Nu är han här med sin andra haikusamling. Boken kan sägas vara tre i en; först handlar det om dagens miljö- och klimatkris, sedan om den vackra och helande naturen och till sist kommer anarkistisk haiku, fri från regler och konventioner. Ordlekarna är många och där finns tvåradingar, treradingar, fyrradingar – och en tiorading.
Någon vill väl kalla dikterna “senryu” för liksom i Anarko Haiku gör Andersson mycket narr av verkligheten och oss människor. Hans gränslösa dikter både roar och oroar.
öppet kontorslandskap utan väggar går fler in i dem
Men det är friskt och levande – protest och engagemang. Cynism bubblar emellanåt upp fast Andersson visar ändå hoppfullhet. Om han inte öppet delar stämningarna och känslorna med oss, så ligger de nära och väntar under ytan.
Pontus Tunander var en pionjär inom svensk haiku. Hans samlade dikter från fyra decennier presenteras i ett förord av den mångårige vännen och Japan-kännaren Sten Svensson.
Pontus var en spjuver, en trickster likt prärievargen i nordamerikansk mytologi, som inte låter sig fångas av omständigheterna utan själv definierar sin verklighet. […] En skröna han lurade i sina döttrar under deras uppväxt återges i följande haiku.
Frostsöndagsmorgon avslöjar värmeverket: en stor molnfabrik
[…]
Hans haiku är motståndshandlingar. Ett motstånd också mot vanetänkandet, och vaneseendet. Följande kan ses som en programförklaring.
Dimma är sprickan mellan världarna Gå in i den och se
Tunanders haikudikter förenar ingående naturkännedom och minutiösa iakttagelser. Han har sinne för det oväntade, det komiska och det kosmiska. Poesin står stadigt på jorden men utsikten är milsvid.
Pontus Tunander: en poetisk utbrytarkung, haikuns Houdini!
Under sina promenader vid Långsjön upptäcker Skaldeman smått och stort. Han ser djuren och växterna. Han ser rester av liv i äldre tider samtidigt som den nya tiden försöker att göra sig gällande.
Boken är en “haibun”, en prosatext med lyriska inslag. Den japanske 1600-talspoeten Basho — den som anses vara den som introducerade denna litterära form — diktade haiku. Det gör Skaldeman också men här finns också längre dikter.
I Promenader vid Långsjön handlar det också om den känsliga relationen mellan människa och natur och Skaldeman presenterar en hållning gentemot livet som av många lätt glöms bort eller som rent utav kan synas skrämmande. Sanningen är den att vi alla är förgängliga.
Det är vad det lovar: gränslösa dikter som både roar och oroar. Det är friskt och levande. Det är protest och engagemang. Anderssons haiku lever i den fria västerländska traditionen och bygger ofta på enkla och vardagliga iakttagelser. Humor finns det gott om, ett stänk cynism och absurditeter. Men där finns också en hel del kritik emot mänsklig fåfänga och bristen på ansvar för natur, omvärld och framtid.
Trots allt är han hoppfull och vi märker att han har ambitioner. Andersson vill något med sina dikter.
Birk Andersson började skriva haiku 2017 och blev snabbt besatt. Har har alltid penna och block med sig och idag har det blivit tre böcker.
Han är engagerad i miljö- och klimatrörelsen och säger att han är “väldigt nära att vara vegan nu”. Han gillar yoga, teoretisk kriminologi (som han också har examen i), filosofi, träningsvärk, kroppsarbete, palla och plocka frukt och bär – och ideellt arbete. Filosofen och aktivisten Simone Weil är en stor förebild för honom.
Birk Andersson är medlem i Svenska Haikusällskapet, deltar i skapande workshops och vid uppläsningar. Han vill inspirera andra att se lyriken som ett vapen och ett motgift till det samhälle han är trött på och vill att vi ska förändra.
Eva Ermenz har på Fri Press förlag kommit ut med två “haibun”. MIDORI – japanska bilder (2016) och SHIRO – japanska drömmar (2019). Efter ett stipendium till Japan från Författarfonden har hennes resor och därmed intresset fokuserats på Japan. Att förmedla känslor och stämningar på ett poetiskt språk är något Eva Ermenz brinner för.
