Förspel
– av Folke T. Olofsson

Folke T. Olofsson har skri­vit hund­ra­tals num­re­ra­de dik­ter. Ett urval om tju­go­fy­ra pub­li­ce­ra­des för förs­ta gång­en i Förspel 2002 (Hägglunds för­lag). I den­na and­ra upp­la­ga, 22 år sena­re, är poe­sin fort­fa­ran­de lika skarp­synt, berö­ran­de och tidlös.

Efter pub­li­ce­ring­en 2002 skrev Peter Björkman för Hosisont: ”… när årets debu­tant skall utses är det kyr­ko­her­den i Rasbo, Folke T. Olofsson (f.1943) som är själv­skri­ven. Den full­stän­digt impo­ne­ran­de Förspel har en vid ämnes­bredd, allt­i­från gestalt­ning­ar av ski­tigt fabriks­ar­be­te till fan­ta­si­full natur- lyrik. Från dome­dags­ba­su­ner till kärleksbudskap…”

Och det­ta var bara bör­jan. Efter de tju­go­fy­ra dik­ter­na i Förspel utkom fler tit­lar på Fri Press med ytter­li­ga­re dik­ter ur svi­ten: Mellanrum (2019), Syner (2021) och Slutstycken (2022).

Poesin fängs­lar med sin vida omfatt­ning; Olofsson hål­ler inte till­ba­ka någon­ting i sin skild­ring av livets bru­ta­li­tet och män­ni­skans till­kor­ta­kom­man­den. Men lika genu­int som sor­ger­na skild­ras ock­så sökan­det och hop­pets skön­het och helan­de krafter. 

Ur den tju­go­sjät­te dikten:

Jag övar mig var­je dag,
genom­vand­rar åld­rar­na en efter en,
går upp och ned­för trappan
och gör mig hem­mas­tadd på var­je steg,
för­tro­gen med tidens ansik­te i mitt.
I mörk­ret fram­kal­lar jag albu­mens bilder.

Fullskrivna ansikten,
en skrift som alla kan tyda,
de åld­ra­des skö­ra skönhet,
så ful­la av liv,
de nyföd­das rynkor,
ansik­ten med vid­öpp­na fönster
mot döden.