Haikumagasinet #3

I det­ta num­mer möter du fem haiku­dik­ta­re från äld­re tider och nio sam­ti­da. Den tidi­gas­te är Ara­ki­da Mori­ta­ke (1473–1549), känd för att ha bidra­git till utveck­ling­en av dikt­for­men “hai­kai” där dik­ter­na skul­le kun­na ses som “vul­gä­ra” eller “jord­nä­ra”. Sati­ren och ord­le­kar­na i dik­ter­na där kan kanske mot­sva­ras av dagens “senryu”. Yngst är Anna Maris som inte bara skri­ver utan som ock­så ver­kar för tra­di­tio­nens beva­ran­de – och sam­ti­digt för dess djär­va utveckling.

Omslaget till 'Haikumagasinet #3' med en groda som simmar under vattnet i en damm

FP–185 • ISBN: 978–91-88765–59‑8

Var­för har den “tra­di­tio­nel­la” haikun – som gär­na rör sig i natu­ren och mel­lan års­ti­der­nas väx­ling­ar – fått stry­ka på foten för lus­ten att i den kort­dik­tens form kri­ti­se­ra sam­häl­le­li­ga feno­men och mänsk­li­ga till­kor­ta­kom­man­den? Tol­ka gär­na frå­gan som retorisk.

 

De fles­ta dik­ter i Hai­ku­ma­ga­si­net #3 är inte senryu även om någ­ra av illust­ra­tio­ner­na i sina tolk­ning­ar ten­de­rar att vara det. Här Kerstin Parks dikt i Mar­tin Melins tolkning:

ur 'Haikumagasinet #3', sidan fem, dikt av Kerstin Park: aprilmorgon / snödroppar / fast uppifrån, med illustration av Martin Melin där bilden förmörkas av sotrök från en fabrik och blomman endast syns på en gammal affisch

Klic­ka för förstoring!

Att idag göra satir av värl­den vi lever är en väg att “över­le­va” och för­hopp­nings­vis kan det iro­nis­ka få någon att fäs­ta blic­ken på det som behö­ver för­änd­ras. Men det är ock­så vik­tigt att i dik­tens form för­sö­ka fånga det som är vac­kert och det är väl där natu­ren kom­mer in.

ur 'Haikumagasinet #3', sidan tjugotre, dikt av Fukuda Chiyo-Ni: blomman för dagen / har fångat min vattenhink / hämtar grannens hink – med illustration av Sara  Lundstedt där bilden, som är i färg, visar just blomman för dagen – många gånger omskriven av Chiyo-Ni

Klic­ka för förstoring!

Svårt att välja i skaparglädjen

I det­ta num­mer av Hai­ku­ma­ga­si­net bidrar någ­ra nya illust­ra­tö­rer varav tre är ele­ver vid Cyber­gym­na­si­et i Mal­mö. Tolk­ning­ar­na vari­e­rar, pre­cis som det bru­kar vara med haiku.

Ele­ver­na i klas­sen fick i upp­drag av sin lära­re, Christi­na Karls­son, att göra tolk­ning­ar av haiku. Eftersom alla illust­ra­tio­ner inte kun­de vara med, vill vi gär­na visa de övri­ga bidra­gen här.

PRIS: 40:-

KÖP BOKEN FRÅN FÖRLAGET ♥

eller

KÖP BOKEN  BOKUS

KÖP HAIKUMAGASINET ADLIBRIS

Haiga från Cybergymnasiet

Ele­ver­na har fått väl­ja att illu­stre­ra en av två dik­ter. “Gro­dan” är skri­ven av Matsuo Basho (1664–1694) och “Dagg­drop­pen” av Kobay­ashi Issa (1763–1827). Ett stort tack för att ni vil­le vara med. Klic­ka på bil­der­na för förstoring. 

den gam­la dammen

en gro­da hop­par i

lju­det av vatten

den­na daggdroppsvärld

det kan vara en daggdroppe

och ändå — ändå

Line

 

