Vindens alla barn
– av Alfonso Ambrossi

Ambrossi lider kanske av ”dikto­ma­ni”. Behovet av att läsa och skri­va går hand i hand och en av de inle­dan­de dik­ter­na heter just ”Diktomani”.

Men Vindens alla barn hand­lar om så väl­digt myc­ket mer och Ambrossi rör sig djärvt från det lil­la till det sto­ra, från det pri­va­ta till det all­män­na. Han utfors­kar inte bara lit­te­ra­tu­ren utan ock­så sitt för­hål­lan­de till natu­ren, kär­le­ken, bar­nen – livet och döden.

Han und­vi­ker inte de svå­ra erfa­ren­he­ter­na utan gör något av dem i sina dik­ter, han tar sig vida­re. Det sätt han blan­dar läng­tan med tack­sam­het på, är trösterikt. 

Ibland kan vi i Vindens alla barn beho­vet av att vil­ja för­änd­ra. Och vem har sagt att poe­ten ska und­vi­ka att ta ställ­ning. Ambrossi mar­ke­rar stånd­punkt i flera hjärtefrågor.

VINDENS ALLA BARN I WEBBSHOPPEN »

ur Vindens alla barn

poe­ter byg­ger upp världen
med kle­na armar
och dålig ryggrad
de sak­nar livets pela­re helt enkelt
det vill säga
kär­lek och arbete

poe­ter är oprak­tis­ka drömmare
otillfredsställda
och oänd­li­ga barn
filo­so­fer som tol­ka­de livets gåtor
men ändå odugliga
att fixa sitt eget

att läsa
är att acceptera
en övertygelse

läsa­ren tar på sig
en till­räck­lig naivitet
för att tro på des­sa fantasier
des­sa magi­er des­sa lögner
som någon har hit­tat på

OM ALFONSO AMBROSSI HÄR »