Bruksbilder
– av Robert Jonsson

Bild: Omslag till Robert Jonssons 'Bruksbilder'. Bakgrunden är en starkt grön stig på en äng, en lika grön kjol skymtar och lång borta en kyrka.

Robert Jonssons dik­ter är mer än bara bruks­bil­der. Visserligen skym­tar vi någon av alla de norr­länds­ka bruks­or­ter som bil­dat grund till det vi ibland vill kal­la Sverige. Men det kun­de lika väl vara var som helst i vårt avlånga land. Och någon histo­ri­e­nostal­gi är det inte frå­ga om. Snarare en slags sam­tids­bil­der där väl­kän­da plat­ser, jobb och bostä­der bil­dar fond till de män­ni­skor som lever och rör sig där. Ett dik­tjag, vil­ket vi under­hand lär kän­na, lyf­ter fram små detal­jer, allt ifrån Modospelarnas blod, snus, svett och tårar – till Mohsens vita, söta och myc­ket sega kakor som hen­nes mor låtit skic­ka från ett sön­der­bom­bat Irak.

Samtidigt som det i vis­sa styc­ken är en hyll­ning till just det mänsk­li­ga, det pri­va­ta i den und­fly­en­de när­he­ten i möte­na, möter vi ock­så kri­tik – och vil­ja.

Flöden

Människor
ser inte män­ni­skor läng­re
ser slö­jor
ser utval­da delar
av män­ni­skor
vad är det för värld vi ska­pat
när ock­så du anser
att det finas­te
man som män­ni­ska kan göra
är att stan­na upp maski­ne­ri­et
och läm­na efter sig en kom­men­tar
män­ni­skor
du ser inte män­ni­skor läng­re

Dikterna i Bruksbilder är skriv­na från 2015 och fram­åt. “Insjöar” var en av vin­nar­dik­ter­na i Populär Poesis täv­ling “Krispiga Kaskader” och “Hjältar” var sen­hös­ten 2017 pub­li­ce­rad i DN.

Hitta Bruksbilder i webbshoppen »

Läs om Robert Jonsson »

BILD: skylt med röd ram och texten 'Böckerna direkt från förlaget = fri frakt'

Måsvinge av Pontus Tunander

Omslag till Pontus Tunanders måsvinge

Pontus Tunander var en pion­jär inom svensk haiku. Hans sam­la­de dik­ter från fyra decen­ni­er pre­sen­te­ras i ett för­ord av den mång­å­ri­ge vän­nen och Japan-kän­na­ren Sten Svensson.

Pontus var en spju­ver, en trick­s­ter likt prä­ri­e­var­gen i nor­da­me­ri­kansk myto­lo­gi, som inte låter sig fång­as av omstän­dig­he­ter­na utan själv defi­ni­e­rar sin verk­lig­het. […] En skrö­na han lura­de i sina dött­rar under deras upp­växt åter­ges i föl­jan­de haiku.

Frostsöndagsmorgon
avslö­jar vär­me­ver­ket:
en stor moln­fa­brik

[…]

Hans haiku är mot­stånds­hand­ling­ar. Ett mot­stånd ock­så mot vane­tän­kan­det, och vane­se­en­det. Följande kan ses som en pro­gram­för­kla­ring.

Dimma
är spric­kan mel­lan värl­dar­na
Gå in i den och se

Tunanders haiku­dik­ter för­e­nar ingå­en­de natur­kän­ne­dom och minu­ti­ö­sa iakt­ta­gel­ser. Han har sin­ne för det ovän­ta­de, det komis­ka och det kos­mis­ka. Poesin står sta­digt på jor­den men utsik­ten är mils­vid.

Pontus Tunander: en poe­tisk utbry­tar­kung, haikuns Houdini!

Måsvinge i webb­s­hop­pen > > >

Lee Harris av Ola Lundqvist

Bild på omslaget till Lee Harris av Ola Lundqvist

Vem är Lee Harris? Prologen i Ola Lundqvists diktsvit väc­ker und­ran. Men snart för­står vi och bör­jar att kän­na igen saker, stäm­ning­ar, kanske plat­ser.

Vad gör vi med våra min­nen när vägar­na leder oss åt oli­ka håll? För att för­sö­ka för­stå vad som hål­ler oss kvar, för att kun­na släp­pa taget, mås­te vi ibland vän­da till­ba­ka.