Illustration av Alicia Hagedis Dahlström
Av: Ali­cia Hage­dis Dahlström
Illustration av Anwar Ripen
Av: Anwar Ripen
Illustration av Bea Ingesson
Av: Bea Ingesson

 

Illustration av Fleta Ahmetaj
Av: Fle­ta Ahmetaj
Illustration av Hiba Al-Mashahedi
Av: Hiba Al-Mashahedi
Illustration av Irja Hulterström
Av: Irja Hulterström

 

Illustration av Jenny Wahlin
Av: Jenny Wahlin
Illustration av John Gynnstam
Av: John Gynnstam
Illustration av Julia Hansson
Av: Julia Hansson

 

Illustration av Khadija Shah
Av: Kha­di­ja Shah
Illustration av Maximilian Tyrot
Av: Max­i­mi­li­an Tyrot
Illustration av Michelle Andersson
Av: Michel­le Andersson

 

Illustration av Mohammed Al Saadi
Av: Moham­med Al Saadi
Illustration av Shanya Sharifi
Av: Sha­nya Sharifi
Illustration av Wilma Skarström
Av: Wil­ma Skarström

Från tiderna och rummet
av Peter Svensson

Haikun är en kort­fat­tad dikt­form. Med ett litet antal ord anty­der den det sam­man­hang som utgör ögon­blic­ket. Dik­ta­rens nu kaps­las in i de fåta­li­ga orden och kan, ibland, öpp­na sig hos läsa­ren. Som en häls­ning från tider­na och rummet.

Svens­son skild­rar års­ti­der­nas väx­ling­ar i ett Sve­ri­ge som vi kän­ner igen. Ibland kryd­das inne­hål­let av influ­en­ser från öst såsom bam­bu och Yun­nan-te, men mest är det detal­jer­na av lön­nä­sor, frost, cyklis­ter och neon­ljus som får ett nytt skim­mer i hans skick­ligt utför­da tre­ra­ding­ar. Inte säl­lan med en stil­la humor och ironi. 

fort upp­för trappan

orto­ce­ra­ti­ter­na

vilar i marmorn

Var­da­gen tillå­ter oss säl­lan att skän­ka upp­märk­sam­het åt exem­pel­vis de ble­ka fos­si­ler­na i trapp­hu­set som vitt­nar om ett stör­re sam­man­hang i tid och rum.

Omslaget till 'Från tiderna och rummet' av Peter Svensson, med teckning av en trilobit

FP–190 • ISBN: 978–91-88765–47‑5

 

Med Svens­sons haiku öpp­nas vyer­na. I de mest tri­vi­a­la stun­der av dyg­net, i pen­del­tra­fi­ken eller tvätt­hal­len, gör han oss påmin­da om vårt varan­de i ögonblicket.

 

Läs mer om Peter Svensson här »

i gry­nings­lju­set

Essing­e­le­dens bilar

på sov­rums­väg­gen

 

PRIS: 140:-

KÖP BOKEN FRÅN FÖRLAGET ♥

Fri frakt inom Sve­ri­ge • Köp 3 = 20% rabatt

 

Hösten sluter sig – Masaoka Shikis haiku
av Bo Ranman

Masa­o­ka Shi­ki (1867–1902) lev­de i en tid då Japan snabbt moder­ni­se­ra­des och sam­häl­let genom­gick sto­ra för­änd­ring­ar. Han betrak­tas idag som en av de japans­ka hai­ku­mäs­tar­na till­sam­mans med Chiyo-ni, Basho, Issa och Buson. Med sin egen stil för­ny­a­de han den klas­sis­ka japans­ka haiku­po­e­sin genom att ge dik­ter­na rea­lis­tiskt och var­dag­ligt inne­håll. Något som bidra­git till haikuns över­lev­nad in i våra dagar.

