Åke Sandstedt


Porträtt av Åke Sandstedt

Med sitt berät­tan­de vill han inte bara lovor­da, utan ock­så åter­ge kom­plex­i­te­ten i själ­va berät­tan­det. Och hans tex­ter enga­ge­rar verk­li­gen när vi får möta karak­tä­rer­na, deras livs­ö­den, sökan­det och upp­gö­rel­ser­na. Vi berörs av det som är vik­tigt för dem, något som väc­ker vår egen lust att berätta.

Eftersom Åke Sandstedt före­trä­des­vis skri­ver kor­ta berät­tel­ser läg­ger han ton­vikt på språ­ket och på hur livets erfa­ren­he­ter så tyd­ligt påver­kar fram­ställ­ning­en både inne­hålls­ligt och stilistiskt.

Om Sandstedts debut­bok Hjelten skri­ver Larsolof Carlsson i Helsingborgs Dagblad 10 april 1991:

När jag läser berät­tel­ser­na, sma­kar på dof­ter­na, kän­ner jag hur de udda och utan­för­stå­en­de allt­mer blir de klo­ka och de i livet när­va­ran­de. Utan des­sa män­ni­skor hade till­va­ron varit myc­ket trå­kig. Sandstedt skri­ver att han haft Bellman som en av sina inspi­ra­tions­käl­lor. Och nog rym­mer den­na debut­bok folk­lig bro­kig­het som hos Bellman, men fram­för allt känns det som om Åke Sandstedt hit­tat en egen stil när han på det­ta sätt valt att berät­ta smått fan­tas­tis­ka histo­ri­er från Bjärebygden.

Ibland är det han själv som berät­tar men hell­re låter han sina karak­tä­rer sam­ta­la, berät­ta och lyss­na. Beskrivningar av mil­jö­er och män­ni­skor­nas utse­en­den fram­står i tyd­lig­het men tar inte över­han­den. Kontexten väx­er fram i takt med att vi tar del av berät­tel­ser­na. Under rubri­ken ”Bara de rik­ti­ga orden” skri­ver Michael Economou i Tidningen Kulturen 11 okto­ber 2016:

I Sandstedts berät­tel­ser tar karak­tä­rer­na ofta form genom sina berät­tel­ser. Så är det för den unga svens­kan i ”Berättelsen om flyk­ten” som tar till berät­tan­det för att skyd­da sig själv i en pre­kär situ­a­tion hos poli­sen i Buenos Aires; till det para­dox­a­la i novel­len hör att hon tving­as att berät­ta om en annan tid i sitt liv då ock­så fabu­le­rings­kraf­ten skyd­da­de san­ning­en. Likt en Sheherazade i ”Tusen och en natt” gör hon mot­stånd genom att uppe­hål­la mör­ker­kraf­ter som var­ken kan se rätt eller leva sant och upp­rik­tigt i sin inskränk­ta till­va­ro; den argen­tins­ka poli­sen får sägas repre­sen­te­ra fascisto­i­da och dunk­la ten­den­ser, gente­mot vil­ka berät­tar­kraf­ten skyd­dar svens­kan. När hon gestal­tar och berät­tar om en för­flu­ten hän­del­se, möj­lig­gör hon sam­ti­digt sin fort­sat­ta existens, [som] den i för­hörs­rum­met åter­giv­na berät­tel­sen i sin tur en gång möj­lig­gjor­de ett bätt­re och vär­di­ga­re liv för en människa.

Sandstedt menar att det vis­ser­li­gen finns en styr­ka i att kun­na ver­ba­li­se­ra och tyd­lig­gö­ra. Men allt går inte att klä i ord, säger han. Detta är något han ock­så tar upp i en kom­man­de bok Oord där det out­sag­das kraft är det bäran­de temat.

Åke Sandstedt (1951) bor och ver­kar i Vejbystrand i nord­väst­ra Skåne. Han har tidi­ga­re varit gym­na­sie­lä­ra­re men ägnar sig idag åt skrivandet.

Fler titlar

Blogg Buenos Aires Vulkan 2009
De heli­ga Dejavu 1996
Hjelten Dejavu 1991

Besök Åke Sandstedts webbplats »

Dag Persson

jr Redaktör • Fri Press förlag

Ett svar på ”Åke Sandstedt

Kommentarer är stängda.

Fri Press webbplats använder cookies. Genom att fortsätta använda denna webbplats accepterar du vår användning av cookies.   Läs om våra cookies och vår integritetspolicy!