Sara Lindgren har gjort slut med sin pojkvän. Jobbet på reklambyrån i Stockholm utvecklas inte i den riktning som hon hoppats på. Hennes föräldrar är skilda och har inte mycket tid till stöd åt sin vuxna dotter. Sara besöker den som hon alltid kan lita på, morfar i Värmland. Sara sitter inte bara still i morfars stuga, hon ägnar en dag åt att klättra på ett litet oansenligt berg ute i skogen, Korpknallen.
Berget tycks inte ha haft besök av människor på många år. Inte sedan en vinterdag 1943 då ett tyskt transportplan kraschade där uppe. Planets last har en mörk historia, så mörk att den kastar en skugga över Europa mer än sjuttio år senare. Trots att lasten legat dold i så många år, finns det en man som känner till dess existens. En man som är beredd att göra vad som helst för att komma över den. Otto Kampfel, SS-officer och hjärnan bakom en makalös kupp i Nazityskland, en kupp som nästan gick hem. Sara blir jagad av nynazister och säkerhetstjänster. Alla vill ha en del av guldet som hon hittat. Men vem kan hon egentligen lita på?
Varför söker sig musiker till den fria improvisationen? Vad är skillnaden mellan färdigskriven musik och det som idag kallas friform? Vad betyder den västerländska skolmusikens undervisning för musikformer som ursprungligen byggde mycket på improvisation, som till exempel jazz och blues, men också mer traditionella stilar så som indisk musik och flamenco?
Det har idag skrivits flera doktorsavhandlingar i ämnet. Men Improvisatören är en roman om en ensam musiker som just söker det egna uttrycket. Det som skolundervisningen så sällan berör: vad säger musiken till honom själv? Vad säger den andra?
Varför kämpar han i den hårda motvinden? Är det egentligen en politisk protest, en spark mot den etablerade högskoleundervisningen? Hur stark är hans strävan efter något eget? I Improvisatören följer vi musikern i hans medgångar och motgångar, och i vardagens ständiga kamp för brödfödan.
Stefan Thorpenberg kommer från Biskopsgården i Göteborg. Han arbetade på Arendalsvarvet som plåtslagare under 70-talets början. Under många år var han sedan narkossjukskötare vid flera sjukhus i Göteborg. Nu är han filosofie doktor i vetenskapsteori och docent i forskningspolitik och har också undervisat i Ryssland, Kenya och Nepal. Han har skrivit artiklar och böcker om filosofi, sociologi, medicin, juridik, bibliometri och folkhälsoforskning. Under några år skrev han även om vin i GP:s ”Två Dagar”. De senaste åren har han gett ut friform-musik med grupperna ”GuitCussion” och ”NorthernVoices”. I den senare gruppen framför han sina egna monologer.
Författaren har tidigare här på Fri Press utkommit med Förortsstalinisten, en berättelse om hur det var att växa upp i Göteborg på 70-talet. Det är en berättelse om hur det var att engagera sig i en vänsterrörelse som med tiden fick svårt att göra upp med sina idéer.
Svante Vanbarts Vi drog – jorden runt med 68-generationen (Wahlström & Widstrand 2005) är berättelsen om ett kollektivs långa resa ifrån Sverige 1973. Medlemmarna bröt upp från det anarkistiska och vilda konstnärskollektivet Drakabygget i norra Skåne. I den danska fristaden Christiania byggde de om en buss, körde genom Europa och Asien till Indien. Där bildar de teatergruppen ”Hati Babas Transit Ashram”. Via Malaysia, Australien och Tahiti tar de sig till Mexico och USA där de ”ansluter sig till hippierörelsens rotsystem”.
Svante Vanbart skildrar äventyret, resan och de ibland slitsamma relationerna på ett okonstlat sätt – så som han minns det. I stora stycken är det en hyllning till en tid då övertygelsen om att världen kan och ska förändras.
Vi drog kan läsas på olika sätt. Då boken kom var recensenterna ömsom roade ömsom förargade. En del läste den som just ett tidsdokument. De mest kritiska siktade in sig på “flumromantiken”, på resenärernas förhållande till droger, till vurmen för det exotiska. Var resan ”blott en kollektiv egotripp?” frågade sig Kim Salomon i Svenska Dagbladet och jämför deras resa med den dagens unga gör när de drar till Australien för att surfa.
Kollektivet kom fram och förverkligade mer av sina drömmar än vad vi får veta i Vi drog. 2018 kommer också här på Fri Press fortsättningen. Det är berättelsen om hur de slog sig ner i Mexiko och etablerade en ekoby på ett stycke mark. Kollektivet engagerar fortfarande för naturen och för fattiga i landet och de har kommit att inspirera uppbyggnaden av fler ekobyar.
I väntan på Vanbarts nästa bok kan du köpa Vi drog – jorden runt med 68-generationen här på Fri Press till specialpris. Besök vår webbshop »
Här också länkar till recensioner som fortfarande skvalpar omkring på nätet. Lyssna gärna också till en längre intervju med författaren 2016 på norska Uten Filter.
I Förortsstalinisten berättar Stefan Thorpenberg om hur det var att växa upp i Biskopsgården i Göteborg på 1960- och 70-talen. Han gick en tid på Experimentgymnasiet, och arbetade som plåtslagare på Arendalsvarvet. Han berättar om hur den tidens vänstervåg och Vietnamrörelse såg ut ur det perspektivet. Boken ger en bild av hunger efter kunskap och kultur, av tidens litteratur och musik och om politiska skillnader och motsättningar mellan de olika vänsterrörelserna.
