Kampfels guld
av Ulf Tylestrand

av Ulf Tylestrand

Sara Lind­gren har gjort slut med sin pojk­vän. Job­bet på reklam­by­rån i Stock­holm utveck­las inte i den rikt­ning som hon hop­pats på. Hen­nes för­äld­rar är skil­da och har inte myc­ket tid till stöd åt sin vux­na dot­ter. Sara besö­ker den som hon all­tid kan lita på, mor­far i Värm­land. Sara sit­ter inte bara still i mor­fars stu­ga, hon ägnar en dag åt att klätt­ra på ett litet oan­sen­ligt berg ute i sko­gen, Korp­knal­len.

Ber­get tycks inte ha haft besök av män­ni­skor på många år. Inte sedan en vin­ter­dag 1943 då ett tyskt trans­port­plan kra­scha­de där uppe. Pla­nets last har en mörk histo­ria, så mörk att den kas­tar en skug­ga över Euro­pa mer än sjut­tio år sena­re. Trots att las­ten legat dold i så många år, finns det en man som kän­ner till dess existens. En man som är beredd att göra vad som helst för att kom­ma över den. Otto Kamp­fel, SS-offi­cer och hjär­nan bakom en maka­lös kupp i Nazi­tyskland, en kupp som näs­tan gick hem. Sara blir jagad av nyna­zis­ter och säker­hets­tjäns­ter. Alla vill ha en del av gul­det som hon hit­tat. Men vem kan hon egent­li­gen lita på?

LÄS OM ULF TYLESTRAND HÄR »

KAMPFELS GULD I WEBBSHOPPEN »

Improvisatören av Stefan Thorpenberg

Var­för söker sig musi­ker till den fria impro­vi­sa­tio­nen? Vad är skill­na­den mel­lan fär­dig­skri­ven musik och det som idag kal­las fri­form? Vad bety­der den väs­ter­länds­ka skol­mu­si­kens under­vis­ning för musik­for­mer som ursprung­li­gen bygg­de myc­ket på impro­vi­sa­tion, som till exem­pel jazz och blues, men ock­så mer tra­di­tio­nel­la sti­lar så som indisk musik och fla­men­co?

Det har idag skri­vits flera dok­tors­av­hand­ling­ar i ämnet. Men Impro­vi­sa­tö­ren är en roman om en ensam musi­ker som just söker det egna uttryc­ket. Det som skol­un­der­vis­ning­en så säl­lan berör: vad säger musi­ken till honom själv? Vad säger den and­ra?

Var­för käm­par han i den hår­da mot­vin­den? Är det egent­li­gen en poli­tisk pro­test, en spark mot den eta­ble­ra­de hög­sko­le­un­der­vis­ning­en? Hur stark är hans strä­van efter något eget? I Impro­vi­sa­tö­ren föl­jer vi musi­kern i hans med­gång­ar och mot­gång­ar, och i var­da­gens stän­di­ga kamp för bröd­fö­dan.

Ste­fan Thor­pen­berg kom­mer från Bis­kops­går­den i Göte­borg. Han arbe­ta­de på Aren­dalsvar­vet som plåtsla­ga­re under 70-talets bör­jan. Under många år var han sedan nar­kos­sjuk­skö­ta­re vid flera sjuk­hus i Göte­borg. Nu är han filo­so­fie dok­tor i veten­skaps­te­o­ri och docent i forsk­nings­po­li­tik och har ock­så under­vi­sat i Ryss­land, Kenya och Nepal. Han har skri­vit artik­lar och böc­ker om filo­so­fi, soci­o­lo­gi, medi­cin, juri­dik, bib­li­o­me­tri och folk­häl­so­forsk­ning. Under någ­ra år skrev han även om vin i GP:s ”Två Dagar”. De senas­te åren har han gett ut fri­form-musik med grup­per­na ”Guit­Cus­sion” och ”Nort­hern­Vo­i­ces”. I den sena­re grup­pen fram­för han sina egna mono­lo­ger.

För­fat­ta­ren har tidi­ga­re här på Fri Press utkom­mit med För­orts­stali­nis­ten, en berät­tel­se om hur det var att växa upp i Göte­borg på 70-talet. Det är en berät­tel­se om hur det var att enga­ge­ra sig i en väns­ter­rö­rel­se som med tiden fick svårt att göra upp med sina idéer.

Impro­vi­sa­tö­ren i webb­s­hop­pen »

Om Ste­fan Thor­pen­berg »

Svante Vanbarts Vi drog – jorden runt med 68-generationen

Så nådde de sina rosa mål

Svan­te Van­barts Vi drog – jor­den runt med 68-gene­ra­tio­nen (Wahl­ström & Widstrand 2005) är berät­tel­sen om ett kol­lek­tivs långa resa ifrån Sve­ri­ge 1973. Med­lem­mar­na bröt upp från det anar­kis­tis­ka och vil­da konst­närs­kol­lek­ti­vet Dra­ka­byg­get i nor­ra Skå­ne. I den dans­ka frista­den Christi­a­nia bygg­de de om en buss, kör­de genom Euro­pa och Asi­en till Indi­en. Där bil­dar de tea­ter­grup­pen ”Hati Babas Tran­sit Ash­ram”. Via Malay­sia, Austra­li­en och Tahiti tar de sig till Mex­i­co och USA där de ”anslu­ter sig till hip­pi­e­rö­rel­sens rot­sy­stem”.

