Den ambivalenta pensionären
av Ulla Waldenström

I en sam­ling kor­ta­re essä­er utfors­kar hon gräns­lan­det mel­lan ett rikt yrkes­liv och pen­sio­nen. Frimodigt tar hos sig an det som för en del inne­bär en utveck­lings­kris men lyf­ter ock­så de möj­lig­he­ter som öpp­nar sig. 

Perspektiven väx­lar mel­lan hen­nes starkt per­son­li­ga erfa­ren­he­ter och de mer all­män­na. Hon stäl­ler sig frå­gor som ”Kan livet någon­sin bli lika menings­fullt som tidi­ga­re? Och vad gör man av all tid?”.

Där inte för­nuf­tet och den stränga logi­ken räc­ker till, för­sö­ker hon ock­så fånga käns­lor­na i dik­tens form. Om livet är en resa skul­le vi kun­na kal­la Den ambi­va­len­ta pen­sio­nä­ren för en modern ”hai­bun”*.

Ej rädd för döden
Tacksamt för allt jag fått
Vill ändå vara kvar
Så länge jag kan beröras 

I kapit­let Pensionären och Bilden av pen­sio­nä­ren kom­plet­te­rar Waldenström sin egna iak­ta­gel­ser med sta­tistik. ”Mest för­vå­nad blir jag över att jag som 75-åring för­vän­tas leva 19 år till, om jag föl­jer genom­snit­tet. Alltså tills jag blir 94 år!” En del pre­sen­te­rar hon ock­så med någ­ra dia­gram. Här ett exempel:

FP-243 • ISBN: 978–91-88765–96‑3

”Jag använ­der bara ordet pen­sio­när när jag vill utnytt­ja rabat­ten på tun­nel­ba­nan eller vid inträ­de på något muse­um. För övrigt känns eti­ket­ten obe­kväm.” skri­ver hon. 

* Haibun är en lit­te­rär form med ursprung i Japan, som kom­bi­ne­rar pro­sa och haiku. Utbudet av hai­bun är brett och inklu­de­rar ofta själv­bi­o­gra­fi, dag­bok, essä, pro­sa­dikt, novell och resedagbok. 

Vännen Cecilia Runnström, fd för­lags­chef vid vid Karolinska Institutet University Press, menar att det är ett svårt ämne Waldenström valt och att Den ambi­va­len­ta pen­sio­nä­ren är intres­sant läsning:

”Min över­gri­pan­de käns­la är: tänk att du kan hålla balan­sen så väl mel­lan osen­ti­men­talt för­med­lan­de och att låta din läsa­re få kom­ma dig nära.”

”Dina inskjut­na poem är oftast suve­ränt ackom­pan­je­ran­de, det är ett uttryck för din livs­gläd­je, tror jag, att du bara strör ut dem bland reflek­tio­ner och tabel­ler, utan att låta dig hind­ras av brist på erfa­ren­het eller vörd­nad inför poe­sin. Yep!”