Jag erkänner att jag levde upp mitt liv
Åtta poeter från Afrika och Asien presenterade och tolkade av Håkan Sandell

I Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv låter Håkan Sandell oss stif­ta bekant­skap med åtta man­li­ga och kvinn­li­ga poe­ter från skil­da kul­tu­rer och epo­ker. Utan för­skö­nan­de omskriv­ning­ar berät­tar han om någ­ra fort­fa­ran­de levan­de och and­ra som näs­tan är för­svun­na i histo­ri­ens töc­ken. Varje poet por­trät­te­ras i en essä till­sam­mans med ett antal tol­ka­de poem. Det är sär­skilt gläd­jan­de att flera av des­sa poe­ter är ifrån den mus­lims­ka kul­turs­fä­ren. Den mus­lims­ka värl­dens lit­te­ra­tur och tra­di­tion ham­nar ofta i skug­gan av dagens kom­mer­si­a­li­se­ran­de och stan­dar­di­se­ra­de mediebrus.

FP–076 • ISBN: 978–91-85972–42‑5

Om Meheste-kha­num Ganjevi föd­des 1089 är ovisst men i det ”post­sov­je­tis­ka” Azerbadzjan betrak­tas hon som lan­dets förs­ta kvinn­li­ga poet. Sandell hän­vi­sar till Dastan av Abdulla Jovhari Zargar Tabrizi, och ”det är fak­tiskt först under de senas­te decen­ni­er­na som forsk­ning­en fullt ut över­ty­gats om att hon är en histo­risk per­son.” Han berät­tar att hon ”utbil­da­des både musi­ka­liskt och i koran­kun­skap. När vi säger ’poet’ bör vi inte tän­ka oss hen­ne som en av vår tids tex­tu­ellt inrik­ta­de poe­ter, utan ackom­pan­je­ran­de sig själv på ett sträng­in­stru­ment.” Här någ­ra rader ur en kärleksdikt:

Träd in min äls­ka­de, förberedd
står vinstu­gan inom mig, klädd
till fest står jag och sal och vinbägare
som drömts fram från mitt hjär­tas bädd.

Om Håkan Sandell »

Den and­ra poe­ten pre­sen­te­ras under rubri­ken ”Med bläck av bloms­ter­pol­len”. He Shuangqing lev­de mel­lan 1715 och ca 1737. Som enda dot­ter i en fat­tig bond­fa­milj var stu­di­er otänk­bart. ”Men genom att avlyss­na grann­poj­kar­nas lek­tio­ner från ett angrän­san­de rum, lär­de hon sig myc­ket genom memo­re­ring.” Hon byt­te till sig böc­ker och lär­de sig inte bara att läsa utan ock­så att skri­va. Genom för­sik­ti­ga kon­tak­ter och utbyte av dik­ter, fick hon kon­takt med en stu­dent, Shi Zhenlin. Denne ska ha spri­dit hen­nes dik­ter som kom att upp­skat­tas i kret­sar som Sandell vill kal­la ”upper bohe­mia”, kanske en slags ”tidi­ga hippies”.

Vem bryr väl sig om mig
kanske en blom­mor­nas gudinna
en kort stund till jorden
dri­ven i landsflykt?

Qurratu´l‑Ayn lev­de i Persien. Hur gam­mal hon blev vet vi inte men hon dog genom avrätt­ning 1852. Hon enga­ge­ra­de sig för kvin­nors rät­tig­he­ter men var ock­så hän­gi­ven Gud. Efter att bli­vit föl­je­sla­ga­re till ”Babi-sek­ten”, sena­re Bahai, döms hon till döden. Anklagelseorsakerna var ett atten­tats­för­sök på Shahen. Istället för att låta sig benå­das – vil­ket då skul­le inne­bä­ra att hon fick ingå i hans harem dik­ta­de hon det­ta: ”Du begär bara en kvin­nas ding­lan­de smycken,/ en ädel hingst och dess sil­ver­be­slag­na sadel./ Ditt hela liv har du varit hjärt­lös mot de fat­ti­ga (…) så för­bliv i ditt rike av intighet.”

