No Mad Living
by Jan Svante Vanbart

This is the sto­ry of “The Illu­mi­na­ted Elep­hants”, a modern rebel tri­be and their kalei­dosco­pic adven­tu­res whe­re they meet exci­ting peop­le and disco­ver ama­zing pla­ces. They learn about arts and crafts, about ritu­als and tra­di­tions. With their avant-gar­de thea­ter plays, they also — with humor and seri­ous­ness — spre­ad the vision that it is pos­sib­le to live in har­mo­ny with natu­re, a wise alter­na­ti­ve to the many, often devas­ta­ting life­sty­le that cha­rac­te­ri­zes Wes­tern cul­tu­re.

IMAGE: eight of The Illuminated Elephants lying with there heads together

Eight of The Illu­mi­na­ted Elep­hants i a cir­c­le

NO MAD LIVING is a sequel to Jan Svan­te Van­bar­t’s pre­vious book Vi drog – jor­den runt med 68-gene­ra­tio­nen (Wahl­ström & Widstrand 2005). It also begins with a sum­ma­ry of the jour­ney that began in 1973 at the legen­da­ry artist com­mu­ne “Dra­ka­byg­get” in nort­hwes­tern Skå­ne — through Euro­pe and Asia, via Austra­lia — to Mex­i­co, whe­re they arri­ved in April 1975.

Now they tra­vel up to the US and then back to Mex­i­co. The book is divi­ded into for­ty-seven chap­ters with hea­dings such as “Hai­ti Babas Died Here”, “Soma”, “A new Base”, “The White Mountains”, “The Tuc­son event”, “Nihe nahu­ko pue­blo” and “Hue­hue­coyotl”.

Alt­hough “The Illu­mi­na­ted Elep­hants” is always on the road, their stay is some­ti­mes a litt­le long­er. As a rea­der, one may for a whi­le think that mee­tings and disco­ve­ri­es do not appe­ar to be coin­ci­dences. Pro­bably their spe­ci­al appli­cant is a com­bi­na­tion with the invi­ting open­ness they encoun­ter. After all, it is the 1970s that are often cha­rac­te­ri­zed by “pea­ce, love and understan­ding”. New worlds, spi­ri­tu­al and some­ti­mes psyche­de­lic expe­ri­ences, do not frighten them but pro­vi­de inspi­ra­tion to move on to a goal that will even­tu­al­ly emer­ge in cla­ri­ty.

IMAGE: Faces and bodies projected with psychedelic patterns

Faces and bodi­es pro­jec­ted with psyche­de­lic pat­terns

About Jan Svante Vanbart »

IMAGE: The Illuminated Elephants reach the place where they establish the ecovillage of Huehuecoyotl

The Illu­mi­na­ted Elep­hants når plat­sen där de eta­ble­rar eko­byn Hue­hue­coyotl

The trip ends on March 6, 1982 when The Illu­mi­na­ted Elep­hants reaches the loca­tion in Mex­i­co whe­re they establish the eco­vil­lage of Hue­hue­coyotl. But they don’t stop. Invol­ve­ment in the envi­ron­men­tal and “alter­na­ti­ve” move­ments, regu­lar trips and other groups that visi­ted them, has con­tri­bu­ted to more eco-vil­la­ges in the regi­on.

To be con­ti­nu­ed!

BILD: Omslaget till 'No Mad Living' av Jan Svante Vanbart

FP–145 • ISBN: 978–91-88765–20‑8

The book in the webbshop »


Excerpt from No Mad Living

Shiro – japanska drömmar
av Eva Ermenz

Det­ta är Eva Ermenz and­ra hai­bun. Åter tar hon oss med till Japan och vi får föl­ja hen­ne från vin­ter till höst. “Shi­ro” bety­der vitt och för bety­del­se i en snö­flinga, en blixt över him­len eller en kvin­nas vita armar.

