Teresa Wennberg

Teresa Wennberg talar flera språk. Hon är en språk- och ord­nörd och tyc­ker om att tol­ka, över­sät­ta, för­med­la, beskri­va, beva­ra, åter­ska­pa – kom­mu­ni­ce­ra på alla möj­li­ga sätt. Hon har all­tid varit en bok­slu­ka­re, och läser gär­na poe­si. Sedan tidig barn­dom har hon själv skri­vit – och målat och tecknat.

Wennberg har rest myc­ket och flyt­tat runt i värl­den, bland annat till Finland, Danmark, England, Frankrike, Japan och USA. ”Det har säkert bidra­git till att jag är en gans­ka oro­lig själ, som ofta byter fot, sitt­plats – eller land. Det är väl att jag stän­digt söker kon­takt och stän­digt behö­ver bli bekräf­tad”, säger hon. ”Jag har väl egent­li­gen inte rotat mig någon­stans utan är mer som en slags plan­ta med luftröt­ter. Tyvärr inte ving­ar men där­e­mot två fun­ge­ran­de hän­der som jag äls­kar att använda.”

Rastlösheten fick hen­ne att läm­na sina uni­ver­si­tets­stu­di­er i språk, eko­no­mi, juri­dik och hon kom istäl­let att helt ägna sig åt måle­ri något som kom att utveck­las med vide­o­konst och ska­pan­de med hjälp av dato­rer, ”VR” (Virtuell verk­lig­het). Hon stäl­ler regel­bun­det ut på flera plat­ser i värl­den. Just nu ska­par och restau­re­rar hon anti­ka kyrk­föns­ter för en kyr­ka i Pyrenéerna sam­ti­digt som hon fär­dig­stäl­ler sin förs­ta roman.

Wennberg var 1999 med och grun­da­de Svenska Haikusällskapet. Skrivandet har hon allt­så ald­rig kun­nat läm­na lik­som arbe­tet i träd­går­den. ”Jag är igång från mor­gon till kväll men det är bara roligt, för mig är det en ynnest att få arbe­ta”, säger hon. 2019 kom boken En träd­gårds­mäs­ta­res tan­kar med ett urval haiku på eng­els­ka och svens­ka. 2023 är hon aktu­ell igen med hai­ku­sam­ling­en Trollsländans dans/ The Dance of the Dragonfly.