Jean-Joseph Rabearivelo – ”Föregångaren från Madagaskar” (1903–1937), är en fransk­språ­kig poet ”som ald­rig kom till Paris”. Sandell skri­ver att det Rabearrivelo skrev på frans­ka ”para­dox­alt nog inten­si­fi­e­ra­de sökan­det efter den egna kul­tu­rens uttryck, enligt logi­ken: om inte poe­sin är male­gas­sisk till språ­ket mås­te den vara det till sitt innehåll.”

…och grä­sets läng­tan spring­er fram under var­je steg
lik­som tan­kar och funderingar,
eller den bråds­ka och vårdslöshet
som för­vand­lat er till des­sa färg­ri­ka, fly­gan­de blad
jag fått från jor­dens alla hörn.

”Olyckliga äls­kan­des monu­ment är luft” hand­lar om Cilmi Bowndheri som lev­de i Somalia 1910–1941. Sandell påmin­ner om att soma­lis­kan först blev ett for­mellt skrift­språk 1972 vil­ket gjort att den munt­li­ga dikt­ning­en varit så rik. Sandell berät­tar om skill­na­der mel­lan kvinn­lig och man­lig dikt­ning, om reto­risk sko­lad dikt­ning och vik­tig allit­te­ra­tio­nen kun­de vara i den mer moder­na dikt­for­men ”hee­lo”. Bowndheri som för­sörj­de sig på ”diver­se små­jobb som ser­vi­tör och lik­nan­de” gjor­de sig ”rik­skänd” med sina dik­ter till ”hadon”, kvin­nan han ald­rig fick.

Om ni begär av mig att jag ska bringa gläd­je med min dikt
så böjer jag mig gär­na för den öns­kan, får jag i min tur be
att Baar förs hit och tillåts sit­ta ner ibland oss här.

Kapitlet ”Paris är kvin­na, Beirut är kvin­na” hand­lar om Nizar Qabanni ”i kär­lek och poli­tik” som lev­de i Syrien 1923–1998. ”Själv beskri­ver han sin barn­dom såhär: ’Jag kom ut ur den mju­ka snäc­kan / med ett styc­ka kri­ta i min hand / på jakt efter en vägg”. Vi kan läsa om hur han genom sitt liv på oli­ka sätt väx­lat bana, upp­vux­en i ett panar­biskt hem, ver­kat som radi­kal poli­tisk poet, varit bok­för­läg­ga­re i London och ”tagit ste­get från kvin­noäls­ka­re till kvinnosaksförkämpe”.

När vi sit­ter här på ett av Londons caféer
så som två skepp vilar ut efter en lång färd,
så mås­te jag få sagt till dig: Du är vac­ker som exilen,
och hur dina ögon bad­das kla­ra i regnet…

I ”Exil fylld med dröm­mar och mörk fan­ta­si” får vi möta Fadhil al-Azzawi, född i Irak 1940. Sandell öns­kar att al-Azzavi skul­le pas­sa i anto­lo­gin Alkemins blå eld som med­lem i ”Kirkuk-grup­pen” bidrog till den ara­bis­ka poesins utveck­ling och moder­ni­se­ring. al-Azzawi får ock­så bidra till bokens titel:

Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv:
Jag skaf­fa­de mig tusen erfarenheter
och göm­de tusen upplevelser

Ishrat Afreen, född i Pakistan 1956, är det nog en del som kän­ner till. I kapit­let ”I gha­sa­len blomst­rar tra­di­tio­nen” pre­sen­te­ras den­na idag högst levan­de poet. Hennes far, som ock­så var poet, dog när Ishrat Afreen var liten. På sitt vis har hon ändå följt honom; han rör­de sig i ”mil­jön kring Progressive wri­ter’s move­ment”; hon för diktartra­di­tio­nen vida­re och som Sandell skri­ver: ”Hennes tidi­ga dik­ter rym­de en upp­ro­risk­het och ett från en kvin­na ovant expres­sivt uttryck.” Hon fick sin ”upp­lär­ning som poet innan­för små poe­si­cirk­lar i Karachi, vil­ka exi­ste­ra­de i två vari­an­ter.” Den ena, skri­ver Sandell, före­går hem­ma hos någon som ett slags ”öppet hus under ser­ve­ring”. Den and­ra for­men, ”tanqee­di nishist”, är mer for­mell. ”En av de älds­ta dik­tar­na eller lit­te­ra­tur­pro­fes­so­rer­na pre­si­de­rar, alla sit­ter på gol­vet och dik­ter­na läses upp under dis­kus­sion och kri­tik.” Konstigt nog, kan en tyc­ka, finns Ishrat Afreen ännu inte över­satt till svens­ka mer än här i Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv och i någon av Sandells artik­lar. ”Ghasalen” är två­ra­ding­ar som ”var och en rym­mer en avslu­tad tanke”:

Han står där plöts­ligt bred­vid dig utan att ha ringt på,
men likt dik­ter skriv­na sent mot kud­den så för­svin­ner han

FOTNOT: På Youtube fin­ner vi ota­li­ga film­klipp där Ishrat Afreen läser sin poe­si eller blir intervjuad.

He Shuangqing var bond­dot­ter i 1700-talets Kina och bor­de egent­li­gen ald­rig ha kom­mit i när­he­ten av lit­te­ra­tu­ren. Men hon tjuv­lyss­na­de på grann­poj­kar­nas lek­tio­ner, lär­de sig läsa och skri­va, byt­te till sig dikt­böc­ker mot bro­de­ri­er och bör­ja­de så små­ning­om själv skri­va poe­si. […] I Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv (Fri Press) pre­sen­te­rar och tol­kar Håkan Sandell, med språk­kun­ni­ga med­hjäl­pa­re, åtta poe­ter som inte har annat gemen­samt än att de kom­mer från en annan tra­di­tion än den väs­ter­länds­ka. […] Den lil­la boken är fruk­ten av ett pas­sio­ne­rat sökan­de efter poe­tis­ka arv bor­tan­för vårt eget och Sandell har hit­tat såväl fängs­lan­de livs­ö­den som lysan­de dik­ta­re. Engagemanget i hans intro­duk­tio­ner smit­tar av sig: jag vill veta mer och läsa mer – det känns när­mast lite sno­pet med de ensta­ka dik­ter­na. Men smak­pro­ven kan vara en kick för att själv söka vida­re. Trots sitt begrän­sa­de for­mat är det här en bok som vid­gar vyerna.

Ann Lingebrandt
Helsingborgs Dagblad 16 augusti 2012

I anto­lo­gin ”Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv” pre­sen­te­ras Mehseti Ganjevi, Azerbajdzjan, till­sam­mans med sju and­ra poe­ter; fyra av dem från Asien (Kina, Persien, Irak, Pakistan), två av dem från Afrika (Somalia, Madagaskar) och en från Mellanöstern (Syrien). Översättningarna är gjor­da av Håkan Sandell som ini­ti­e­rat intro­du­ce­rar dik­tar­na av vil­ka fem är föd­da på 1900-talet. Sandell avrun­dar ock­så boken med en efter­skrift som klar­gör poesins höga sta­tus utan­för Europa inte bara i det för­flut­na utan ock­så i vår sam­tid […]Kanske är föl­jan­de fak­ta ock­så något som ser ut som en fing­er­vis­ning om att kvin­nan inom islam inte behö­ver vara för­tryckt och redu­ce­rad genom sitt kön: anto­lo­gins förs­te och sis­te poet är kvin­nor och från mus­lims­ka mil­jö­er; den ene, Ganjevi, står sta­ty men lever och hyl­las än idag, den and­re, Ishrat Afreen, är likaså hyl­lad och som med­ve­ten tra­di­tio­na­list foku­se­rad på för­ny­el­se och soci­alt engagemang…

Michael Economou, tid­ning­en Rocky nr 4 2012

Fri Press är ett för­lag som i många år strä­vat efter att pre­sen­te­ra poe­si som kan tyc­kas avläg­sen från svensk hori­sont. I en liten läc­ker skrift tol­kar och pre­sen­te­rar Håkan Sandell åtta poe­ter från Afrika och Asien. Mötet med dem blir en spän­nan­de upp­le­vel­se; man bara öns­kar att dik­ter­na vore fler.
[…] He Shuangqing, Kinas förs­ta kvinn­li­ga poet ur bon­de­klas­sen, lev­de på 1700-talet och skrev dik­ter som har en över­ras­kan­de kva­li­tet. Det kvinn­li­ga per­spek­ti­vet är ovanligt.

Lektör Ulla Siljeholm, BTJ