Sjöstjärna
– av Stefan Albrektsson

Bild: omslag till Stefan Albrektssons 'Sjöstjärna'. Det är ljusbrunt och blått och en anar en sjöstjärnearm.

Dik­ter­na i Sjö­stjär­na är skriv­na med en läng­tan att tala med läsa­ren. De har sin utgångs­punkt i ett barns upp­växt i en dys­funk­tio­nell familj och föl­jer ett kro­no­lo­giskt berät­tan­de flö­de från tidig barn­dom till sen ton­år.

En upp­växt i mer eller mind­re trass­li­ga upp­växt­för­hål­lan­den är inte ovan­ligt. Oav­sett vad läsa­ren har för erfa­ren­he­ter är det lätt att iden­ti­fi­e­ra sig eller för­stå Albrekts­sons skild­ring­ar:

den som kän­ner igen alli­ga­torn

har en egen i dju­pet

Jag vill inte vux­na.” Ste­fan Albrekts­sons Sjö­stjär­na är, kan en säga, små berät­tel­ser från barn­do­men. De utspe­lar sig i en tid då för­äld­rar rök­te i bilar utan säker­hets­bäl­ten. Även om dik­ter­na är ett slags per­son­ligt och histo­riskt tids­do­ku­ment går dröm­mar­na och flyk­ten att kän­na igen.

Min­nes­bil­der av räds­lor och för­vänt­ning­ar blan­das med nai­vi­tet och all­var. Barn har en ovär­der­lig för­må­ga att han­te­ra svå­ra situ­a­tio­ner genom fan­ta­si och lekar. Dik­ter­na i Sjö­stjär­na väc­ker både ils­ka och med­käns­la, men ock­så hopp – trots allt.

ur Sjöstjärna

Mor­fars hän­der luk­tar trä i solen

och har blodåd­ror som dagg­mas­kar.

Jag vet, eftersom han trol­lar bort

min näsa ibland. Han kan trol­la

tju­go­fe­mö­ring­ar ur öro­nen på mig.

[…]

Det sägs att sjö­stjär­nor,

om en av deras armar huggs av,

låter en ny växa ut och den gam­la

blir en ny sjö­stjär­na

Line

BILD: skylt med röd ram och texten 'Böckerna direkt från förlaget = fri frakt'