Kategori: haiku

Eva Ermenz

“Att skri­va är för mig en livsnöd­vän­dig­het”, säger Eva Ermenz. Det bör­ja­de med insän­da­re till tid­ning­ar, novel­ler, omar­be­ta­de upp­sat­ser och dik­ter när hon var i 12-års­ål­dern. Huset vid ån i Dalarna inspi­re­ra­de till kre­a­ti­vi­tet. Kanske för att det inte fanns så myc­ket annat att syss­la med efter skol­da­gen, fiol­spe­lan­det och den stränga pia­no­lä­ra­rin­nan från Österrike. “Jag dröm­de all­tid om att någon gång i fram­ti­den få se min egen bok lig­ga i bok­han­delns skylt­föns­ter”, berät­tar hon.

Det kom att drö­ja. Studier, spän­nan­de arbe­ten på frans­ka och inter­na­tio­nel­la före­tag, familj och resor kom emel­lan men så en dag släpp­te hon taget. “Jag sa upp mig från mina arbets­gi­va­re i Frankrike och bestäm­de mig för att skri­va på hel­tid. Dessutom vil­le jag skå­de­spe­la. Allt går bara vil­jan finns.”

Eva Ermennz har vil­jan och ener­gin och för­må­gan att tän­ka posi­tivt när det gäl­ler. “När barn läm­nar hem­met kan sak­na­den mana fram orden”, säger hon och rela­te­rar till sin debut­bok Den mor­go­nen och alla and­ra morg­nar (Eget för­lag 1999). Det är en tunn volym som fick recen­sen­ter­na att skri­va: “En liten bok med ett stort inne­håll”.

Sedan dess har det bli­vit ett tio­tal böc­ker, mesta­dels dikt men även pro­sa, anto­lo­gi­er, pjä­ser och musik­pro­gram. Att få gestal­ta fil­mi­ko­nen Lauren Bacall i Lars von Triers film Dogville blev hen­nes inträ­de till tea­ter och film. Eva Ermenz skri­ver ock­så manus och spe­lar i tea­ter­grup­pen Duo Nostalgica till­sam­mans med kol­le­gan AC Byström. Senast för Stockholms Stadsmuseum. “Kombinationen age­ra – for­mu­le­ra, är rätt för mig”, säger hon.

Just nu skri­ver hon på en upp­föl­ja­re till MIDORI, japans­ka bil­der. Efter ett sti­pen­di­um till Japan från Författarfonden har hen­nes resor och där­med intres­se foku­se­rat på Japan. Att för­med­la käns­lor och stäm­ning­ar på ett poe­tiskt språk är något Eva Ermenz brin­ner för.

“Jag vill berö­ra med det jag ska­par – på film och i böc­ker!” säger hon.

Tidigare publicerade verk:

MIDORI, japans­ka bil­der, Fri Press 2016

I JOHANNISNATT, dik­ter från en gräns­trakt, Fjäril för­lag 2014

FJÄRILSÖGA, Fjäril för­lag 2013

BÄCKEBÖLJA, Podium 2011

NÄRA DIG NÄR DET VÄNDER, Podium 2009

Trilogin UNDERVATTEN, SKÄRGÅRDSVINGE och FJÄRILSÖGA, 2007

MASKERAD, migrän­fri på Piazza Navona, 2005

RÖDA DJUPET, Gardese för­lag 2004

ROSSO PROFONDO, Montedit 2002 (på ita­li­ens­ka,)

DEN MORGONEN OCH ALLA ANDRA MORGNAR, Gärde-Ermenz 1999

 

EVA ERMENZ PÅ FRI PRESS FÖRLAG

HAIKU

EVA ERMENZ PÅ SOCIALA MEDIER

Eva Jonsby

Till yrket är Eva Jonsby bib­li­o­te­ka­rie. Hon är upp­växt i Stockholm men bor nume­ra en bit ut mot kus­ten, så havet har bli­vit en stor inspi­ra­tions­käl­la i skri­van­det. Även i hen­nes akva­rell­mål­ning­ar är havet när­va­ran­de.

“Att skri­va haiku och måla krä­ver sam­ma när­va­ro; att fånga ett kort ske­de eller fry­sa ett ögon­blick”, säger hon. Hon berät­tar ock­så att skri­van­det gör hen­ne mer käns­lig för intryck, men ock­så för vil­ka intryck som är vär­da att fånga upp. “Det ger mig en stör­re mening med mitt liv. Det låter pre­ten­tiöst, men jag tror de fles­ta kre­a­ti­va män­ni­skor upp­le­ver det.”

Eva Jonsby skri­ver i dikt­form och hon har gett ut två böc­ker: Havet tala­de till mig (Vulkan 2011) och Näckrosblad – haiku (Fri Press för­lag 2015). Den sena­re till­sam­man med Anna Wiik.

Näckrosblad – haiku är en sam­ling haik­utex­ter och en kort intro­duk­tion om haikuns histo­ria och karak­tär.  Den rik­tar sig till dem som redan är för­trog­na med haiku, men ock­så de som bara har en vag upp­fatt­ning om vad haiku är. Kanske är det män­ni­skor som är nyfik­na på den kor­ta for­men av poe­si, så enkel att för­stå, men som ändå rym­mer flera djup och dimen­sio­ner.

Anna Wiik och Eva Jonsby är båda hän­giv­na hai­ku­skri­va­re sedan tio år. När de träf­fa­des på Svenska Haikusällskapet föd­des idén om en gemen­sam bok. “Att skri­va haiku är ett sätt att leva för oss, att var­je dag inspi­re­ras av både natu­ren och hän­del­ser omkring oss”, menar Eva Jonsby. Hon fasci­ne­ras av pro­ces­sen när de sat­te sam­man sina tex­ter så att de bil­da­de en har­mo­nisk hel­het. När de råd­gjor­de med varand­ra vid tex­tur­va­let var de näs­tan all­tid eni­ga om vil­ka som skul­le vara med. “Självklart har vi all­tid respek­te­rat varand­ras val när det fun­nits tvek­sam­het”, säger hon. Hon tyc­ker ock­så att Annas illust­ra­tio­ner är vik­ti­ga, sär­skilt som de kom­plet­te­rar tex­ten utan att ta fokus från den.

“Vilken kre­a­tiv pro­cess det har varit att skri­va den här boken med Anna! Inte minst alla dis­kus­sio­ner vi har haft om att skri­va, om skriv­kramp och hur inspi­ra­tio­nen känns när den väl kom­mer. Det har utveck­lat mig själv som för­fat­ta­re och män­ni­ska.”

Eva Jonsby är verk­sam i Svenka Hikusälskapet dä hon bland annat upp­da­te­rar deras Facebook.

EVA JONSBY PÅ FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

EVA JONSBY PÅ SOCIALA MEDIER

Sten Sture Skaldeman

Sten Sture Skaldeman är syren­tor­pa­re, jour­na­list, för­fat­ta­re och pri­vat­fi­lo­sof. Särskilt gär­na filo­so­fe­rar han om mat och för­hål­lan­det mel­lan mat och häl­sa. Om det har han skri­vit flera böc­ker. När han inte skri­ver eller lagar mat, lagar han gam­la hus. eller strö­var längs Långsjöns strän­der.

Syrentorparna var ord­bru­ka­re som odla­de syre­ner i stäl­let för pota­tis. Hölö var deras cen­tral­ort. Nu är alla gam­la syren­tor­pa­re bor­ta, men en ny har flyt­tat in. Dold bakom en mur av syre­ner och rosor odlar han sina ord.

Skaldeman bygg­de som­ma­ren 2017 en ved­bod så som de bygg­des på 1800-talet. Med naturstens­grund, van­kan­ta­de plan­kor och handsmidd spik. Viktiga kun­ska­per att vår­da i en för­än­der­lig värld.

 

 

 

STEN STURE SKALDEMAN PÅ FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

STEN STURE SKALDEMANS WEBBPLATS & FACEBOOK

Teresa Wennberg

Läs om boken
En trädgårdsmästares tankar »

Teresa Wennberg talar flera språk. Hon är en språk- och ord­nörd och tyc­ker om att tol­ka, över­sät­ta, för­med­la, beskri­va, beva­ra, åter­ska­pa – kom­mu­ni­ce­ra på alla möj­li­ga sätt. Hon har all­tid varit en bok­slu­ka­re, och läser gär­na poe­si. Sedan tidig barn­dom har hon själv skri­vit – och målat och teck­nat.

Wennberg har rest myc­ket och flyt­tat runt i värl­den, bland annat till Finland, Danmark, England, Frankrike, Japan och USA. “Det har säkert bidra­git till att jag är en gans­ka oro­lig själ, som ofta byter fot, sitt­plats – eller land. Det är väl att jag stän­digt söker kon­takt och stän­digt behö­ver bli bekräf­tad”, säger hon. “Jag har väl egent­li­gen inte rotat mig någon­stans utan är mer som en slags plan­ta med luftröt­ter. Tyvärr inte ving­ar men där­e­mot två fun­ge­ran­de hän­der som jag äls­kar att använ­da.”

Rastlösheten fick hen­ne att läm­na sina uni­ver­si­tets­stu­di­er i språk, eko­no­mi, juri­dik och hon kom istäl­let att helt ägna sig åt måle­ri något som kom att utveck­las med vide­o­konst och ska­pan­de med hjälp av dato­rer, “VR” (Virtuell verk­lig­het). Hon stäl­ler regel­bun­det ut på flera plat­ser i värl­den. Just nu ska­par och restau­re­rar hon anti­ka kyrk­föns­ter för en kyr­ka i Pyrenéerna sam­ti­digt som hon fär­dig­stäl­ler sin förs­ta roman.

Wennberg var 1999 med och grun­da­de Svenska Haikusällskapet. Skrivandet har hon allt­så ald­rig kun­nat läm­na lik­som arbe­tet i träd­går­den. “Jag är igång från mor­gon till kväll men det är bara roligt, för mig är det en ynnest att få arbe­ta”, säger hon.

En trädgårdsmästares tankar i webbshoppen »

BILD: Omslag till Teresa Wennbergs 'Reflections of a Gardener • En trädgårdsmästares tankar HAIKU' med fallna körsbärsblommor och en sopkvast lutad mot en vägg

LÄNK

• Utställningar (urval)

Anna Wiik

Wiik för­kla­rar haikun för kol­le­gor­na i natio­nal­träd­går­den Shinjuku Gyoen, Tokyo. Foto: Oscar Arizcurinaga

Anna Wiik skri­ver för att hon mår bra av att skri­va, tyc­ker om att skri­va och för att för­med­la något till sina med­män­ni­skor, reflek­tio­ner, bil­der, insik­ter. Hon har skri­vit poe­si sedan hon var 13 år men hit­ta­de på histo­ri­er redan innan hon kun­de skri­va.

Under flera år har Anna Wiik näs­tan ute­slu­tan­de skri­vit haiku. Hon ser hai­ku­skri­van­det som ett sätt att stan­na upp och vara i nuet och upp­le­va de små saker­na som till­sam­mans bil­dar det sto­ra. Hon använ­der hai­ku­skri­van­det som ett sätt att leta efter och upp­täc­ka de små gläd­jeäm­ne­na i livet vil­ket gör det lät­ta­re att upp­skat­ta var­da­gen.

Att få skri­va hai­ku­sam­ling­en Näckrosblad till­sam­mans med Eva Jonsby utveck­la­de hen­nes skri­van­de. De träf­fa­des många gång­er för att gå ige­nom var­je dikt, var­je rad och var­je ord, de vred och vän­de på orden, väg­de dem mot varand­ra. Det var fan­tas­tiskt att få dela skriv­pro­ces­sen och intres­set för haiku med någon som är lika intres­se­rad.

Ständigt letar Anna Wiik efter oli­ka sätt att uttryc­ka sin kre­a­ti­vi­tet och sina tan­kar. I Näckrosblad är det ock­så hon som gjort illust­ra­tio­ner­na. De är en form av avska­la­de bil­der näs­tan som haiku. Vid sidan om illust­ra­tio­ner­na ska­par hon bland annat egna stämp­lar, foto­gra­fe­rar och pyss­lar.

Anna Wiik är med­lem i Svenska Haikusällskapet sedan 2013. Yrkesmässigt har hon hål­lit till inom bygg­bran­schen där hon haft oli­ka rol­ler, ent­re­pre­nör, pro­jekt­le­da­re och med­ar­be­ta­re vid myn­dig­het. Hon bor i Sollentuna strax norr om Stockholm med man och son.

ANNA WIIK PÅ FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

ANNA WIIK PÅ INSTAGRAM

Haiku sms

Ur göm­mor­na ploc­kar vi fram svensk haiku i fick­for­mat. Hösten 2002 bör­ja­de vi — Mailis Gullin, Dag Persson och Bo Ranman — att SMS:a haiku till varand­ra. Det var roligt! Våra sin­nen fång­a­des av stun­den. Men dåti­dens mobil­te­le­fon­min­nen rym­de efter ett tag inte dem alla.

Recension om HAIKU SMS i HallandsPosten 2004-07-26

Anmälan i Hallandsposten 2004

Formatet, 7 x 13 cm, 64 sidor, gör att den får plats i din mobil­fic­ka! Passa på att bestäl­la något av de sista exem­pla­ren. TILL WEBBSHOPPEN »

1 2