Mot slutet av 70-talet kom många aktiva att överge vänsterrörelsen, bland annat på grund av krigen mellan Vietnam och Kambodja, och därefter mellan Kina och Vietnam. Kanske var det svårt att förstå vad som orsakade konflikterna med de politiska kunskaper man hade. Boken försöker slutligen ge en förklaring till vad som låg bakom problemen, och pekar på flera teoretiska knutar som måste lösas upp för att vänstern ska kunna ta tillbaka det ideologiska initiativ man en gång hade. För vad orsakade att vänstern under 1970-talet inte kunde förklara vad som hände under de Röda Khmerernas regim i Kambodja? Eller att många stod handfallna och tveksamma när jihadister omringade vänsterregimens sista fäste i Kabul i Afghanistan? Och vad var det som fick vänstern att framstå som en världsfrånvänd rörelse sysselsatt med långkok och allmänt motstånd mot modern utveckling? I Förortsstalinisten försöker Stefan Thorpenberg svara på frågorna.
Ur gömmorna plockar vi fram svensk haiku i fickformat. Hösten 2002 började vi — Mailis Gullin, Dag Persson och Bo Ranman — att SMS:a haiku till varandra. Det var roligt! Våra sinnen fångades av stunden. Men dåtidens mobiltelefonminnen rymde efter ett tag inte dem alla.
Anmälan i Hallandsposten 2004
Formatet, 7 x 13 cm, 64 sidor, gör att den får plats i din mobilficka! Passa på att beställa något av de sista exemplaren. TILLWEBBSHOPPEN »
11 augusti utkommer Rätten till Lättja i en ny svensk översättning på Bakåll. Den första svenska upplagan utkom på hundraårsdagen 1980 på Fri Press Förlag. Översättning och efterskrift av Brutus Östling och Göran Bergström.
Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Ett vansinne som i sitt kölvatten drar med sig det sociala och individuella elände, som under de sista tvåhundra åren hållit på att pina livet av den dystra mänskligheten. Nämligen: Kärleken till arbetet, en dödsmärkt lidelse driven till sådana ytterligheter att den försvagar människans livskraft och bryter ned hennes avkomma. Istället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt.
Så inleder Karl Marx svärson Paul Lafargue sin skrift som först publicerades 1880. Den kom att bli den näst mest spridda politiska skriften efter Manifestet.
Ett fåtal exemplar finns kvar till försäljning. TILLWEBBSHOPPEN »
Vi får följa med på en resa i lyrikens form. Skuggornas barn tar oss på en många gånger besvärlig resa men erfarenheterna landar i stillhet och förtröstan.
En upplever det som om Christoffersén uttrycker en slags inre sanning, byggd på hennes personliga erfarenheter.
Men det är inte bara fråga om en slags individuell terapi. Och inte heller är läsningen smärtsam. Tonen i Skuggornas barn är som ett stilla samtal där läsaren har något att lära.
Boken kan eller bör nog läsas som en berättelse från början till slut.
Detta är berättelsen om Jenny, Pat och Sarah som stjäl tillbaka en häst ifrån en man som handlar med slaktdjur. Det som först verkade vara enkelt, kanske lite farligt, blev värre än de hade anat för slaktdjurshandlaren och hans kumpaner skyr inga medel i jakten på att ta tillbaka djuret.
Kvinnorna är envisa fast vänskapen, kärleken och lojaliteten utsätts för prövningar. Flykten undan förföljarna går genom den portugisiska landsbygden och med hjälp av vänner och en äldre kvinnas mogna beslut lyckas de till slut rädda både sig själva och hästen.
Hästtjuvar är en slags hyllning från författaren till de människor som kämpar för djurens rätt, undan lidande och slakt. Gör gärna ett besök på Their Voice Portugals Facebook.
Smögens store sillbaron James Blakes sonson hittas död i den gamla lotsutkiken. Bara en vecka tidigare har den döde Charles Blake leende intervjuats i affärstidningarna om hur han ska förvalta den stora förmögenhet han ärvt efter sin far som just gått bort. Är det verkligen ett självmord och varför har han i så fall valt att avsluta sitt liv? Och vad pågår egentligen i det ståtliga köpmanshuset på Smögenbryggan där familjen Blake lever ett isolerat liv utan knappt någon kontakt med omvärlden.
Vi får åter följa poliserna Dennis Wilhelmsson och Sandra Haraldsson när de löser mordgåtor vars ursprung på vissa vis står att finna i händelser i det förflutna.
Eva Ermenz har skrivit en haibun — en reseskildring med poetiska inslag — haikudikter*. Ermenz vandrar i de stora mästarnas fotspår runt staden Kamakura — Kyoto där hon möter sina älsklingspoeter Issa och Basho.
Hennes blickar söker stort och smått. Berget Fuji, betydelsen av en kopp te, körsbärsblommor, geishor, templens magi och en vindsurfare i gummidräkt.
Vi kommer närmare ett Japan som ibland synes väldigt långt borta och det enkla framstår i ett klarare ljus.
I tidig morgon finner en blommande kvist på mitt frukostbord
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner våra kakor.
