Dikterna i Sjöstjärna är skrivna med en längtan att tala med läsaren. De har sin utgångspunkt i ett barns uppväxt i en dysfunktionell familj och följer ett kronologiskt berättande flöde från tidig barndom till sen tonår.
En uppväxt i mer eller mindre trassliga uppväxtförhållanden är inte ovanligt. Oavsett vad läsaren har för erfarenheter är det lätt att identifiera sig eller förstå Albrektssons skildringar:
den som känner igen alligatorn
har en egen i djupet
“Jag vill inte vuxna.” Stefan Albrektssons Sjöstjärna är, kan en säga, små berättelser från barndomen. De utspelar sig i en tid då föräldrar rökte i bilar utan säkerhetsbälten. Även om dikterna är ett slags personligt och historiskt tidsdokument går drömmarna och flykten att känna igen.
Minnesbilder av rädslor och förväntningar blandas med naivitet och allvar. Barn har en ovärderlig förmåga att hantera svåra situationer genom fantasi och lekar. Dikterna i Sjöstjärna väcker både ilska och medkänsla, men också hopp – trots allt.
ur Sjöstjärna
Morfars händer luktar trä i solen
och har blodådror som daggmaskar.
Jag vet, eftersom han trollar bort
min näsa ibland. Han kan trolla
tjugofemöringar ur öronen på mig.
[…]
Det sägs att sjöstjärnor,
om en av deras armar huggs av,
låter en ny växa ut och den gamla
blir en ny sjöstjärna