Han tog sig för­fat­tar­nam­net Shi­ki. Så kal­las ibland den lil­la göken, “hoto­to­gi­su”, vil­ken ock­så är van­lig i den japans­ka poesin.

Omslaget till 'Hösten sluter sig – Masoaka Shikis haiku' med en blyertsteckning av poeten gjord av Elin Zetterström

FP–156 • ISBN: 978–91-88765–42‑0

PRIS: 120:-

KÖP SHIKI DIREKT FRÅN OSS ♥

Shi­ki stu­de­ra­de på uni­ver­si­te­tet i Tokyo men tog ing­en exa­men. 1892 bör­ja­de han skri­va lit­te­ra­turkri­tik och under många år var han verk­sam som redak­tör på tid­ning­en Nip­pon. I den­na hyl­la­de han Yosa Buson, som han ansåg kom­mit i skug­gan av den sto­re mäs­ta­ren Basho – vil­ken han fak­tiskt kri­ti­se­ra­de, och som då blev något av en lit­te­rär skandal.

Ran­mans skrift inne­hål­ler för­stås ett antal dik­ter i urval.

tidigt som­mar­regn
en grön groda
hop­par in på golvet

1895 vil­le han plöts­ligt bli krigs­kor­re­spon­dent i Kina. Dock skic­ka­des han snart hem all­var­ligt lung­sjuk ing­en trod­de han skul­le över­le­va. Mot alla odds över­lev­de han efter att ha åter­vänt till sin födel­sestad Matsuyama.

tänk­te stjäla
en melon, istället
tog jag den sva­la brisen

De sista åren av sitt liv var Shi­ki myc­ket pro­duk­tiv och skrev tju­go­fem­tu­sen haiku­dik­ter (!). 1897 star­ta­de han ock­så haik­utid­skrif­ten Hoto­to­gi­su. De sista åren av sitt liv var han säng­lig­gan­de. Genom fönst­ret kun­de han bara se ett hörn av trädgården.

des­sa löv
de hål­ler sig fast
i den fly­en­de hösten

Line

Bo Ran­man pre­sen­te­rar i ett antal skrif­ter en bro­kig sam­ling poe­ter. Des­sa bil­dar ändå en slags lin­je, eller kanske sna­ra­re ett spår. Nu kom­mer så pas­san­de Hös­ten slu­ter sig – Masa­o­ka Shi­kis haiku.

Hans intres­se väck­tes efter att hans far lagt Jack Keru­acs På drift (On the road) i hän­der­na på honom. Ran­man var då fem­ton år och inspi­re­ra­des starkt. Det har sedan dess bli­vit ett otal resor och ett sökan­de i det som var flera av beat­po­e­ter­na lät sig inspi­re­ras av: poe­sin i kine­sisk Chan och japansk Zen.

haiku-time
av Barbro Nilsson

Boken är upp­de­lad i två delar. Först rör vi oss genom en var­dag i Lund där års­ti­der­na skif­tar och haiku-dik­ter­na fång­ar upp var­je nyans av upp­le­vel­sen. Det är beund­rans­värt hur poe­ten med så få ord och enk­la rader kan nå ett oer­hört djup:

Bar­vin­ter­grått

ett smalt gyl­le­ne snitt

öpp­nar mörkret

BILD: Omslaget till 'Haiku-time' av Barbro Nilsson, med norrländska björkar

FP–171 • ISBN: 978–9188765-31–4

För­hopp­ning­ar­na om vår gri­per tag om var­je läsa­re som upp­levt en svensk vin­ter. Det är poe­tiskt och vac­kert, ibland skört.

Vila i grönt gräs

inne­slu­ten i sommar

en sjuk­hus­dröm

Det märks att Nils­son har skri­vit haiku länge. Med stor skick­lig­het balan­se­rar hon rader­na och lyc­kas ofta få med den där över­ras­kan­de käns­lan som är så kän­ne­teck­nan­de för gen­ren. Den främs­ta anled­ning­en till att hen­nes lyrik berör är san­no­likt hur hon över­för den­na tek­nis­ka skick­lig­het till de var­dags­sce­ner som vi i alla kan rela­te­ra till.

