­ner och rosor odlar han sina ord.

Skaldeman bygg­de som­ma­ren 2017 en ved­bod så som de bygg­des på 1800-talet. Med naturstens­grund, van­kan­ta­de plan­kor och handsmidd spik. Viktiga kun­ska­per att vår­da i en för­än­der­lig värld.

 

 

 

STEN STURE SKALDEMAN FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

STEN STURE SKALDEMANS WEBBPLATS & FACEBOOK

Anna Wiik

Wiik för­kla­rar haikun för kol­le­gor­na i natio­nal­träd­går­den Shinjuku Gyoen, Tokyo. Foto: Oscar Arizcurinaga

Anna Wiik skri­ver för att hon mår bra av att skri­va, tyc­ker om att skri­va och för att för­med­la något till sina med­män­ni­skor, reflek­tio­ner, bil­der, insik­ter. Hon har skri­vit poe­si sedan hon var 13 år men hit­ta­de på histo­ri­er redan innan hon kun­de skri­va.

Under flera år har Anna Wiik näs­tan ute­slu­tan­de skri­vit haiku. Hon ser hai­ku­skri­van­det som ett sätt att stan­na upp och vara i nuet och upp­le­va de små saker­na som till­sam­mans bil­dar det sto­ra. Hon använ­der hai­ku­skri­van­det som ett sätt att leta efter och upp­täc­ka de små gläd­jeäm­ne­na i livet vil­ket gör det lät­ta­re att upp­skat­ta var­da­gen.

Att få skri­va hai­ku­sam­ling­en Näckrosblad till­sam­mans med Eva Jonsby utveck­la­de hen­nes skri­van­de. De träf­fa­des många gång­er för att gå ige­nom var­je dikt, var­je rad och var­je ord, de vred och vän­de på orden, väg­de dem mot varand­ra. Det var fan­tas­tiskt att få dela skriv­pro­ces­sen och intres­set för haiku med någon som är lika intres­se­rad.

Ständigt letar Anna Wiik efter oli­ka sätt att uttryc­ka sin kre­a­ti­vi­tet och sina tan­kar. I Näckrosblad är det ock­så hon som gjort illust­ra­tio­ner­na. De är en form av avska­la­de bil­der näs­tan som haiku. Vid sidan om illust­ra­tio­ner­na ska­par hon bland annat egna stämp­lar, foto­gra­fe­rar och pyss­lar.

Anna Wiik är med­lem i Svenska Haikusällskapet sedan 2013. Yrkesmässigt har hon hål­lit till inom bygg­bran­schen där hon haft oli­ka rol­ler, ent­re­pre­nör, pro­jekt­le­da­re och med­ar­be­ta­re vid myn­dig­het. Hon bor i Sollentuna strax norr om Stockholm med man och son.

ANNA WIIK FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

ANNA WIIK INSTAGRAM

Haiku sms

Ur göm­mor­na ploc­kar vi fram svensk haiku i fick­for­mat. Hösten 2002 bör­ja­de vi — Mailis Gullin, Dag Persson och Bo Ranman — att SMS:a haiku till varand­ra. Det var roligt! Våra sin­nen fång­a­des av stun­den. Men dåti­dens mobil­te­le­fon­min­nen rym­de efter ett tag inte dem alla.

Recension om HAIKU SMS i HallandsPosten 2004-07-26

Anmälan i Hallandsposten 2004

Formatet, 7 x 13 cm, 64 sidor, gör att den får plats i din mobil­fic­ka! Passa på att bestäl­la något av de sista exem­pla­ren. TILL WEBBSHOPPEN »

Skuggornas barn

av Eleonore Christoffersén

Vi får föl­ja med på en resa i lyri­kens form. Skuggornas barn tar oss på en många gång­er besvär­lig resa men erfa­ren­he­ter­na lan­dar i still­het och för­trös­tan.

En upp­le­ver det som om Christoffersén uttryc­ker en slags inre san­ning, byggd på hen­nes per­son­li­ga erfa­ren­he­ter.