Ermenz rör sig så för­sik­tigt hon kan bland män­ni­skor­na även om hon stic­ker ut med sitt väs­ter­länds­ka utse­en­de och ovanan med hur man ska föra sig. Tra­di­tio­nen bju­der att man ska läg­ga band på sig, men det är ärli­ga män­ni­skor hon möter, och där upp­står en slags omtan­ke. Besö­ket i det loka­la bad­hu­set, “onsen”, blir lika läro­rik som det hos skol­klas­sen.

mel­lan tvag­ning­ar­na
nak­na krop­par rör sig
i ult­ra­ra­pid

Badande kvinna i tusch av Sara Lundstedt

urgam­la säg­ner
bar­nen lyss­nar upp­märk­samt
tem­pel­kloc­kans ton

 

Tos­hi­ko, en gam­mal vän, bju­der med hen­ne på en ”Tree bat­hing”, på japans­ka ”Shin­rin yoku”, en orga­ni­se­rad skogs­vand­ring med fokus på trä­dens läkan­de kraft.

”Hen­ry David Thoreaus klas­sis­ka verk från 1854 – Wal­den, or life in the woods dyker osökt upp i min­net. Tho­reau före­språ­ka­de när­he­ten till natu­ren, det enk­la livets posi­ti­va inver­kan på män­ni­skans psy­ke tilli­ka kropps­li­ga häl­sa.” Hon kom­mer ock­så att tän­ka på att vi nord­bor har till­gång till oänd­li­ga sko­gar.

 

BILD: Omslaget till 'Shiro – japanska drömmar' av Eva Ermenz, det är blålila och grönt med olikfärgade stiliserade blommor på

FP-166ISBN: 978–91-88765–23‑9

Shiro i webbshoppen »

HAIBUN

Hai­bun (俳 文) har japanskt ursprung och är en pro­si­met­risk lit­te­rär form, allt­så en text som kom­bi­ne­rar pro­sa och poe­si. Den har ofta for­men av en dag­bok eller en reseskild­ring. Dik­ter­na i dem är van­li­gen haiku och temat är till exem­pel upp­le­vel­ser från resan, om iakt­ta­gel­ser i natu­ren – väx­ter, djur, land­ska­pet, eller ett möte med någon. De kan kny­ta an till någon anek­dot eller är så är de skriv­na för att hed­ra en per­son eller en spe­ci­ell hän­del­se.

Matsuo Bashō lär vara den förs­te som använ­de ter­men “hai­bun” – i ett brev till sin lär­junge Kyo­rai 1690. Vid sidan om Bashō, vil­ken är känd för sin En färd i det inre av lan­det (Eller­ströms, 2004), bör näm­nas Yosa Buson, Kobay­ashi Issa och Masa­o­ka Shi­ki, vil­ka kan sägas ha fört Bashōs dikt­ning vida­re.

Idag skrivs det och ges ut en del hai­bun, främst på eng­els­ka och tys­ka. Böc­ker OM hai­bun är rela­tivt van­li­ga. Kor­ta­re hai­bun pub­li­ce­ras ofta på inter­net, i oli­ka forum som hos kvar­tals­jour­na­len “Hai­bun Today” (haibuntoday.com).

 

Om Eva Ermenz här »

 

Röd blomma från omslaget
Gul blomma från omslaget Grön blomma från omslaget

Bokens illustrationer är målade i tusch av Sara Lundstedt

Utdrag från SHIRO – japanska drömmar

No Mad Living
av Jan Svante Vanbart

Det­ta är berät­tel­sen om “The Illu­mi­na­ted Elep­hants”, en modern rebell­stam och deras kalej­do­sko­pis­ka även­tyr där de möter spän­nan­de män­ni­skor och upp­täc­ker fan­tas­tis­ka plat­ser. De lär sig om konst och hant­verk, om ritu­a­ler och tra­di­tio­ner. Med sina avant­gar­dis­tis­ka tea­ter­skå­de­spel spri­der de – med humor och all­var – ock­så visio­nen om att det går att leva i har­mo­ni med natu­ren, ett klokt alter­na­tiv till den många gång­er för­ödan­de livs­stil som kän­ne­teck­nar den väs­ter­länds­ka kul­tu­ren.

