Åke Sandstedt

Med sitt berät­tan­de vill han inte bara lovor­da, utan ock­så åter­ge kom­plex­i­te­ten i själ­va berät­tan­det. Och hans tex­ter enga­ge­rar verk­li­gen när vi får möta karak­tä­rer­na, deras livs­ö­den, sökan­det och upp­gö­rel­ser­na. Vi berörs av det som är vik­tigt för dem, något som väc­ker vår egen lust att berätta.

Eftersom Åke Sandstedt före­trä­des­vis skri­ver kor­ta berät­tel­ser läg­ger han ton­vikt på språ­ket och på hur livets erfa­ren­he­ter så tyd­ligt påver­kar fram­ställ­ning­en både inne­hålls­ligt och stilistiskt.

Om Sandstedts debut­bok Hjelten skri­ver Larsolof Carlsson i Helsingborgs Dagblad 10 april 1991:

När jag läser berät­tel­ser­na, sma­kar på dof­ter­na, kän­ner jag hur de udda och utan­för­stå­en­de allt­mer blir de klo­ka och de i livet när­va­ran­de. Utan des­sa män­ni­skor hade till­va­ron varit myc­ket trå­kig. Sandstedt skri­ver att han haft Bellman som en av sina inspi­ra­tions­käl­lor. Och nog rym­mer den­na debut­bok folk­lig bro­kig­het som hos Bellman, men fram­för allt känns det som om Åke Sandstedt hit­tat en egen stil när han på det­ta sätt valt att berät­ta smått fan­tas­tis­ka histo­ri­er från Bjärebygden.

Ibland är det han själv som berät­tar men hell­re låter han sina karak­tä­rer sam­ta­la, berät­ta och lyss­na. Beskrivningar av mil­jö­er och män­ni­skor­nas utse­en­den fram­står i tyd­lig­het men tar inte över­han­den. Kontexten väx­er fram i takt med att vi tar del av berät­tel­ser­na. Under rubri­ken ”Bara de rik­ti­ga orden” skri­ver Michael Economou i Tidningen Kulturen 11 okto­ber 2016:

I Sandstedts berät­tel­ser tar karak­tä­rer­na ofta form genom sina berät­tel­ser. Så är det för den unga svens­kan i ”Berättelsen om flyk­ten” som tar till berät­tan­det för att skyd­da sig själv i en pre­kär situ­a­tion hos poli­sen i Buenos Aires; till det para­dox­a­la i novel­len hör att hon tving­as att berät­ta om en annan tid i sitt liv då ock­så fabu­le­rings­kraf­ten skyd­da­de san­ning­en. Likt en Sheherazade i ”Tusen och en natt” gör hon mot­stånd genom att uppe­hål­la mör­ker­kraf­ter som var­ken kan se rätt eller leva sant och upp­rik­tigt i sin inskränk­ta till­va­ro; den argen­tins­ka poli­sen får sägas repre­sen­te­ra fascisto­i­da och dunk­la ten­den­ser, gente­mot vil­ka berät­tar­kraf­ten skyd­dar svens­kan. När hon gestal­tar och berät­tar om en för­flu­ten hän­del­se, möj­lig­gör hon sam­ti­digt sin fort­sat­ta existens, [som] den i för­hörs­rum­met åter­giv­na berät­tel­sen i sin tur en gång möj­lig­gjor­de ett bätt­re och vär­di­ga­re liv för en människa.

Sandstedt menar att det vis­ser­li­gen finns en styr­ka i att kun­na ver­ba­li­se­ra och tyd­lig­gö­ra. Men allt går inte att klä i ord, säger han. Detta är något han ock­så tar upp i en kom­man­de bok Oord där det out­sag­das kraft är det bäran­de temat.

Åke Sandstedt (1951) bor och ver­kar i Vejbystrand i nord­väst­ra Skåne. Han har tidi­ga­re varit gym­na­sie­lä­ra­re men ägnar sig idag åt skrivandet.

Fler titlar

Oord Ekström & Garay, 2021
Spegel Ekström & Garay, 2021
Argentinska berät­tel­ser Fri Press, 2020
De heli­ga Dejavu 1996
Hjelten Dejavu 1991

Besök Åke Sandstedts webbplats »

FP–183 • ISBN: 978–91-88765–46‑8

Läs om boken 
Argentinska berättelser »

FP–221 • ISBN: 978–91-88765–73‑4

Läs om boken 
Essäer »