Men det är inte bara frå­ga om en slags indi­vi­du­ell tera­pi. Och inte hel­ler är läs­ning­en smärt­sam. Tonen i Skuggornas barn är som ett stil­la sam­tal där läsa­ren har något att lära.

Boken kan eller bör nog läsas som en berät­tel­se från bör­jan till slut.

SKUGGORNAS BARN I VÅR WEBBUTIK

Midori – japanska bilder

Eva Ermenz har skri­vit en hai­bun — en reseskild­ring med poe­tis­ka inslag — haiku­dik­ter. Ermenz rör sig i de sto­ra mäs­tar­nas fot­spår. Hennes blic­kar söker stort och smått. Berget Fuji, bety­del­sen av en kopp te, körs­bärs­blom­mor, gei­shor, temp­lens magi och en vindsur­fa­re i gum­mi­dräkt… Vi kom­mer när­ma­re ett Japan som ibland synes väl­digt långt bor­ta och det enk­la fram­står i ett kla­ra­re ljus.

I tidig mor­gon
fin­ner en blom­man­de kvist
på mitt fru­kost­bord

Midori i Webbshoppen

Muntliga åtbörder — liten lyrisk självbiografi (muntliga dikter tre)

Nu är Andreas Björsten till­ba­ka med en helt ny upp­sätt­ning poe­si. Den tidi­ga­re sam­ling­en, Kärleksbikter, gavs ut på Fri Press 2013. Den här gång­en läm­nar Björsten kär­le­ken för att röra sig in i poe­tens land­skap mot en slags meta­po­e­si. Resultatet är en bland­ning mel­lan estrad­po­e­si och “van­lig” poe­si där läsa­ren får föl­ja med i möten med and­ra karak­tä­rer som skri­ver och ska­par.

stä­der­na läm­nar poe­ter­na
poe­ter­na läm­nar stä­der­na
ändå blir de kvar
i varand­ra
som hem­lö­sa
som hem­lö­sa

Andreas Björstens för­ra dikt­sam­ling här på Fri Press, Kärleksbikter 2013, möt­tes av reak­tio­ner som:

Kontrasterna finns där ofta, även det nega­ti­va har fått en plats. […] Någon skön­het upp­le­ver man säl­lan i hans tex­ter men där­e­mot ger de en käns­la av kraft.” (Rolf Zandén i Populär Poesi)

I WEBBSHOPEN

Benzino Boulevard

Gatuduvan är här med sin tred­je dikt­sam­ling. Han tar oss med till plat­ser som någon av de cynis­ka makt­ha­var­na döpt till utan­för­ska­pet; peri­fe­ri och cent­rum har lik­som bytt plats. Poesin byg­ger på erfa­ren­het och det är tungt ibland. Ändå ser vi hop­pet, lju­set i tun­nelns slut. Det är en egen­skap som Jack Kerouac i sin ung­dom till­skrev en äkta poet. Gatuduvan är 2000-talets svens­ka Beat-poet.

Vi kan eller vill kanske inte rik­tigt kän­na igen oss. Men allt finns där, på gator, i par­ker, i hyres­hu­sets käl­la­re – just nu.

Befrielsens parad
Släng åt sidan alla mate­ri­el­la ting
en revo­lu­tion fort­plan­tar sig i mitt inre
vand­rar ut på gator­na
trot­to­a­rer­nas ande­tag vir­kar ljus i en mörk sam­tid
dess verk­lig­het når mig inte
skyd­dad från dess dom­stols­blic­kar
utan­för alla reg­ler och manu­a­ler
går dagen sak­ta mot mor­gon
räl­sen
vin­den
him­lens sken mel­lan dina lår
befri­el­sens parad
bju­der upp till dans
i mån­land­skap och ljus

Samtidigt som Gatuduvan tar avstånd från pre­ten­tiös för­lju­gen­het är han med oss. Han väc­ker med­käns­la, om inte för honom själv så kanske för de som inte syns, eller som vi för­sö­ker att inte se.

Benzino Boulevard i Webbshoppen

Se Gatuduvan och hör honom läsa den nya dik­ten “Utbildning” från Benzino Boulevard.

1 2