BILD: åtta av The Illuminated Elephants ligger i en cirkel med huvudena vända mot varandra

Åtta av The Illu­mi­na­ted Elep­hants i cir­kel

NO MAD LIVING är en upp­föl­ja­re på Jan Svan­te Van­barts tidi­ga­re bok Vi drog – jor­den runt med 68-gene­ra­tio­nen (Wahl­ström & Widstrand 2005). Den inleds ock­så med en sam­man­fatt­ning av resan som star­ta­de 1973 vid det smått legen­da­ris­ka kol­lek­ti­vet “Dra­ka­byg­get” i nord­väst­ra Skå­ne – genom Euro­pa och Asi­en, via Austra­li­en – till Mex­i­ko, dit de kom fram i april 1975.

Nu fär­das de upp till USA och sedan till­ba­ka till Mex­i­ko. Boken är inde­lad i fyr­tio­sju kapi­tel med rubri­ker som “Hai­ti Babas Died Here”, “Soma”, “A new Base”, “The White Mountains”, “The Tuc­son event”, “Nihe nahu­ko pue­blo” och “Hue­hue­coyotl”.

Även om “The Illu­mi­na­ted Elep­hants” all­tid är på väg blir deras uppe­håll ibland lite läng­re. Som läsa­re kan en efter ett tag tän­ka att möten och upp­täck­ter inte ver­kar vara någ­ra till­fäl­lig­he­ter. För­mod­li­gen är deras spe­ci­el­la sökan­de en kom­bi­na­tion med den inbju­dan­de öppen­het de möter. Det är ju det 1970-tal som ofta kän­ne­teck­nas av “pea­ce, love and understan­ding”. Nya värl­dar, and­li­ga och ibland psy­ke­de­lis­ka upp­le­vel­ser, skräm­mer dem inte utan ger inspi­ra­tion att gå vida­re mot ett mål som till slut kom­mer att fram­stå i kla­rar­het.

BILD: Ansiktsmålade ansikten och kroppar projicerade med psykedeliska mönster

Ansik­ten och krop­par pro­ji­ce­ra­de med psy­ke­de­lis­ka möns­ter

Om Jan Svante Vanbart »

BILD: The Illuminated Elephants når platsen där de etablerar ekobyn Huehuecoyotl

The Illu­mi­na­ted Elep­hants når plat­sen där de eta­ble­rar eko­byn Hue­hue­coyotl

Resan avslu­tas 6 mars 1982 när The Illu­mi­na­ted Elep­hants når fram till plat­sen i Mex­i­ko där de eta­ble­rar eko­byn Hue­hue­coyotl. Men de stan­nar inte upp. Enga­ge­mang i mil­jö- och “alter­na­tiv­rö­rel­sen”, åter­kom­man­de resor och and­ra grup­per som besökt dem, har bidra­git till fler eko­byar i regi­o­nen.

To be con­ti­nu­ed, allt­så”!

BILD: Omslaget till 'No Mad Living' av Jan Svante Vanbart

FP–145 • ISBN: 978–91-88765–20‑8

Boken i webbshoppen »


Utdrag från No Mad Living

Malmö andas
av John Dahlquist

BILD: Omslag till 'Malmö andas' av John Dahlquist, det är grått och ser slitet ut, har en röd enkel ram och i mitten är en sk vindteckning

 

Ett­hund­ra­nit­tio­sju meter över havet, högst upp på Mal­mös högs­ta bygg­nad, Tur­ning Tor­so, satt en vit fisk­mås, bland orni­to­lo­ger känd som lar­nus car­nus. Kloc­kan var 04:29 när solen steg över hori­son­ten mor­go­nen den fjor­ton­de juni. Det var en solig dag, det var en blå­sig dag. Det var en här­lig tid, det var en oro­lig tid. Måsen tit­ta­de ut över det plat­ta land­ska­pet som inhys­te strax under tre­hund­ra­tu­sen per­so­ner och deras hem. Giss­nings­vis var det ing­en av dem som tit­ta­de till­ba­ka på den.