Lee Harris är en ömsint diktsvit om arbe­te och kär­lek, om att vara bor­ta länge och att sent omsi­der söka sig hem.

OM OLA LUNDQIST »

LEE HARRIS I WEBBSHOPEN »

Förnan av Calle Flognman

Omslag till Calle Flognmans "Förnan"

Calle Flognmans dik­ter bär på tra­di­tion sam­ti­digt som de pekar fram­åt. Bilder från ett för­flu­tet, med inslag av natur och det lant­li­ga, blan­das med moder­ni­te­tens verk­lig­he­ter.

Lugnet och den stil­la till­för­sik­ten smy­ger sig på. Dikterna bil­dar med sin mju­ka ton en kon­trast till det många gång­er depres­sivt intro­ver­ta, eller explo­si­va, som vi ofta möter i dagens lyrik.

ång­an ur myren
dim­man ur dalen
saven ur stub­ben
lär­kan ur bo

[…]

vär­me     tryck     surr från maski­ner
oxi­der skor­sten för­brän­nings­pro­cess
glöd­ga­de plå­tars fär­ger

Det är ock­så väl­digt lätt att bära titeln Förnan genom läs­ning­en. Det känns lik­som natur­ligt att lång­samt bry­ta ner orden och tan­kar­na de föder.

Förna [fö‘rna] sub­st. -an,
bildn. till forn.
På mar­ken lig­gan­de orga­nis­ka res­ter i för­änd­ring; syn­ligt viss­nat mate­ri­al, ännu ej fullt ned­bru­tet till oigen­känn­lig­het. I för­nan ingår såväl sådant som dött redan innan det ham­nat på mar­ken som sådant som är levan­de även en kort tid där­ef­ter.

lat: lecti­ca
fr: litiè­re
eng: lit­ter
se även lit­te­ra­tur

Förnan i webb­s­hop­pen »

Lite mer om Calle Flognman »

Improvisatören av Stefan Thorpenberg

Varför söker sig musi­ker till den fria impro­vi­sa­tio­nen? Vad är skill­na­den mel­lan fär­dig­skri­ven musik och det som idag kal­las fri­form? Vad bety­der den väs­ter­länds­ka skol­mu­si­kens under­vis­ning för musik­for­mer som ursprung­li­gen bygg­de myc­ket på impro­vi­sa­tion, som till exem­pel jazz och blues, men ock­så mer tra­di­tio­nel­la sti­lar så som indisk musik och fla­men­co?

Det har idag skri­vits flera dok­tors­av­hand­ling­ar i ämnet. Men Improvisatören är en roman om en ensam musi­ker som just söker det egna uttryc­ket. Det som skol­un­der­vis­ning­en så säl­lan berör: vad säger musi­ken till honom själv? Vad säger den and­ra?

Varför käm­par han i den hår­da mot­vin­den? Är det egent­li­gen en poli­tisk pro­test, en spark mot den eta­ble­ra­de hög­sko­le­un­der­vis­ning­en? Hur stark är hans strä­van efter något eget? I Improvisatören föl­jer vi musi­kern i hans med­gång­ar och mot­gång­ar, och i var­da­gens stän­di­ga kamp för bröd­fö­dan.

Stefan Thorpenberg kom­mer från Biskopsgården i Göteborg. Han arbe­ta­de på Arendalsvarvet som plåtsla­ga­re under 70-talets bör­jan. Under många år var han sedan nar­kos­sjuk­skö­ta­re vid flera sjuk­hus i Göteborg. Nu är han filo­so­fie dok­tor i veten­skaps­te­o­ri och docent i forsk­nings­po­li­tik och har ock­så under­vi­sat i Ryssland, Kenya och Nepal. Han har skri­vit artik­lar och böc­ker om filo­so­fi, soci­o­lo­gi, medi­cin, juri­dik, bib­li­o­me­tri och folk­häl­so­forsk­ning. Under någ­ra år skrev han även om vin i GP:s ”Två Dagar”. De senas­te åren har han gett ut fri­form-musik med grup­per­na ”GuitCussion” och ”NorthernVoices”. I den sena­re grup­pen fram­för han sina egna mono­lo­ger.

Författaren har tidi­ga­re här på Fri Press utkom­mit med Förortsstalinisten, en berät­tel­se om hur det var att växa upp i Göteborg på 70-talet. Det är en berät­tel­se om hur det var att enga­ge­ra sig i en väns­ter­rö­rel­se som med tiden fick svårt att göra upp med sina idéer.