Så många fåglar

hela träd­kro­nan lyfte

med svar­ta vingar

Den and­ra delen av boken kon­tras­te­ras med mer per­son­li­ga dik­ter där poe­tens ålder gör sig märk­bar. Nils­son skri­ver om mot­stån­det i krop­pen, om sin sjuk­dom, om tiden och när­va­ron. Det är i den and­ra delen av boken som läsa­rens bekant­skap med poe­ten djup­nar. Stund­tals läm­nar vi sta­den i söder för att föl­ja med Nils­son till­ba­ka till hen­nes barn­dom i det norr­länds­ka landskapet:

Ber­gen blåare

björk­stam­mar­na vitare

mel­lan älvarna

Läs mer om
Barbro Nilsson här »

Fri Press presenterar Haikumagasinet #2


BILD: Omslaget till 'Haikumagasinet #2'

I hai­ku­ma­ga­si­net illu­stre­ras äld­re och nyskri­ven haiku. Illu­stre­ra­de haiku-dik­ter kal­las enligt den japans­ka tra­di­tio­nen för “Hai­ga”. I Hai­ku­ma­ga­si­net #2 har sex akti­va illust­ra­tö­rer bidra­git med illust­ra­tio­ner och var och en har sin stil och tolk­ning av poe­sin. Poe­ter­na är allt ifrån flera hund­ra år gam­la japans­ka mäs­ta­re till nuti­da svens­ka poe­ter med haiku som gemen­sam nämnare.

BILD: Illustration ur 'Haikumagasinet #2'

Hai­ga ger ett fler­di­men­sio­nellt djup till haikun. Dik­ten kan inte bara tol­kas och över­ras­ka i sig, med bil­der­na kan tan­ken utvid­gas – eller gå i en helt annan rikt­ning. Över­rask­ning­en som kän­ne­teck­nar haikun för­stärks genom läsa­rens visu­el­la intryck.

Med bokens lil­la for­mat berör illust­ra­tio­ner­na på ett all­de­les sär­skilt sätt. Lik­som haikun i sig är hai­ku­ma­ga­si­net till synes enkelt men öpp­nar en värld av för­nim­mel­ser, tan­kar och emo­tio­ner. Tiden som illust­ra­tö­rer­na har ägnat åt att bear­be­ta dik­tens kor­ta rader för­med­las till den mot­tag­li­ga läsaren.

Säl­lan har haiku-dik­ter på svens­ka tol­kats i bil­der. Hai­ku­ma­ga­si­net är en all­de­les unik pub­li­ka­tion som med ide­el­la kraf­ter fort­sät­ter att kom­ma i nya num­mer. Intres­se­ra­de illust­ra­tö­rer ombe­des att kon­tak­ta redaktionen.


Med­ver­kan­de poe­ter: Birk Andersson (1987), Yosa Buson (1716–1783), Chiyo-Ni (1703–1775), Ele­no­re Christof­fersén Ryn­dal (1992), Kobay­ashi Issa (1763–1827), Kito (1741–1789), Per Lun­que (1961), Anna Maris (1970), Dag Pers­son (1955), Bo Ran­man (1952), Masa­o­ka Shi­ki (1867–1902), Pon­tus Tunan­der (1951–2011).

Med­ver­kan­de illust­ra­tö­rer: Anders Blom­dahl (1956), Lin­néa Jar­de­mark (1990), Sara Lundstedt (1991), Mar­tin Medin (1991), Anna Wiik (1980), Nora Zolo­tov (1995).