 

Så inleds roma­nen om den stad som det talas så myc­ket om. Dahlquist tar med oss på en odys­sé där vi får föl­ja vin­den och någ­ra per­so­ner under en dag. De fles­ta är okän­da för varand­ra. Ibland möts de men ing­en för­står nog rik­tigt var­för. Att deras till synes var­dag­li­ga val kom­mer att påver­ka ock­så de and­ra män­ni­skor­nas liv fun­de­rar de inte så myc­ket på.

Boken är illu­stre­rad med “vind­teck­ning­ar” som Dahlquist sam­lat in i sta­den.

 

FP–160 • ISBN: 978–91-88765–19‑2

Boken i webbshoppen »

Marias Mirakulösa Döttrar del I & II

Bild: Vinjett, monogram till 'Marias Mirakulösa Döttrar' föreställande en uppåtvänd gaffel flankerad av två gripar och sirliga blommor

Marias Mirakulösa Döttrar – del 1 & 2
av Örjan Olsson

Bild: omslaget till Örjan Olssons första bok 'Systrarna'; en ung kvinna med vinden i sitt hår och med ett litet kors hängande i en tunn kedja runt halsen; i bakgrunden en rödorange dramatisk himmel och silhuetten av ännu en kvinna

SYSTRARNA

Det­ta är förs­ta delen i en tri­lo­gi som utspe­lar sig i 1600- och 1700-talets nysvens­ka pro­vins Skå­ne. I en by får för­äld­rar­na svårt att att gif­ta bort sin dot­ter Hes­ter som snart utmär­ker sig som självsväl­tan­de “mira­kel”. Sam­ti­digt miss­tänks en okänd kvin­na för mord som tycks ha under­li­ga kopp­ling­ar till Hes­ter. Mörk­ret är tungt men dött­rar­nas okuv­li­ga vil­ja lyser ige­nom i den­na ”crosso­ver” mel­lan histo­risk fan­ta­sy och rea­lism.

Mari­as Mira­ku­lö­sa Dött­rar: Syst­rar­na i webb­s­hop­pen »

 

 

Bild: omslaget till Örjan Olssons andra bok 'Stenhuggaren'; en ung kvinna med ett litet kors hängande i en tunn kedja runt halsen; bakgrunden går helt i blått och man anar ett kvarnhjul i bakgrundenSTENHUGGAREN

I and­ra delen av “Mari­as Mira­ku­lö­sa Dött­rar” vän­der vi till­ba­ka till Hes­ters och Jon­nas barn­dom. Det är sent 1600-tal. I den nysvens­ka pro­vin­sen Skå­ne sat­sas det på fram­ti­den. Den som kan rof­far åt sig, medan sva­ga och utsat­ta blir än fat­ti­ga­re. Svå­rast är att kla­ra sig som ensam­stå­en­de kvin­na. Hes­ters mor Maria gör allt för att slip­pa gif­ta om sig efter sin make sten­hug­ga­rens död. När nöden blir för stor anmä­ler hon sig till präs­ten som ”ledig” änka. Det omhän­der­tag­na bar­net Jon­na skic­kas till hos­pi­ta­let för van­fö­ra. Någ­ra år sena­re får Hes­ter sta­tus som självsväl­tan­de ”mira­kel”.

Mari­as Mira­ku­lö­sa Dött­rar: Sten­hug­ga­ren i webb­s­hop­pen »

 

 

Om Örjan Ols­son »

Kampfels guld
av Ulf Tylestrand

av Ulf Tylestrand

Sara Lind­gren har gjort slut med sin pojk­vän. Job­bet på reklam­by­rån i Stock­holm utveck­las inte i den rikt­ning som hon hop­pats på. Hen­nes för­äld­rar är skil­da och har inte myc­ket tid till stöd åt sin vux­na dot­ter. Sara besö­ker den som hon all­tid kan lita på, mor­far i Värm­land. Sara sit­ter inte bara still i mor­fars stu­ga, hon ägnar en dag åt att klätt­ra på ett litet oan­sen­ligt berg ute i sko­gen, Korp­knal­len.