Improvisatören i webb­s­hop­pen »

Om Stefan Thorpenberg »

Anarko Haiku av Birk Andersson

Det är vad det lovar: gräns­lö­sa dik­ter som både roar och oro­ar. Det är friskt och levan­de. Det är pro­test och enga­ge­mang. Anderssons haiku lever i den fria väs­ter­länds­ka tra­di­tio­nen och byg­ger ofta på enk­la och var­dag­li­ga iakt­ta­gel­ser. Humor finns det gott om, ett stänk cynism och absur­di­te­ter. Men där finns ock­så en hel del kri­tik emot mänsk­lig fåfänga och bris­ten på ansvar för natur, omvärld och fram­tid.

Trots allt är han hopp­full och vi mär­ker att han har ambi­tio­ner. Andersson vill något med sina dik­ter.

Anarko Haiku i Webbshoppen »

Läs mer om Birk Andersson här »

Birk Andersson

Birk Andersson bör­ja­de skri­va haiku 2017 och blev snabbt besatt. Har har all­tid pen­na och block med sig.

Han är enga­ge­rad i mil­jö- och kli­mat­rö­rel­sen och säger att han är “väl­digt nära att vara vegan nu”. Han gil­lar yoga, teo­re­tisk kri­mi­no­lo­gi (som han ock­så har exa­men i), filo­so­fi, trä­nings­värk, kropps­ar­be­te, pal­la och ploc­ka frukt och bär – och ide­ellt arbe­te. Filosofen och akti­vis­ten Simone Weil är en stor före­bild för honom. Andersson ogil­lar: monar­ki, reli­gi­on, tra­di­tio­ner, löne­ar­be­te, reklam, mode, hie­rar­ki­er, poli­tis­ka par­ti­er, natio­nal­sta­ter.

Det har nu bli­vit två hai­ku­sam­ling­ar och i oli­ka sam­man­hang läser han sina haiku. Han vill inspi­re­rar and­ra att se lyri­ken som ett vapen och ett mot­gift till den värld han vän­der sig emot.

BIRK ANDERSSON FRI PRESS

Anarko Haiku

Mörk Grön Haiku

BIRK ANDERSSON SOCIALA MEDIER

Andreas Björsten

Andreas Björsten bör­ja­de skri­va dik­ter i 14-års­ål­dern och upp­träd­de bland annat på Kulturhuset i Stockholm. Som sjut­ton­å­ring för­sök­te han ge ut en bok på Författares Bokmaskin. Han miss­lyc­ka­des med det tek­nis­ka men fick en inblick i för­fattar­värl­den.

Andreas plug­ga­de och job­ba­de som kon­to­rist. Men han dröm­de om något annat. Som tjug­femå­ring upp­täck­te han att det fanns fler män­ni­skor runt om i Sverige med sam­ma dröm­mar. Han tog kon­takt med Thomas C. Ericsson och Lukas Moodysson som vid den tiden drev varsin sten­cil­tid­skrift i Vimmerby respek­ti­ve Åkarp. Björsten bör­ja­de skic­ka dik­ter och col­lage till dem och blev pub­li­ce­rad i tid­skrif­ter­na.

Han med­ver­ka­de i Grupp-anto­lo­gin GRUPP 86 (1986) till­sam­mans med bland and­ra Håkan Sandell och Lukas Moodysson. Han ingick i redak­tio­nen för den lit­te­rä­ra tid­skrif­ten Den Blinde Argus som kom ut mel­lan åren 1985–1995 och som idag fun­ge­rar som blogg.

Andreas är verk­sam in Romantiska för­bun­det och får nog anses som något av en tra­di­tio­na­list. Detta, inte bara i vad han skri­ver, utan ock­så för att han på oli­ka sätt ver­kar för att hålla lyri­ken levan­de och beva­kar dess plats i vårt, i vis­sa styc­ken, för­flac­ka­de kul­tur­sam­häl­le. Han är estrad­po­et och har varit med och arran­ge­rat Poetry Slam där han ock­så själv bidra­git med sin poe­si.

Riv murar­na
runt de bäs­ta poe­ter­na
upp­häv tyst­na­den
med munt­li­ga åtbör­der.