Se också Haikumagasinet #1.
Du hittar det i vår webbshop »

PRIS: 45:-

KÖP MAGASINET FRÅN FÖRLAGET ♥
Fri frakt inom Sve­ri­ge • Köp 3 = 20% rabatt eller

KÖP MAGASINET  BOKUS

KÖP MAGASINET ADLIBRIS

 



BILD: Illustration ur 'Haikumagasinet #2'
BILD: Illustration ur 'Haikumagasinet #2'

ur Haikumagasinet #2

Korttänkt – från ett långt liv
av Sonja Danielsson

Som­li­ga dik­ter uttryc­ker nog ett slags vemod. Men det Son­ja Dani­els­son för­med­lar är trös­te­ri­ka ord, sär­skilt för de som inser att åld­ran­det är något ofrån­kom­ligt. Hen­nes ibland iro­nis­ka sätt att se hur livet gestal­tar sig går inte över grän­sen till sar­kasm och cynism. For­men är senryu – haikuns kusin där hon inte bara fång­ar dagen i all enkel­het utan ock­så i ett exi­sten­ti­ellt perspektiv.

Kväl­len tar dagen,

i sin famn, trös­tar den och

ger den till natten.

BILD: Omslaget till 'Korttänkt' av Sonja Danielsson, i grönt lövmönster med en gunga i ett träd

FP–158 • ISBN: 978–91-88765–17‑8

Dik­ter­na är tre­ra­ding­ar om sjut­ton sta­vel­ser. Själv kal­lar hon dem “kort­tänkt” men vi kän­ner igen dem som haiku, möj­li­gen senryu. Son­ja Dani­els­son är som titeln säger en gam­mal män­ni­ska, född 1926. Temat för flera dik­ter är just ock­så en äld­re män­niskas iakttagelser.

Det hän­der att en dikt föl­jer på en annan. Här ett par som väc­ker många tankar:

Sek­re­tä­ren är

hem­lig­hets­full som vanligt

och hål­ler klaffen.

Byrån där­e­mot

hål­ler låda var­je dag

på sitt kär­va vis.

En kan und­ra var fram­ti­dens äld­re göm­mer sina min­nen och hur det gniss­lar när strum­por­na ska fram. Men Dani­els­son talar inte bara i bil­der utan kan ock­så leve­re­ra svart på vitt:

En gam­mal blir rädd

att fal­la, tap­pa, glömma,

att inte förstå.

Läs om
Sonja Danielsson här »

Ipomeans förgänglighet – Chiyo-nis liv och poesi
presentation och svensk tolkning av Bo Ranman

Kär­le­ken till Blom­man för dagen, Ipo­mea, har all­tid fun­nits hos Bo Ran­man. Den väx­te vid hans barn­doms­hem på bond­går­den i Tyn­ne­red och runt för­äld­rar­nas stu­ga väx­te den inhems­ka vil­da Snår­vin­dan. Sedan har han all­tid odlat den och nu har den själv­sått sig mel­lan ste­nar­na utan­för hans hem. Så fann Ran­man den japans­ka hai­ku­mäs­ta­ren Chiyo-ni (1703 — 1775) och hen­nes dik­tan­de – om Ipomean.

Eftersom myc­ket har skri­vits om man­li­ga japans­ka haiku­po­e­ter som Basho, Issa, Buson och Shi­ki föll det sig lämp­ligt att skri­va om Chiyo-ni.

Ipo­me­or­na
har fång­at min vattenspann
lånar gran­nens hink

BILD: Omslag till 'Ipomeans förgänglighet – Chiyo-nis liv och poesi' presentation och svensk tolkning av Bo Ranman • Gammalt återvunnet papper med porträtt av Chiyo-ni och handskriven titel

Fri Press “klas­siskt snitt”, häf­tad A5, omsla­get tryckt på kvist­pap­per – 60 sidor och illustrerad
FP–168 • ISBN: 978–91-88765–25‑3

Hon skrev stor­ar­tat, menar han. Med en annan ton än de man­li­ga poe­ter­nas. Kanske en del kan ses som femi­nis­tisk haiku, sär­skilt ock­så sett till hur hon lev­de sitt liv. Det­ta i en tid när kvin­nors fri­het till kre­a­ti­vi­tet var begränsad.