Ber­get tycks inte ha haft besök av män­ni­skor på många år. Inte sedan en vin­ter­dag 1943 då ett tyskt trans­port­plan kra­scha­de där uppe. Pla­nets last har en mörk histo­ria, så mörk att den kas­tar en skug­ga över Euro­pa mer än sjut­tio år sena­re. Trots att las­ten legat dold i så många år, finns det en man som kän­ner till dess existens. En man som är beredd att göra vad som helst för att kom­ma över den. Otto Kamp­fel, SS-offi­cer och hjär­nan bakom en maka­lös kupp i Nazi­tyskland, en kupp som näs­tan gick hem. Sara blir jagad av nyna­zis­ter och säker­hets­tjäns­ter. Alla vill ha en del av gul­det som hon hit­tat. Men vem kan hon egent­li­gen lita på?

LÄS OM ULF TYLESTRAND HÄR »

KAMPFELS GULD I WEBBSHOPPEN »

Henry Hudson av Stefan Thorpenberg

Det här är berät­tel­sen om en modern fors­ka­res miss­lyc­ka­de upp­täckts­färd. Men det hand­lar ock­så om forsk­ning­ens omvand­ling, inte minst de pro­blem som en för­änd­rad forsk­nings­e­tik för med sig. Vad hän­der när fors­ka­re blir bero­en­de av oli­ka finan­siä­rer?

Forsk­ning­en vid våra uni­ver­si­tet och hög­sko­lor har för­änd­rats under de senas­te decen­ni­er­na. Om fors­ka­re förr ansågs vara teo­re­ti­ker höj­da över verk­lig­he­ten, så för­vän­tas de idag leve­re­ra resul­tat som kan ge före­tags­vins­ter och kanske gär­na något som kan vara nyt­tigt för indi­vi­dens häl­sa och väl­be­fin­nan­de. Men vart tog de fors­ka­re vägen som i fri­het kun­de kri­ti­se­ra sam­häl­let?

Thor­pen­berg har arbe­tat som fors­ka­re i många år. Hen­ry Hud­son är där­för en ini­ti­e­rad beskriv­ning med många exem­pel i stort och smått med många filo­so­fis­ka och teo­re­tis­ka refe­ren­ser. Här finns kri­tik mot post­mo­der­na teo­ri­er vil­ka pre­sen­te­rats som de enda sam­hälls­kri­tis­ka och Thor­pen­berg visar hur de inte bara är för­vir­ran­de med men­lö­sa irr­fär­der utan hur de idag gett utrym­me åt “alter­na­ti­va fak­ta” som ibland får sam­ma vär­de som veten­skap och forsk­nings­re­sul­tat.

Göran Blomqvist beskrev på 1990-talet med titeln Elfen­bens­torn eller stats­skepp? det histo­ris­ka för­hål­lan­det mel­lan sta­ten och läro­sä­te­na. Kan vi idag med sam­ma meta­fo­rik frå­ga oss om inte stats­skep­pet fått hård kon­kur­rens av en hel han­dels­flot­ta? *

Thor­pen­berg tar upp Strind­bergs fall­na man­tel från Röda Rum­met, Nya Riket och Svar­ta Fanor, och rik­tar en bredsi­da mot den stat­li­ga byrå­kra­tins makt­full­kom­lig­het, aka­de­mins knä­fall för finan­siä­rer och mot den intel­lek­tu­el­la väns­terns orkes­lö­sa spe­ku­la­tio­ner.

Må det nyli­be­ra­la Sve­ri­ges alla svans­vif­ta­re dar­ra vid åsy­nen av den­na bok!”

Hen­ry Hud­son i webb­s­ho­pen »

Mer om Ste­fan Thor­pen­berg »

* Göran Blomqvist: Elfen­bens­torn eller stats­skepp? (http://www.ht.lu.se/serie/4286023)

Förortsstalinisten av Stefan Thorpenberg

I För­orts­stali­nis­ten berät­tar Ste­fan Thor­pen­berg om hur det var att växa upp i Bis­kops­går­den i Göte­borg på 1960- och 70-talen. Han gick en tid på Expe­ri­ment­gym­na­si­et, och arbe­ta­de som plåtsla­ga­re på Aren­dalsvar­vet. Han berät­tar om hur den tidens väns­ter­våg och Viet­nam­rö­rel­se såg ut ur det per­spek­ti­vet. Boken ger en bild av hung­er efter kun­skap och kul­tur, av tidens lit­te­ra­tur och musik och om poli­tis­ka skill­na­der och mot­sätt­ning­ar mel­lan de oli­ka väns­ter­rö­rel­ser­na.

