Förmångligandet av stjärnor
av Jenny Luks

Inspi­ra­tion är häm­tat från Alf Ham­be. Luks bör­ja­de lyss­na på hans visor redan som fem­ton­å­ring och fång­a­des av hans ord­ska­pan­de, de mys­tis­ka plat­ser­na – hela den “ham­bis­ka värl­den”. Det­ta är nu hens egen ver­sion av hans sam­lingsal­bum Molom från 1977. Luks lyss­na­de på visor­na om och om igen, dröm­de sig bort och ska­pa­de fan­ta­si­er och bil­der, och så väx­te dik­ter­na fram. Lik­som Ham­be har 14 melo­di­er på sin ski­va har Luks 14 dik­ter.

En behö­ver inte kän­na till Ham­bes visor utan kan föl­ja med på fär­den i land­ska­pen som öpp­nar sig. Vi rör oss myc­ket i natu­ren men ock­så bland var­da­gens ting och tan­kar – i läng­tan, gläd­je och sorg – i våra levan­de krop­par. Luks upp­fin­ner gär­na nya ord där det behövs och sce­ner­na blir emel­lanåt sur­re­a­lis­tis­ka och absur­da men vi kan ändå kän­na igen oss.

Dik­ter­na lig­ger ibland nära det Ham­be berät­tar om i sina sång­er. I dik­ten ”Det grö­na” har Grö­ne gre­ven fått behål­la sin bjäll­ra men i stäl­let för att Gre­ven erbju­der makt genom bjäll­ran, är det här sko­gen som erbju­der evigt liv. Ham­bes visa ”Östan om solen nor­dan om jor­den” byg­ger på en gam­mal folk­sa­ga och här har Luks ploc­kat ut en del av kär­lek­s­te­mat och dik­ten ”Skym­ning­en” blev en dikt om oupp­nå­e­lig kär­lek.

Här ut dik­ten “Drop­pen”:

solen lyser inte

på min sida av jor­den

en flas­ka mot tan­den

glas möter glas

 

för­run­na dröm­mar

glöms­kas och plan­te­ras

kanske för att blom­ma

men kanske inte alls

[…]

jag vill tän­ka på grä­sen

de som kan lir­kas och kläm­mas

på solen som inte gör annat

än glitt­rar i ström­men

 

det bor­de vara mjukt

ving­ar, dof­ter, din hud

men ing­et kan beva­ras i det vack­ra

allt mås­te demon­te­ras och kros­sas

 

kär­le­ken är den högs­ta av höj­der

och det dju­pas­te av djup

den går att lin­da runt fing­ern

eller kanske inte alls


Lyss­na gär­na på Alf Ham­be här: