Korttänkt – från ett långt liv
av Sonja Danielsson

Som­li­ga dik­ter uttryc­ker nog ett slags vemod. Men det Son­ja Dani­els­son för­med­lar är trös­te­ri­ka ord, sär­skilt för de som inser att åld­ran­det är något ofrån­kom­ligt. Hen­nes ibland iro­nis­ka sätt att se hur livet gestal­tar sig går inte över grän­sen till sar­kasm och cynism. For­men är senryu – haikuns kusin där hon inte bara fång­ar dagen i all enkel­het utan ock­så i ett exi­sten­ti­ellt per­spek­tiv.

Kväl­len tar dagen,

i sin famn, trös­tar den och

ger den till nat­ten.

BILD: Omslaget till 'Korttänkt' av Sonja Danielsson, i grönt lövmönster med en gunga i ett träd

FP–158 • ISBN: 978–91-88765–17‑8

Dik­ter­na är tre­ra­ding­ar om sjut­ton sta­vel­ser. Själv kal­lar hon dem “kort­tänkt” men vi kän­ner igen dem som haiku, möj­li­gen senryu. Son­ja Dani­els­son är som titeln säger en gam­mal män­ni­ska, född 1926. Temat för flera dik­ter är just ock­så en äld­re män­niskas iakt­ta­gel­ser.

Det hän­der att en dikt föl­jer på en annan. Här ett par som väc­ker många tan­kar:

Sek­re­tä­ren är

hem­lig­hets­full som van­ligt

och hål­ler klaf­fen.

Byrån där­e­mot

hål­ler låda var­je dag

på sitt kär­va vis.

En kan und­ra var fram­ti­dens äld­re göm­mer sina min­nen och hur det gniss­lar när strum­por­na ska fram. Men Dani­els­son talar inte bara i bil­der utan kan ock­så leve­re­ra svart på vitt:

En gam­mal blir rädd

att fal­la, tap­pa, glöm­ma,

att inte för­stå.

Läs om
Sonja Danielsson här »

Sonja Danielsson


BILD: Porträtt av Sonja Danielsson

Son­ja Dani­els­son har under de senas­te åren bli­vit popu­lär främst hos de yng­re, med sina under­fun­di­ga och klo­ka tan­kar vil­ka kom­mer till uttryck i kor­ta dik­ter, “kort­tänkt”.

For­men för hen­nes dik­ter är senryu – haikuns kusin – med tre rader om sjut­ton sta­vel­ser. Hen­nes öpp­na och raka sätt att se värl­den ger tillit och tröst i en allt mer för­än­der­lig värld, något som visar sig i dikt­sam­ling­en Kort­tänkt från ett långt liv.

Son­ja Dani­els­son föd­des 1926 i Helsing­fors. Hon har påbrå på möder­net från Viborg i Kare­len och på fäder­net från Örträsk i svens­ka lapp­mar­ken. Under många år arbe­ta­de hon som distrikts­skö­ters­ka på den norr­länds­ka lands­byg­den. Hon har ock­så givit ut vis­böc­ker och skri­vit tret­ton sång­spel, av vil­ka sex är upp­för­da. Hon har även skri­vit boken Vi vil­le häl­sa som hand­lar om hur sjuk­vår­den i Sve­ri­ge för­änd­ra­des under fyra decen­ni­er. (Boken går att bestäl­la via Dani­els­son hem­si­da. Följ ock­så Son­ja Dani­els­son på hen­nes Instagram här på sidan.)

Hon berät­tar i arti­keln “Plätt på Lil­la Hel­ve­tet”, Vård­för­bun­dets tid­ning Vård­fo­kus 2016:6, om hur det var att vara “pro­ve­lev” på Sab­bats­bergs Sjuk­hus 1947.

Läs om boken
Korttänkt från ett långt liv »

Ipomeans förgänglighet – Chiyo-nis liv och poesi
presentation och svensk tolkning av Bo Ranman

Kär­le­ken till Blom­man för dagen, Ipo­mea, har all­tid fun­nits hos Bo Ran­man. Den väx­te vid hans barn­doms­hem på bond­går­den i Tyn­ne­red och runt för­äld­rar­nas stu­ga väx­te den inhems­ka vil­da Snår­vin­dan. Sedan har han all­tid odlat den och nu har den själv­sått sig mel­lan ste­nar­na utan­för hans hem. Så fann Ran­man den japans­ka hai­ku­mäs­ta­ren Chiyo-ni (1703 — 1775) och hen­nes dik­tan­de – om Ipo­me­an.

Eftersom myc­ket har skri­vits om man­li­ga japans­ka haiku­po­e­ter som Basho, Issa, Buson och Shi­ki föll det sig lämp­ligt att skri­va om Chiyo-ni.

Ipo­me­or­na
har fång­at min vat­ten­spann
lånar gran­nens hink

BILD: Omslag till 'Ipomeans förgänglighet – Chiyo-nis liv och poesi' presentation och svensk tolkning av Bo Ranman • Gammalt återvunnet papper med porträtt av Chiyo-ni och handskriven titel

Fri Press “klas­siskt snitt”, häf­tad A5, omsla­get tryckt på kvist­pap­per – 60 sidor och illu­stre­rad
FP–168 • ISBN: 978–91-88765–25‑3

Hon skrev stor­ar­tat, menar han. Med en annan ton än de man­li­ga poe­ter­nas. Kanske en del kan ses som femi­nis­tisk haiku, sär­skilt ock­så sett till hur hon lev­de sitt liv. Det­ta i en tid när kvin­nors fri­het till kre­a­ti­vi­tet var begrän­sad.

Ipo­me­an
i den­na för­än­der­li­ga värld
finns ing­en gräns

Chiyo-ni väx­te upp i en familj där kons­ten och poe­sin spe­la­de en vik­tig roll:

Legen­den säger att hon föd­des med en pen­sel i han­den och med dof­ten av tusch och poe­si i håret. Bak­grun­den till den­na skrö­na är att hen­nes för­äld­rar hade en liten affärs­rö­rel­se som mon­te­ra­de och rama­de in tuschmål­ning­ar och poem. De loka­la poe­ter­na och konst­nä­rer­na kom till famil­jen Fuku­ma­suya för att få sina mål­ning­ar och poem mon­te­ra­de. Från tidig ålder var Chiyo-ni allt­så omgi­ven av kal­li­gra­fi, poe­si och konst, och de män­ni­skor som ägna­de sig åt det­ta.”

 

Någ­ra av bokens illust­ra­tio­ner är gam­la – and­ra nya.

BILD: Spann omslingrad av Ipomea av Sara Lundstedt & Trollsländan jagande över vatten av Martin Medin

över det ström­man­de vatt­net
jagan­de sin skug­ga
troll­slän­dan

PRIS: 100:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS

eller

KÖP BOKEN BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

Email

Chiyo-ni fick möta flera av den tidens kän­da poe­ter och gick i lära hos ett par av dem. Något som ock­så kun­de kom­ma att leda till ett par för­dju­pa­de rela­tio­ner. Allt kän­ner vi inte till, men hon vil­le leva fritt, inte gif­ta sig. Kanske fick hon barn. När för­äld­rar­na dog tog hon över verk­sam­he­ten jäm­te huvud­vä­gen till Kyo­to. Där kun­de hon sam­ti­digt höra både värl­dens ljud, kloc­kor­na från det budd­his­tis­ka temp­let och natu­rens ljud från träd­går­den.

Vid slu­tet av sitt liv blev hon nun­na inom Judo-Shins­hu budd­his­men. Den dag som hon lät raka sitt huvud skrev hon: ”Jag avsvär­jer mig inte värl­den, men på grund av den ensam­ma käns­lan av mujō, för­gäng­lig­het, så söker jag en väg för att mitt hjär­ta skall föl­ja det rena vatt­net som fly­ter natt och dag.” Den­na upp­le­vel­se kom att präg­la hen­nes fort­sat­ta dik­tan­de intill hen­nes död.

man mås­te böja sig
i den­na för­än­der­li­ga värld
snö på bam­bun

 

Ipo­me­ans för­gäng­lig­het – Chiyo-nis liv och poe­si är en av flera skrif­ter som Fri Press pub­li­ce­rat om kine­sis­ka och japans­ka poe­ter. Någ­ra av dem finns fort­fa­ran­de för för­sälj­ning.

SE DEM HÄR »

Snart kom­mer Hai­ku­ma­ga­si­net #2. Håll utkik här på webb­plat­sen och följ oss på soci­a­la medi­er.

li-ten hai-ku-täv-ling • 2020
– Och vinnaren är…

Tack, ni som skic­ka­de in era bidrag till Fri Press lil­la haik­utäv­ling 2020. Vi tre redak­tions­med­lem­mar tog först enskilt ställ­ning för att sedan enas om en vin­nan­de dikt:

Körs­bärs­blom

i de övers­ta gre­nar­na

grå­spar­var

Bidra­get var inskic­kat av Anna Wiik. Stort Grat­tis till dig! Vi har skic­kat dig ett bok­pa­ket – med haiku, såklart! Redak­tio­nens moti­va­tion:

  • Det är en haiku, inte en sen­ruyu, ett tyd­ligt kigo-ord som även det har en färg, som man mås­te tän­ka själv och en färg­kon­trast på slu­tet.
  • Körs­bärs­blom är ett klas­siskt ele­ment ur haikuns hem­land Japan och en världs­lig sym­bol för våren. I den­na dikt är kon­tras­ten någ­ra grå­spar­var som över­ras­kar och pla­ce­rar dik­ten i en svensk kon­text.
  • Års­tids­mar­kö­ren är så över­väl­di­gan­de att vi kan behö­va bli påmin­da om det lil­la som finns där även efter blom­men. De med ned­satt syn kan för­nim­ma fåg­lar­na.
Line

Vi vill ock­så ge ett hedersom­näm­nan­de till föl­jan­de dik­ter:

sön­dags­mor­gon

en ensam hare

på fri­id­rotts­a­re­nan

av Birk Anders­son

Den­na dikt kan läsas som en kon­trast mel­lan natur och det mänsk­li­ga. Haren, som är känd för sin snabb­het, intar fri­id­rotts­a­re­nan när män­ni­skan sti­ger undan. Dik­ten är sär­skilt spän­nan­de att läsa i kon­tex­ten av Coro­na-tider när vi blir påmin­da om att män­ni­skan inte all­tid är her­ren på täp­pan.

Line

Bakom ste­nen

en klunga skogs­frä­ken

Tittut!

av Johan Land­gren

Göm­mer de sig eller har jag bara inte upp­täckt dem innan? Är de bly­ga? Räd­da? Lek­lyst­na? Säger jag tittut eller är det de som gör sig till­kän­na? Fler­bott­nad sam­tids­mar­kör som ock­så över­le­ver pan­de­min. ps. Den som inte vet vad frä­ken är bör ta reda på det.

Line

citron­fjä­ril

vac­ker färg

ung på nytt

av Agne­ta Lind­mark

Det är en haiku, inte en sen­ruyu, ett tyd­ligt kigo-ord som för­stärks med en färg. En twist på slu­tet som även fun­ge­rar som kigo och som lyf­ter dik­ten och läsa­ren.

Line

mun­ter mor­gon­kör

blan­das med grön svart blues

kan­cel­le­rad vår

av Christi­na Karls­son

Dik­ten sät­ter fing­ret på den uni­ka tid vi lever i just nu. Fåg­lar­na sjung­er in våren mun­tert som van­ligt men gläd­jen skug­gas av en “svart blues”, en pan­de­mi, som kan­cel­le­rar våren. För­vänt­ning­ar­na blan­das med besvi­kel­sen och poe­tens tan­kar blir ett världs­ligt tids­do­ku­ment.

Line

öppet fält

lju­det när vild­gäs­sen

åter­vän­der

av Anna Maris

Det är en haiku, inte en sen­ruyu, ett kigo-ord i åter­vän­dan­det. Det öpp­na fäl­tet ska­par rum för våra övri­ga sin­nen. Lju­det av gäs­sen får läsa­ren tän­ka själv och ger dik­ten en extra bot­ten. Med inle­vel­se ska­par den rum för en kitt­lan­de ASMR.

Line

För den som är intresserad av mer Haiku har vi några fina böcker att erbjuda

BILD: Omslagen till några haikuböcker från Fri Press Förlag

Längs vägen – världen, 72 Haiku
av Kerstin Park

Det är där hon rör sig, i värl­den, längs vägen. Och på natursti­gar kan vi för­stå. För många av de bil­der och sin­nes­in­tryck Park delar med sig av, är sådant vi van­ligt­vis bara kan upp­fat­ta då vi själ­va för­flyt­tar oss bort från den urba­na träng­seln. Hen­nes dik­ter kan bära oss dit.

Fast i Parks dik­ter får teck­nen på års­ti­der­nas väx­ling­ar ock­så sam­sas med iakt­ta­gel­ser om hur vi idag lever våra moder­na liv, lik­som vid sidan om natu­ren – ofta inom en och sam­ma dikt. Grän­sen mel­lan haiku och senryu tun­nas ut.*

Park är inte bun­den till sta­vel­se­räk­ning även om hon så gott som ute­slu­tan­de använ­der sig av haikuns tre rader. Det är väl ock­så så, att på sam­ma sätt som det är svårt att över­sät­ta haiku från ett annat språk och bibe­hål­la 5–7–5 – om det nu är det i ori­gi­nal – kan det vara svårt att “över­sät­ta” intryc­ken och de ljus­glim­tar som upp­står i stun­den inom allt för strik­ta for­mer. Plat­ser­na finns där, de levan­de ting­en och rörel­ser­na. Och såklart de över­ras­kan­de vänd­ning­ar­na, vil­ka ibland kan bidra till en stunds efter­tan­ke.


*För den som mer vill sät­ta sig in i haiku­dikt­nings värld finns det att häm­ta på till exem­pel Svens­ka Hai­kusäll­ska­pets webb­plats.

sking­ran­de dim­ma

bort­om advents­lju­sen

lyf­ter gäs­sen

Att dik­ta om att dik­ta – meta­po­e­si – kom­mer här i ett sär­skilt ljus. Park sit­ter inte bara på kam­ma­ren, hon dik­tar i gemen­skap med and­ra ock­så:

gin­ko

längs vägen

värl­den

 

i tyst­nad

elva poe­ter

på grön­be­te

I det som skul­le kun­na ses som en nyckel­dikt, vil­ken bil­dar ett slags par till den efter­föl­jan­de, rör sig ett säll­skap till­sam­mans i natu­ren eller någon park. De är på en så kal­lad gin­ko. Under en kon­temp­la­tiv vand­ring sam­las intryck, och kanske insikt. Nyskriv­na dik­ter läses upp och inspi­ra­tio­nen får föl­ja med var och en hem för fort­satt ska­pan­de.

Sist i boken finns en kort för­kla­ring av begrep­pen “haiku”, “senryu” och “gin­ko”. Park infor­me­rar inte bara – hon inspi­re­rar ju ock­så.

Coyoten och annat som räknas
av Michael Economou

Vad är det egent­li­gen som räk­nas? Det­ta är en dikt­sam­ling med 92 tre­ra­ding­ar. Vi kan kal­la dem haiku, även om någon sträng haiku­ut­ö­va­re och ini­ti­e­ra­de läsa­re kan upp­fat­ta flera av dik­ter­na som senryu. Hursom­helst för­sö­ker Michael Eco­no­mou fånga in stort och smått, sådant som så lätt kan gå oss för­bi. “Trots svå­rig­he­ter och oro kan man vara stil­la i värl­den, för­so­nas med den och göra sig mot­tag­lig för dess rike­do­mar”, säger han.

Coyo­ten & annat som räk­nas är upp­de­lad i avdel­ning­ar: blom­mor, sommar/höst, vinter/vår och en avslu­tan­de del med dik­ter om någ­ra ska­par­sjä­lar som på oli­ka sätt påver­kat hans “konst- och verk­lig­hets­syn”. Vi rör oss, som sagt, mesta­dels i natu­ren och väl där ute tving­as vi emel­lanåt lyf­ta blic­ken mot him­la­val­vet.

Eco­no­mou labo­re­rar lite med dik­ter­nas rader men for­men är ändå tyd­lig:

Gre­nar utan träd

på and­ra sidan vägen

lövsprick­ning

 

Sill­stim­mets kor­ta vår

det reg­nar ängla­ving­ar

ovan havs­y­tan

 

Delau­nay gör pre­cis

all­ting på känn, kap­por kläs

i poesins tyg

 

Det är väl så att vi inte kän­ner igen rik­tigt alla Ecomo­mous refe­ren­ser. Väl det. Och det vi inte kan gå ut och kika och lyss­na oss till, hit­tar vi kanske ett “knapp­tryck bort”. Fast som­ligt får vi nog söka inom oss.

Shiro – japanska drömmar
av Eva Ermenz

Det­ta är Eva Ermenz and­ra hai­bun. Åter tar hon oss med till Japan och vi får föl­ja hen­ne från vin­ter till höst. “Shi­ro” bety­der vitt och för bety­del­se i en snö­flinga, en blixt över him­len eller en kvin­nas vita armar.

Ermenz rör sig så för­sik­tigt hon kan bland män­ni­skor­na även om hon stic­ker ut med sitt väs­ter­länds­ka utse­en­de och ovanan med hur man ska föra sig. Tra­di­tio­nen bju­der att man ska läg­ga band på sig, men det är ärli­ga män­ni­skor hon möter, och där upp­står en slags omtan­ke. Besö­ket i det loka­la bad­hu­set, “onsen”, blir lika läro­rik som det hos skol­klas­sen.

mel­lan tvag­ning­ar­na
nak­na krop­par rör sig
i ult­ra­ra­pid

Badande kvinna i tusch av Sara Lundstedt

urgam­la säg­ner
bar­nen lyss­nar upp­märk­samt
tem­pel­kloc­kans ton

 

Tos­hi­ko, en gam­mal vän, bju­der med hen­ne på en ”Tree bat­hing”, på japans­ka ”Shin­rin yoku”, en orga­ni­se­rad skogs­vand­ring med fokus på trä­dens läkan­de kraft.

”Hen­ry David Thoreaus klas­sis­ka verk från 1854 – Wal­den, or life in the woods dyker osökt upp i min­net. Tho­reau före­språ­ka­de när­he­ten till natu­ren, det enk­la livets posi­ti­va inver­kan på män­ni­skans psy­ke tilli­ka kropps­li­ga häl­sa.” Hon kom­mer ock­så att tän­ka på att vi nord­bor har till­gång till oänd­li­ga sko­gar.

 

BILD: Omslaget till 'Shiro – japanska drömmar' av Eva Ermenz, det är blålila och grönt med olikfärgade stiliserade blommor på

FP-166ISBN: 978–91-88765–23‑9

Shiro i webbshoppen »

HAIBUN

Hai­bun (俳 文) har japanskt ursprung och är en pro­si­met­risk lit­te­rär form, allt­så en text som kom­bi­ne­rar pro­sa och poe­si. Den har ofta for­men av en dag­bok eller en reseskild­ring. Dik­ter­na i dem är van­li­gen haiku och temat är till exem­pel upp­le­vel­ser från resan, om iakt­ta­gel­ser i natu­ren – väx­ter, djur, land­ska­pet, eller ett möte med någon. De kan kny­ta an till någon anek­dot eller är så är de skriv­na för att hed­ra en per­son eller en spe­ci­ell hän­del­se.

Matsuo Bashō lär vara den förs­te som använ­de ter­men “hai­bun” – i ett brev till sin lär­junge Kyo­rai 1690. Vid sidan om Bashō, vil­ken är känd för sin En färd i det inre av lan­det (Eller­ströms, 2004), bör näm­nas Yosa Buson, Kobay­ashi Issa och Masa­o­ka Shi­ki, vil­ka kan sägas ha fört Bashōs dikt­ning vida­re.

Idag skrivs det och ges ut en del hai­bun, främst på eng­els­ka och tys­ka. Böc­ker OM hai­bun är rela­tivt van­li­ga. Kor­ta­re hai­bun pub­li­ce­ras ofta på inter­net, i oli­ka forum som hos kvar­tals­jour­na­len “Hai­bun Today” (haibuntoday.com).

 

Om Eva Ermenz här »

 

Röd blomma från omslaget
Gul blomma från omslaget Grön blomma från omslaget

Bokens illustrationer är målade i tusch av Sara Lundstedt

Utdrag från SHIRO – japanska drömmar

Bryggan mellan skymning och gryning – ett urval av Yosa Busons haiku
presentation och svensk tolkning av Bo Ranman

BILD: Omslag till 'Bryggan mellan skymning och gryning – ett urval av Yosa Busons haiku' av Bo Ranman • Gammalt återvunnet papper med porträtt av Buson tecknad av Elin Zetterström och handskriven titel

Yosa Buson (1716 – 1783) betrak­tas som en av de fyra sto­ra japans­ka hai­ku­mäs­tar­na, vid sidan av Basho, Issa och Shi­ki. Länge stod hans verk i skug­gan av Bashos dikt­ning, men när Shi­ki omvär­de­ra­de Busons poe­si kom hans för­fat­tan­de att lyf­tas fram.

Fri Press “klas­siskt snitt”, häf­tad A5, omsla­get tryckt på kvist­pap­per – 60 sidor

FP–150 • ISBN: 978–91-88765–12‑3

Masa­o­ka Shi­ki pub­li­ce­ra­de 1896 ver­ket Haiku Poet Buson i vil­ket han ana­ly­se­ra­de Busons dikt­ning uti­från en modern rea­lism. Shi­ki erkän­de Basho som haiku­po­esins mäs­ta­re men han slog fast att Buson är Bashos jäm­li­ke och att han ibland över­träf­far den gam­le mäs­ta­ren.

ur Bryg­gan mel­lan skym­ning och gry­ning

jag går ut genom grin­den

även jag en rese­när

hös­ten blir mör­ka­re

Nu var ju inte Buson en vand­rings­man som Basho. Buson hade hem och familj men Basho var hans före­dö­me. Buson och hans kam­ra­ter restau­re­ra­de Bashos stu­ga bland kul­lar­na nord­ost om Kyo­to och han skrev om plat­sens histo­ria och bety­del­se.

Sagt om Bryggan mellan skymning och gryning

❝Det­ta är Buson på en svens­ka som kling­ar rapp o natur­lig. Det all­ra mesta låter annars över­satt. Men här tycks krå­kor­na verk­li­gen hesa. Och vil­ka bil­der, i clai­rob­scur: ❛I en ank­rad båt/ långt från fes­tens fyrverkerier/ lagas mat över en eld❜. Eller orden över en död kol­le­ga och hai­ku­mäs­ta­re, ett slags nyårs­dikt; ❛Sedan Bashos död/ har inte ett enda år/ hål­lit sitt löf­te…❞

Håkan San­dell okto­ber 2019

 

PRIS: 100:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS

eller

KÖP BOKEN BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

BILD: Bo Ranman på resa mot Svenska Bodhisattvaförbundets världskongress 2019, i fonden en vindpinad tallskog

Bo Ran­man, redak­tör och bil­da­re av Fri Press för­lag, har under fem­tio år stu­de­rat äld­re kine­sis­ka och japans­ka poe­ter. Resul­ta­tet har bli­vit en sam­ling skrif­ter med pre­sen­ta­tio­ner och dik­ter i urval.

 

Reflections of a Gardener
En trädgårdsmästares tankar
HAIKU

poesi av Teresa Wennberg

BILD: Omslag till Teresa Wennbergs 'Reflections of a Gardener • En trädgårdsmästares tankar HAIKU' med fallna körsbärsblommor och en sopkvast lutad mot en vägg

Tere­sa Wenn­bergs haiku är tra­di­tio­nel­la till sin form och många gång­er ock­så till sitt inne­håll. Som titeln skvall­rar om pre­sen­te­ras dik­ter­na både på svens­ka och på eng­els­ka.

Hen­nes träd­gård är full av rörel­se, hen­nes sin­nen upp­märk­sam­ma för års­ti­der­nas dans – eller vila. Ett knas­ter, en duns eller ett plask – ibland tyst­na­den. I de till synes små “bil­der­na”, ver­kar hon upp­le­va käns­lan av att vara män­ni­ska. Livet och för­gäng­lig­he­ten känns all­tid nära. Hen­nes blick fal­ler på ett gräs­strå och en liten insekt för att i en annan stund lyf­tas mot him­len där hen­nes pap­pas stjär­nor skim­rar fyr­tio år läng­re bort.

Tere­sa Wenn­bergs Reflec­tions of a Gar­de­ner • En träd­gårds­mäs­ta­res tan­kar • HAIKU är en slags resa inåt. I vårt för­hål­lan­de till de små ting­en bör­jar vi kanske ana oss själ­va och för­stå vil­ka vi själ­va är. Att allt sker i en träd­gård, och med haikuns språk, gör resan möj­li­ga­re.

Läs om Teresa Wennberg »

ur En trädgårdsmästares tankar

 

gre­nen böjer sigthe thin branch bows
för vår­vin­dens hår­da kastto the hard jerks of spring wind
slår mjukt till­ba­kathen gent­ly fights back

 

mid­nat­tens tyst­nadthe still of the night
över­rös­tar ovän­tatsud­den­ly over­whel­ming
det inre lar­metmy inner tur­moil

 

en galant höst­vindgal­lant autumn wind
bju­der upp alla löveninvi­ting all the dry lea­ves
till sista dan­senfor the last dan­ce

Boken i webbshoppen »

FP–161 • ISBN: 978–91–88765–21–5

Haiku Åt Folket
poesi av Birk Anderssson

BILD: Omslag till Birk Anderssons 'Haiku Åt Folket', en stor vajande fana med titlen samt en massa medeltidsmänniskor som dansar

Birk Anders­son är ofta med på upp­läs­ning­ar och har med sina dik­ter kom­mit att roa, oroa och inspi­re­rar lyss­nar­na. Han säger till Lokal­tid­ning­en • Malmö/Limhamn (19–09-11) att Haiku Åt Fol­ket kanske är hans sista och att det i så fall blev en tri­lo­gi. Vi får se.

Om Birk Andersson »

Det­ta är Anders­sons tred­je hai­ku­sam­ling. Lik­som i hans tidi­ga­re Anar­ko Haiku och Mörk Grön Haiku föl­jer dik­ter­na inte sla­viskt de klas­sis­ka möns­ter som kän­ne­teck­nar haiku­dikt­ning­en. De är ock­så, vad en bru­kar kal­la, “senryu”, en form som är tema­tiskt fri­a­re. En del dik­ter hand­lar om män­ni­skor­nas liv och öden, flera om sam­häl­lets oli­ka feno­men (!), och är de humo­ris­tis­ka. En slags kor­ta iro­nis­ka afo­ris­mer. Vi hit­tar två­ra­ding­ar, tre­ra­ding­ar och fyr­ra­ding­ar. Boken är inde­lad i åtta kapi­tel som inleds med ett “mani­fest” och avslu­tas med Anders­sons reg­ler för Haiku Åt Fol­ket.

Anders­sons enga­ge­mang för kli­mat och mil­jö är lika starkt som i de två tidi­ga­re böc­ker­na och de poli­tis­ka uttryc­ken är flera. Inspi­ra­tion till dik­ter häm­tar han från bland and­ra Simo­ne Weil och She­e­na Iyeng­ar men ock­så ifrån reklam för Scham­pot Head & Shoul­ders. Dik­ter­na hand­lar ibland om våra mänsk­li­ga till­kor­ta­kom­man­den. Kanske skäms man lite.

Release blir det på Poeten på hörnet 1 oktober 18:00  Till FB-eventet »

ur Haiku åt folket

om enhör­ning­ar fun­nits
hade vi utro­tat dem
vin­ter­ga­tan
fanns före
plog­bi­len
slut­be­spru­tat
bon­den såg fasan
i ögo­nen
Foten
mås­te vis­sa få den
för att and­ra
ska få in den?*

* Upp­luck­ring av tur­ord­nings­reg­ler­na i Lagen om anställ­nings­skydd (LAS).

Boken i webbshoppen »

FP–170 • ISBN: 978–91–88765–27–7

1 2 3