Anna Nero

Bild: Anna Nero sitter på en grön bänk vid ett grönt bord och skriver på sin (varumärke). I fonden rikt blommande mjölkört som närmast täcker en faluröd stuga

I unga år påver­ka­de läsan­det Anna Nero fun­da­men­talt och vis­sa böc­ker föl­jer hen­ne genom livet. Hon skri­ver för att ge and­ra en käns­la av något som finns bort­om vår värld men sam­ti­digt är sam­man­län­kat med allt som sker. Läsandet ska kän­nas i krop­pen, det ska alst­ra stäm­ning­ar som består eller loc­ka fram nya tankemönster.


Skrivandet blir för Anna Nero star­kast när det är nära för­bun­det med livet. Som kro­ki­mo­dell skri­ver hon i pau­ser­na och tex­ter­na får, på plats i stun­den, en inne­börd som känns sann. Första boken Krokimodellen är ska­pad på det­ta sätt.

Men hon beja­kar även de inre värl­dar­na, det som sker i mel­lan­rum­men, i det spa­tio som exi­ste­rar bort­om vår fysis­ka värld. Kanske upp­stod des­sa värl­dar i barn­do­mens mör­ka gran­sko­gar med skogs­sjö­ar och våta mossor.

Genom skri­van­det utfors­kar hon till­va­rons oli­ka värl­dar och trig­gas av att befin­na sig på grän­sen mel­lan fik­tion och verk­lig­het, mel­lan det som sker i rea­li­te­ten och det som hän­der inom oss. Kanske som en kors­be­frukt­ning där det ena beri­kar det and­ra och tvärtom.


 

ur Krokimodellen

Jag halv­lig­ger på ett podi­um, ele­ver­na ska teck­na i tusch.
Läraren berät­tar om Kejsaren i Kina.
Han frå­ga­de sitt ora­kel: Är det klokt att gå ut i krig?
Oraklet tog ett sköld­padds­skal och släng­de in det i elden.
I ska­let bil­da­des spric­kor. Oraklet tol­ka­de spric­kor­na: Nej det är ing­en bra idé jag ser här…, det­ta sägs vara bör­jan till de tec­ken som med tiden blev ett skriftspråk.

Ord för lyc­ka och flad­der­mus inne­hål­ler sam­ma tecken.

Jag tän­ker på flad­der­mu­sen och den fly­ger i mörk­ret och jag hör dess ekolod.
Och jag kän­ner lyc­ka i dess vingslag.

Det bör­jar med blicken:
Blickar som brän­ner fast som laserstrålar.
Ormens blick.
Det for­sät­ter med penseldraget:
Benknotestil
Från det tjoc­ka till en smal spets. Att göra den per­fek­ta linjen.
Att göra den per­fek­ta cir­keln. Att lät­ta på tum­men den sista fjär­de­de­len av den run­da for­men. Fast, fast, fast med hela armen och sedan en tummsnurr.

Penseldraget är spår av mänsk­lig vilja.

Dag Persson

jr Redaktör • Fri Press förlag

Fri Press webbplats använder cookies. Genom att fortsätta använda denna webbplats accepterar du vår användning av cookies.   Läs om våra cookies och vår integritetspolicy!

Dorje