Mot slu­tet av 70-talet kom många akti­va att över­ge väns­ter­rö­rel­sen, bland annat på grund av kri­gen mel­lan Viet­nam och Kam­bod­ja, och där­ef­ter mel­lan Kina och Viet­nam. Kanske var det svårt att för­stå vad som orsa­ka­de kon­flik­ter­na med de poli­tis­ka kun­ska­per man hade. Boken för­sö­ker slut­li­gen ge en för­kla­ring till vad som låg bakom pro­ble­men, och pekar på flera teo­re­tis­ka knu­tar som mås­te lösas upp för att väns­tern ska kun­na ta till­ba­ka det ide­o­lo­gis­ka ini­ti­a­tiv man en gång hade. För vad orsa­ka­de att väns­tern under 1970-talet inte kun­de för­kla­ra vad som hän­de under de Röda Khme­rer­nas regim i Kam­bod­ja? Eller att många stod hand­fall­na och tvek­sam­ma när jiha­dis­ter omring­a­de väns­ter­re­gi­mens sista fäs­te i Kabul i Afgha­nis­tan? Och vad var det som fick väns­tern att fram­stå som en världs­från­vänd rörel­se sys­sel­satt med lång­kok och all­mänt mot­stånd mot modern utveck­ling? I För­orts­stali­nis­ten för­sö­ker Ste­fan Thor­pen­berg sva­ra på frå­gor­na.

TILL WEBBSHOPPEN »


LÄS MER OM STEFAN THORPENBERG HÄR »

Hästtjuvar av D H Kauffmann

 

Det­ta är berät­tel­sen om Jenny, Pat och Sarah som stjäl till­ba­ka en häst ifrån en man som hand­lar med slakt­djur. Det som först ver­ka­de vara enkelt, kanske lite far­ligt, blev vär­re än de hade anat för slakt­djurs­hand­la­ren och hans kum­pa­ner skyr inga medel i jak­ten på att ta till­ba­ka dju­ret.

Kvin­nor­na är envi­sa fast vän­ska­pen, kär­le­ken och loja­li­te­ten utsätts för pröv­ning­ar. Flyk­ten undan för­föl­jar­na går genom den por­tu­gi­sis­ka lands­byg­den och med hjälp av vän­ner och en äld­re kvin­nas mog­na beslut lyc­kas de till slut räd­da både sig själ­va och häs­ten.

Häst­tju­var är en slags hyll­ning från för­fat­ta­ren till de män­ni­skor som käm­par för dju­rens rätt, undan lidan­de och slakt. Gör gär­na ett besök på Their Voice Por­tu­gals Face­book.

 

SILLBARONEN

Del 3 av “Mor­den på Smögen” av Anna Ihrén

Smö­gens sto­re sill­ba­ron James Bla­kes son­son hit­tas död i den gam­la lots­ut­ki­ken. Bara en vec­ka tidi­ga­re har den döde Char­les Bla­ke leen­de inter­vju­ats i affärs­tid­ning­ar­na om hur han ska för­val­ta den sto­ra för­mö­gen­het han ärvt efter sin far som just gått bort. Är det verk­li­gen ett själv­mord och var­för har han i så fall valt att avslu­ta sitt liv? Och vad pågår egent­li­gen i det ståt­li­ga köp­mans­hu­set på Smö­gen­bryg­gan där famil­jen Bla­ke lever ett iso­le­rat liv utan knappt någon kon­takt med omvärl­den.

Vi får åter föl­ja poli­ser­na Den­nis Wil­helms­son och Sand­ra Haralds­son när de löser mord­gåtor vars ursprung på vis­sa vis står att fin­na i hän­del­ser i det för­flut­na.

KÖP DEL 1, 2 & 3 OCH 50 KR RABATT

1 2