Ipo­me­an
i den­na för­än­der­li­ga värld
finns ing­en gräns

Chiyo-ni väx­te upp i en familj där kons­ten och poe­sin spe­la­de en vik­tig roll:

Legen­den säger att hon föd­des med en pen­sel i han­den och med dof­ten av tusch och poe­si i håret. Bak­grun­den till den­na skrö­na är att hen­nes för­äld­rar hade en liten affärs­rö­rel­se som mon­te­ra­de och rama­de in tuschmål­ning­ar och poem. De loka­la poe­ter­na och konst­nä­rer­na kom till famil­jen Fuku­ma­suya för att få sina mål­ning­ar och poem mon­te­ra­de. Från tidig ålder var Chiyo-ni allt­så omgi­ven av kal­li­gra­fi, poe­si och konst, och de män­ni­skor som ägna­de sig åt detta.”

 

Någ­ra av bokens illust­ra­tio­ner är gam­la – and­ra nya.

BILD: Spann omslingrad av Ipomea av Sara Lundstedt & Trollsländan jagande över vatten av Martin Medin

över det ström­man­de vattnet
jagan­de sin skugga
trollsländan

PRIS: 100:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS ♥

eller

KÖP BOKEN  BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

Email

Chiyo-ni fick möta flera av den tidens kän­da poe­ter och gick i lära hos ett par av dem. Något som ock­så kun­de kom­ma att leda till ett par för­dju­pa­de rela­tio­ner. Allt kän­ner vi inte till, men hon vil­le leva fritt, inte gif­ta sig. Kanske fick hon barn. När för­äld­rar­na dog tog hon över verk­sam­he­ten jäm­te huvud­vä­gen till Kyo­to. Där kun­de hon sam­ti­digt höra både värl­dens ljud, kloc­kor­na från det budd­his­tis­ka temp­let och natu­rens ljud från trädgården.

Vid slu­tet av sitt liv blev hon nun­na inom Judo-Shins­hu budd­his­men. Den dag som hon lät raka sitt huvud skrev hon: ”Jag avsvär­jer mig inte värl­den, men på grund av den ensam­ma käns­lan av mujō, för­gäng­lig­het, så söker jag en väg för att mitt hjär­ta skall föl­ja det rena vatt­net som fly­ter natt och dag.” Den­na upp­le­vel­se kom att präg­la hen­nes fort­sat­ta dik­tan­de intill hen­nes död.

man mås­te böja sig
i den­na för­än­der­li­ga värld
snö på bambun

 

Ipo­me­ans för­gäng­lig­het – Chiyo-nis liv och poe­si är en av flera skrif­ter som Fri Press pub­li­ce­rat om kine­sis­ka och japans­ka poe­ter. Någ­ra av dem finns fort­fa­ran­de för försäljning.

SE DEM HÄR »

Snart kom­mer Hai­ku­ma­ga­si­net #2. Håll utkik här på webb­plat­sen och följ oss på soci­a­la medier.

Längs vägen – världen, 72 Haiku
av Kerstin Park

Det är där hon rör sig, i värl­den, längs vägen. Och på natursti­gar kan vi för­stå. För många av de bil­der och sin­nes­in­tryck Park delar med sig av, är sådant vi van­ligt­vis bara kan upp­fat­ta då vi själ­va för­flyt­tar oss bort från den urba­na träng­seln. Hen­nes dik­ter kan bära oss dit.

