Hoppa till innehåll

Johan Landgren

  • av Sara Therese Lundstedt

För ett tio­tal år sedan tog han ste­get att flyt­ta från Malmö till en mind­re gård norr om Kristianstad. Här skul­le han kom­ma att byg­ga upp det liv som han då länge läng­tat efter; ett liv av loka­la sam­man­hang, odling och när­het till naturen. 

Landgren beskri­ver sig själv som en fri­het­lig soci­a­list med stark drag­ning åt öster­ländsk poe­si och filo­so­fi. I hans dik­ter rör han sig ledigt mel­lan mak­ro- och mikro­kos­mos, mel­lan familj, skogs­pro­me­na­der eller upp­rö­ran­de besök på köttfabriken.

När Landgren inte skri­ver, läser, odlar eller vand­rar i sko­gar­na omkring sin gård arbe­tar han med peda­go­gisk utveck­ling och stöd­jer stu­den­ter i aka­de­miskt skri­van­de och stu­di­e­tek­nik på Högskolan Kristianstad.

För snart sex år sedan drab­ba­des Landgren av utmatt­nings­syndrom. Erfarenheterna av att sam­la ihop res­ter­na och byg­ga upp livet på nytt – den­na gång på ett håll­bart sätt – har inspi­re­rat honom ock­så i skrivandet.

Johan Landgren framför ladan

Debutboken, Sila him­mel, sila jord, beskri­ver den upp­lev­da smär­tan som dock stil­las av natu­rens kraf­ter och års­ti­der­nas väx­ling­ar. Det gror ett nytt hopp, både i skog, mark och människa.

GAMMALT OCH NYTT FRÅN FÖRLAGET

Fri Press webbplats använder cookies. Genom att fortsätta använda denna webbplats accepterar du vår användning av cookies.   Läs om våra cookies och vår integritetspolicy!