Essäer
av Åke Sandstedt

Åke Sandstedts essä­er väc­ker essen­ti­el­la frå­gor. Vad får män­ni­skor att uthär­da svå­ra pröv­ning­ar och fort­sät­ta att vil­ja leva? Hur är vi oss själ­va? Går det att dri­va med reli­gi­on? Vad är ett män­ni­sko­vär­de? Vad är med­li­dan­de? Svaren söker han i berättandet.

I sin and­ra bok på Fri Press, Essäer, åter­ger han and­ras berät­tel­ser och ska­par själv nya. Samtidigt vill han läm­na utrym­me åt läsa­rens tan­kar och tolk­ning­ar – och i för­läng­ning­en berät­tan­det. Trots all­va­ret är humorn stän­digt när­va­ran­de. Vi roas av hans obser­va­tio­ner av seri­ö­sa män som avsma­kar vin, och kanske kän­ner vi igen oss i situ­a­tio­nen med den babb­lan­de ame­ri­kans­kan på ett tåg. Som en röd tråd finns en hopp­full tro på män­ni­skans god­het och förnuft.

Inledning av essän ”De tys­ta berät­tel­ser­nas oföränderlighet”:

Sandstedt väc­ker ock­så exi­sten­ti­el­la frå­gor och läm­nar såklart inga enk­la svar. Men genom hans exem­pel kan vi ”trös­te­rikt nog” påmin­nas om att själv­med­ve­ten­het är något som går att tilläg­na sig. Och vad vi fram­förallt påminns om, är nar­ra­ti­vets bety­del­se; det som fått ord blir lät­ta­re att för­stå och någ­ra av livets svå­ra val blir kanske något lät­ta­re att uthärda.