Några kommer nära andra förblir borta
– av Andreas Björsten

Andreas Björsten, länge en av lan­dets främs­ta estrad­po­e­ter, åter­kom­mer med ännu en dikt­sam­ling. Denna bok kan ses som en fort­sätt­ning på den före­gå­en­de Dikter som por­trätt, där poe­ten hyl­lar män­ni­skor som har inspi­re­rat honom genom åren.

En sär­skild tilläg­nan ger han vän­nen och poe­ten Peter Lindforss. Dennes efter­läm­na­de dik­ter för­val­ta­des av bland annat Björsten och resul­te­ra­de i titeln De långa resor­na är över som gavs ut på Fri Press 2023. Lindforss plöts­li­ga bort­gång är något som bear­be­tas i flera av Björstens dik­ter, här ur dik­ten ”Att axla den blå överrocken”:

det var inte utan nåd
som Cohen sjöng om en utsli­ten blå regnrock

men vi kan inte annat än sentimentalt
göra det­ta till en utko­rel­se av Cohen

om Peter bar den blå överrocken
var det för att han mås­te göra sig själv osynlig

det enda som åter­stod av honom
var det bång­sty­ri­ga håret och skägget

Flera and­ra kän­di­sar hyl­las av Björsten, bland and­ra vän­nen och kol­le­gan Håkan Sandell, Lukas Moodysson, Bo Setterlind och Thomas C Ericsson. Han för­ut­ser ock­så en åter­upp­stån­del­se av den svens­ka undergrounden.

Däremellan skild­rar Björsten sin var­dag, kam­pen mot Parkinsons sjuk­dom, det svå­ra i att vara poet i dagens sam­häl­le och den värld han ser omkring sig. Här ett utsnitt ur dik­ten ”Jag kal­lar det tics vet inte annars vad det är”: 

tics
och specialglasögon
för att döl­ja just des­sa tics
ett steg fram­åt och två tillbaka
jag går mel­lan hyreshusen
som lång­samt för­vand­las till
bostads­rät­ter medan jag går
har det nåt med socialdemokratins
svek att göra
sam­häl­let för­vand­las till kulisser
som det inte går att flyt­ta ur

Boken inleds med ett för­ord av Jonas Ellerström.