“Att skriva är för mig en livsnödvändighet”, säger Eva Ermenz. Det började med insändare till tidningar, noveller, omarbetade uppsatser och dikter när hon var i 12-årsåldern. Huset vid ån i Dalarna inspirerade till kreativitet. Kanske för att det inte fanns så mycket annat att syssla med efter skoldagen, fiolspelandet och den stränga pianolärarinnan från Österrike. “Jag drömde alltid om att någon gång i framtiden få se min egen bok ligga i bokhandelns skyltfönster”, berättar hon.
Det kom att dröja. Studier, spännande arbeten på franska och internationella företag, familj och resor kom emellan men så en dag släppte hon taget. “Jag sa upp mig från mina arbetsgivare i Frankrike och bestämde mig för att skriva på heltid. Dessutom ville jag skådespela. Allt går bara viljan finns.”
Eva Ermennz har viljan och energin och förmågan att tänka positivt när det gäller. “När barn lämnar hemmet kan saknaden mana fram orden”, säger hon och relaterar till sin debutbok Den morgonen och alla andra morgnar (Eget förlag 1999). Det är en tunn volym som fick recensenterna att skriva: “En liten bok med ett stort innehåll”.
Sedan dess har det blivit ett tiotal böcker, mestadels dikt men även prosa, antologier, pjäser och musikprogram. Att få gestalta filmikonen Lauren Bacall i Lars von Triers film Dogville blev hennes inträde till teater och film. Eva Ermenz har också skrivit manus och spelat i teatergruppen Duo Nostalgica tillsammans med AC Byström, bland annat för Stockholms Stadsmuseum. “Kombinationen agera – formulera, är rätt för mig”, säger hon.
“Jag vill beröra med det jag skapar – på film och i böcker!” säger hon.
Tidigare publicerade verk:
MIDORI, japanska bilder, Fri Press 2016
I JOHANNISNATT, dikter från en gränstrakt, Fjäril förlag 2014
FJÄRILSÖGA, Fjäril förlag 2013
BÄCKEBÖLJA, Podium 2011
NÄRADIGNÄRDETVÄNDER, Podium 2009
Trilogin UNDERVATTEN, SKÄRGÅRDSVINGE och FJÄRILSÖGA, 2007
Till yrket är Eva Jonsby bibliotekarie. Hon är uppväxt i Stockholm men bor numera en bit ut mot kusten, så havet har blivit en stor inspirationskälla i skrivandet. Även i hennes akvarellmålningar är havet närvarande.
“Att skriva haiku och måla kräver samma närvaro; att fånga ett kort skede eller frysa ett ögonblick”, säger hon. Hon berättar också att skrivandet gör henne mer känslig för intryck, men också för vilka intryck som är värda att fånga upp. “Det ger mig en större mening med mitt liv. Det låter pretentiöst, men jag tror de flesta kreativa människor upplever det.”
Eva Jonsby skriver i diktform och hon har gett ut två böcker: Havet talade till mig (Vulkan 2011) och Näckrosblad – haiku (Fri Press förlag 2015). Den senare tillsamman med Anna Wiik.
Näckrosblad – haiku är en samling haikutexter och en kort introduktion om haikuns historia och karaktär. Den riktar sig till dem som redan är förtrogna med haiku, men också de som bara har en vag uppfattning om vad haiku är. Kanske är det människor som är nyfikna på den korta formen av poesi, så enkel att förstå, men som ändå rymmer flera djup och dimensioner.
Anna Wiik och Eva Jonsby är båda hängivna haikuskrivare sedan tio år. När de träffades på Svenska Haikusällskapet föddes idén om en gemensam bok. “Att skriva haiku är ett sätt att leva för oss, att varje dag inspireras av både naturen och händelser omkring oss”, menar Eva Jonsby. Hon fascineras av processen när de satte samman sina texter så att de bildade en harmonisk helhet. När de rådgjorde med varandra vid texturvalet var de nästan alltid eniga om vilka som skulle vara med. “Självklart har vi alltid respekterat varandras val när det funnits tveksamhet”, säger hon. Hon tycker också att Annas illustrationer är viktiga, särskilt som de kompletterar texten utan att ta fokus från den.
“Vilken kreativ process det har varit att skriva den här boken med Anna! Inte minst alla diskussioner vi har haft om att skriva, om skrivkramp och hur inspirationen känns när den väl kommer. Det har utvecklat mig själv som författare och människa.”
Eva Jonsby är verksam i Svenka Hikusälskapet dä hon bland annat uppdaterar deras Facebook.
Sten Sture Skaldeman är syrentorpare, journalist, författare och privatfilosof. Särskilt gärna filosoferar han om mat och förhållandet mellan mat och hälsa. Om det har han skrivit flera böcker. När han inte skriver eller lagar mat, lagar han gamla hus. eller strövar längs Långsjöns stränder.
Syrentorparna var ordbrukare som odlade syrener i stället för potatis. Hölö var deras centralort. Nu är alla gamla syrentorpare borta, men en ny har flyttat in. Dold bakom en mur av syrener och rosor odlar han sina ord.
Skaldeman byggde sommaren 2017 en vedbod så som de byggdes på 1800-talet. Med naturstensgrund, vankantade plankor och handsmidd spik. Viktiga kunskaper att vårda i en föränderlig värld.
Teresa Wennberg talar flera språk. Hon är en språk- och ordnörd och tycker om att tolka, översätta, förmedla, beskriva, bevara, återskapa – kommunicera på alla möjliga sätt. Hon har alltid varit en bokslukare, och läser gärna poesi. Sedan tidig barndom har hon själv skrivit – och målat och tecknat.
Wennberg har rest mycket och flyttat runt i världen, bland annat till Finland, Danmark, England, Frankrike, Japan och USA. “Det har säkert bidragit till att jag är en ganska orolig själ, som ofta byter fot, sittplats – eller land. Det är väl att jag ständigt söker kontakt och ständigt behöver bli bekräftad”, säger hon. “Jag har väl egentligen inte rotat mig någonstans utan är mer som en slags planta med luftrötter. Tyvärr inte vingar men däremot två fungerande händer som jag älskar att använda.”
Rastlösheten fick henne att lämna sina universitetsstudier i språk, ekonomi, juridik och hon kom istället att helt ägna sig åt måleri något som kom att utvecklas med videokonst och skapande med hjälp av datorer, “VR” (Virtuell verklighet). Hon ställer regelbundet ut på flera platser i världen. Just nu skapar och restaurerar hon antika kyrkfönster för en kyrka i Pyrenéerna samtidigt som hon färdigställer sin första roman.
Wennberg var 1999 med och grundade Svenska Haikusällskapet. Skrivandet har hon alltså aldrig kunnat lämna liksom arbetet i trädgården. “Jag är igång från morgon till kväll men det är bara roligt, för mig är det en ynnest att få arbeta”, säger hon.
Wiik förklarar haikun för kollegorna i nationalträdgården Shinjuku Gyoen, Tokyo. Foto: Oscar Arizcurinaga
Anna Wiik skriver för att hon mår bra av att skriva, tycker om att skriva och för att förmedla något till sina medmänniskor, reflektioner, bilder, insikter. Hon har skrivit poesi sedan hon var 13 år men hittade på historier redan innan hon kunde skriva.
Under flera år har Anna Wiik nästan uteslutande skrivit haiku. Hon ser haikuskrivandet som ett sätt att stanna upp och vara i nuet och uppleva de små sakerna som tillsammans bildar det stora. Hon använder haikuskrivandet som ett sätt att leta efter och upptäcka de små glädjeämnena i livet vilket gör det lättare att uppskatta vardagen.
Att få skriva haikusamlingen Näckrosblad tillsammans med Eva Jonsby utvecklade hennes skrivande. De träffades många gånger för att gå igenom varje dikt, varje rad och varje ord, de vred och vände på orden, vägde dem mot varandra. Det var fantastiskt att få dela skrivprocessen och intresset för haiku med någon som är lika intresserad.
Ständigt letar Anna Wiik efter olika sätt att uttrycka sin kreativitet och sina tankar. I Näckrosblad är det också hon som gjort illustrationerna. De är en form av avskalade bilder nästan som haiku. Vid sidan om illustrationerna skapar hon bland annat egna stämplar, fotograferar och pysslar.
Anna Wiik är medlem i Svenska Haikusällskapet sedan 2013. Yrkesmässigt har hon hållit till inom byggbranschen där hon haft olika roller, entreprenör, projektledare och medarbetare vid myndighet. Hon bor i Sollentuna strax norr om Stockholm med man och son.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner våra kakor.