Fast i Parks dik­ter får teck­nen på års­ti­der­nas väx­ling­ar ock­så sam­sas med iakt­ta­gel­ser om hur vi idag lever våra moder­na liv, lik­som vid sidan om natu­ren – ofta inom en och sam­ma dikt. Grän­sen mel­lan haiku och senryu tun­nas ut.*

Park är inte bun­den till sta­vel­se­räk­ning även om hon så gott som ute­slu­tan­de använ­der sig av haikuns tre rader. Det är väl ock­så så, att på sam­ma sätt som det är svårt att över­sät­ta haiku från ett annat språk och bibe­hål­la 5–7–5 – om det nu är det i ori­gi­nal – kan det vara svårt att “över­sät­ta” intryc­ken och de ljus­glim­tar som upp­står i stun­den inom allt för strik­ta for­mer. Plat­ser­na finns där, de levan­de ting­en och rörel­ser­na. Och såklart de över­ras­kan­de vänd­ning­ar­na, vil­ka ibland kan bidra till en stunds eftertanke.


*För den som mer vill sät­ta sig in i haiku­dikt­nings värld finns det att häm­ta på till exem­pel Svens­ka Hai­kusäll­ska­pets webb­plats.

sking­ran­de dimma

bort­om adventsljusen

lyf­ter gässen

Att dik­ta om att dik­ta – meta­po­e­si – kom­mer här i ett sär­skilt ljus. Park sit­ter inte bara på kam­ma­ren, hon dik­tar i gemen­skap med and­ra också:

gin­ko

längs vägen

värl­den

 

i tyst­nad

elva poe­ter

på grön­be­te

I det som skul­le kun­na ses som en nyckel­dikt, vil­ken bil­dar ett slags par till den efter­föl­jan­de, rör sig ett säll­skap till­sam­mans i natu­ren eller någon park. De är på en så kal­lad gin­ko. Under en kon­temp­la­tiv vand­ring sam­las intryck, och kanske insikt. Nyskriv­na dik­ter läses upp och inspi­ra­tio­nen får föl­ja med var och en hem för fort­satt skapande.

Sist i boken finns en kort för­kla­ring av begrep­pen “haiku”, “senryu” och “gin­ko”. Park infor­me­rar inte bara – hon inspi­re­rar ju också.

Coyoten och annat som räknas
av Michael Economou

Vad är det egent­li­gen som räk­nas? Det­ta är en dikt­sam­ling med 92 tre­ra­ding­ar. Vi kan kal­la dem haiku, även om någon sträng haiku­ut­ö­va­re och ini­ti­e­ra­de läsa­re kan upp­fat­ta flera av dik­ter­na som senryu. Hursom­helst för­sö­ker Michael Eco­no­mou fånga in stort och smått, sådant som så lätt kan gå oss för­bi. “Trots svå­rig­he­ter och oro kan man vara stil­la i värl­den, för­so­nas med den och göra sig mot­tag­lig för dess rike­do­mar”, säger han.

Coyo­ten & annat som räk­nas är upp­de­lad i avdel­ning­ar: blom­mor, sommar/höst, vinter/vår och en avslu­tan­de del med dik­ter om någ­ra ska­par­sjä­lar som på oli­ka sätt påver­kat hans “konst- och verk­lig­hets­syn”. Vi rör oss, som sagt, mesta­dels i natu­ren och väl där ute tving­as vi emel­lanåt lyf­ta blic­ken mot himlavalvet.

Eco­no­mou labo­re­rar lite med dik­ter­nas rader men for­men är ändå tydlig:

Gre­nar utan träd

på and­ra sidan vägen

lövsprick­ning

 

Sill­stim­mets kor­ta vår

det reg­nar änglavingar

ovan havs­y­tan

 

Delau­nay gör precis

all­ting på känn, kap­por kläs

i poesins tyg

 

Det är väl så att vi inte kän­ner igen rik­tigt alla Ecomo­mous refe­ren­ser. Väl det. Och det vi inte kan gå ut och kika och lyss­na oss till, hit­tar vi kanske ett “knapp­tryck bort”. Fast som­ligt får vi nog söka inom oss.

1 2 3