Sjöstjärna
– av Stefan Albrektsson

Dikterna i Sjöstjärna är skriv­na med en läng­tan att tala med läsa­ren. De har sin utgångs­punkt i ett barns upp­växt i en dys­funk­tio­nell familj och föl­jer ett kro­no­lo­giskt berät­tan­de flö­de från tidig barn­dom till sen tonår.

En upp­växt i mer eller mind­re trass­li­ga upp­växt­för­hål­lan­den är inte ovan­ligt. Oavsett vad läsa­ren har för erfa­ren­he­ter är det lätt att iden­ti­fi­e­ra sig eller för­stå Albrektssons skildringar:

den som kän­ner igen alligatorn

har en egen i djupet

“Jag vill inte vux­na.” Stefan Albrektssons Sjöstjärna är, kan en säga, små berät­tel­ser från barn­do­men. De utspe­lar sig i en tid då för­äld­rar rök­te i bilar utan säker­hets­bäl­ten. Även om dik­ter­na är ett slags per­son­ligt och histo­riskt tids­do­ku­ment går dröm­mar­na och flyk­ten att kän­na igen.

Minnesbilder av räds­lor och för­vänt­ning­ar blan­das med nai­vi­tet och all­var. Barn har en ovär­der­lig för­må­ga att han­te­ra svå­ra situ­a­tio­ner genom fan­ta­si och lekar. Dikterna i Sjöstjärna väc­ker både ils­ka och med­käns­la, men ock­så hopp – trots allt.

ur Sjöstjärna

Morfars hän­der luk­tar trä i solen

och har blodåd­ror som daggmaskar.

Jag vet, eftersom han trol­lar bort

min näsa ibland. Han kan trolla

tju­go­fe­mö­ring­ar ur öro­nen på mig.

[…]

Det sägs att sjöstjärnor,

om en av deras armar huggs av,

låter en ny växa ut och den gamla

blir en ny sjöstjärna

SJÖSTJÄRNA I WEBBSHOPPEN »

OM STEFAN ALBREKTSSON HÄR »