Ur MUNTLIGA ÅTBÖRDER liten lyrisk själv­bi­o­gra­fi (munt­li­ga dik­ter tre)

Idag har Björsten sex dikt­sam­ling­ar bakom sig varav de två senas­te här på Fri Press.

Björn Kohlström recen­se­rar på sin vak­na blogg ber­nur Andreas senas­te titel Muntliga åtbör­der — liten lyrisk själv­bi­o­gra­fi. Kohlström pekar ut “hem­lös­he­ten” som ett tema och menar att det i “dik­ter­na finns ett stråk av det tid­lö­sa”, att “de sak­nar spår av en sam­tid, och sådant kan all­tid upp­fat­tas dub­belt, lika myc­ket brist som till­gång”.

ANDREAS BJÖRSTEN FRI PRESS FÖRLAG

Muntliga åtbörder 2

Muntliga åtbörder 3

ANDREAS BJÖRSTEN SOCIALA MEDIER

Paketpris: 2 X Björsten

TILL WEBBSHOPPEN

FP-078 Kärleksbikter (munt­li­ga dik­ter 2) Detta är Andreas Björstens fem­te dikt­sam­ling, den hand­lar kär­leks­sö­kan­det, sökan­det efter Gud och livet med en bit tand­guld på fic­kan. Björsten säger: ”Om poe­sin inte gör dig lyck­lig är den verk­nings­lös.”
   FP-112 MUNTLIGA ÅTBÖRDER liten lyrisk själv­bi­o­gra­fi (munt­li­ga dik­ter tre) Den här gång­en läm­nar Björsten kär­le­ken för att röra sig in i poe­tens land­skap mot en slags meta­po­e­si. Resultatet är en bland­ning mel­lan estrad­po­e­si och “van­lig” poe­si där läsa­ren får föl­ja med i möten med and­ra karak­tä­rer som skri­ver och ska­par.

BESTÄLL DEM i WEBBSHOPPEN »

Eleonore Christoffersén Ryndal

Eleonore Christoffersén Ryndal skri­ver både pro­sa och lyrik. Hon bor i Västergötland inte långt från Älekulla i Marks kom­mun där hon föd­des (1992). Den någorlun­da hän­del­se­ri­ka upp­väx­ten i Älekulla i Marks kom­mun kom att bli inspi­ra­tion till hen­nes debut­ro­man Syndakvinnan (Recito Förlag 2015) vil­ken utspe­lar sig 1905 i just Älekulla.

Ett år sena­re kom hen­nes dikt­sam­ling Skuggornas barn, som även den präg­lats av hen­nes min­nen från barn­do­men men ock­så vägen där­i­från fram till nu.

Redan när hon lär­de sig skri­va bestäm­de sig Christoffersén Ryndal för att bli för­fat­ta­re. Vid tio års ålder skrev hon sin förs­ta rik­ti­ga dikt, sedan blev det novel­ler och läng­re än så.

Christoffersén Ryndal ser sig inte som “den klas­sis­ka poe­ten eller för­fat­ta­ren som pro­me­ne­rar runt med den där slit­na, väl använ­da port­föl­jen”. Istället “yogar” hon sig fram i var­da­gen, är mode­in­tres­se­rad och inre­der sitt hem med gam­malt och nytt. Hon har ock­så ett stort intres­se för skräc­kin­ja­gan­de och psy­ko­lo­gis­ka böc­ker. 

Hon tror på att äng­lar­na, och att enda reli­gi­o­nen i värl­den mås­te vara kär­lek. Hennes inre rum upp­fat­tar hon inte som modernt, sna­ra­re tid­löst. Där finns min­ne­na som präg­lar hen­ne som per­son, hen­nes tan­kar – och skri­van­de.

Människor är en stor del av hen­nes intres­sen. Hon skri­ver: “Möten med per­so­ner: det är ett liv som står fram­för dig fast med helt and­ra for­mer. Ett helt annat utse­en­de, och oli­ka åsik­ter och upp­fatt­ning­ar om allt du ock­så ser. Livet. Sanningen. Vad hän­der med dem, vad hän­der med dig, när ni möts? Tankar som är var och ens dju­pas­te hem­lig­het, och alla lever vi i pre­cis sam­ma värld.”

ELEONORE CHRISTOFFERSÉN RYNDAL FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

ELEONORE CHRISTOFFERSÉN RYNDAL SOCIALA MEDIER

1 2