Svan­te Van­bart skild­rar även­ty­ret, resan och de ibland slit­sam­ma rela­tio­ner­na på ett okonst­lat sätt – så som han minns det. I sto­ra styc­ken är det en hyll­ning till en tid då över­ty­gel­sen om att värl­den kan och ska för­änd­ras.

Vi drog kan läsas på oli­ka sätt. Då boken kom var recen­sen­ter­na ömsom roa­de ömsom för­ar­ga­de. En del läs­te den som just ett tids­do­ku­ment. De mest kri­tis­ka sik­ta­de in sig på “flum­ro­man­ti­ken”, på rese­nä­rer­nas för­hål­lan­de till dro­ger, till vur­men för det exo­tis­ka. Var resan ”blott en kol­lek­tiv egotripp?” frå­ga­de sig Kim Salo­mon i Svens­ka Dag­bla­det och jäm­för deras resa med den dagens unga gör när de drar till Austra­li­en för att sur­fa.

Kol­lek­ti­vet kom fram och för­verk­li­ga­de mer av sina dröm­mar än vad vi får veta i Vi drog. 2018 kom­mer ock­så här på Fri Press fort­sätt­ning­en. Det är berät­tel­sen om hur de slog sig ner i Mex­i­ko och eta­ble­ra­de en eko­by på ett styc­ke mark. Kol­lek­ti­vet enga­ge­rar fort­fa­ran­de för natu­ren och för fat­ti­ga i lan­det och de har kom­mit att inspi­re­ra upp­bygg­na­den av fler eko­byar.

I vän­tan på Van­barts näs­ta bok kan du köpa Vi drog – jor­den runt med 68-gene­ra­tio­nen här på Fri Press till spe­ci­alpris. Besök vår webb­s­hop »

Här ock­så län­kar till recen­sio­ner som fort­fa­ran­de skval­par omkring på nätet. Lyss­na gär­na ock­så till en läng­re inter­vju med för­fat­ta­ren 2016 på nors­ka Uten Fil­ter.

”Det resan­de kol­lek­ti­vet” Sundsvalls Tid­ning 12 augusti 2005

”Flum­ro­man­ti­ken för­stör histo­ri­en” av Marie Pet­ters­son, Helsing­borgs Dag­blad 29 augusti 2005

”Kur­lan­sky, Mark: ‘1968’ + Van­bart, Jan Svan­te: ‘Vi drog” av P A Ydre­felt, Kristi­an­stads­bla­det 30 sep­tem­ber 2005

”Vi drog. Jor­den runt med 68-gene­ra­tio­nen Grå buss mot rosa mål” av Kim Salo­mon, Svens­ka Dag­bla­det 16 augusti 2005

Van­bart, hip­pi­en som aldri drog heim” på Uten Fil­ter 2016 (https://utenfilter.net/)

Förortsstalinisten av Stefan Thorpenberg

I För­orts­stali­nis­ten berät­tar Ste­fan Thor­pen­berg om hur det var att växa upp i Bis­kops­går­den i Göte­borg på 1960- och 70-talen. Han gick en tid på Expe­ri­ment­gym­na­si­et, och arbe­ta­de som plåtsla­ga­re på Aren­dalsvar­vet. Han berät­tar om hur den tidens väns­ter­våg och Viet­nam­rö­rel­se såg ut ur det per­spek­ti­vet. Boken ger en bild av hung­er efter kun­skap och kul­tur, av tidens lit­te­ra­tur och musik och om poli­tis­ka skill­na­der och mot­sätt­ning­ar mel­lan de oli­ka väns­ter­rö­rel­ser­na.

Mot slu­tet av 70-talet kom många akti­va att över­ge väns­ter­rö­rel­sen, bland annat på grund av kri­gen mel­lan Viet­nam och Kam­bod­ja, och där­ef­ter mel­lan Kina och Viet­nam. Kanske var det svårt att för­stå vad som orsa­ka­de kon­flik­ter­na med de poli­tis­ka kun­ska­per man hade. Boken för­sö­ker slut­li­gen ge en för­kla­ring till vad som låg bakom pro­ble­men, och pekar på flera teo­re­tis­ka knu­tar som mås­te lösas upp för att väns­tern ska kun­na ta till­ba­ka det ide­o­lo­gis­ka ini­ti­a­tiv man en gång hade. För vad orsa­ka­de att väns­tern under 1970-talet inte kun­de för­kla­ra vad som hän­de under de Röda Khme­rer­nas regim i Kam­bod­ja? Eller att många stod hand­fall­na och tvek­sam­ma när jiha­dis­ter omring­a­de väns­ter­re­gi­mens sista fäs­te i Kabul i Afgha­nis­tan? Och vad var det som fick väns­tern att fram­stå som en världs­från­vänd rörel­se sys­sel­satt med lång­kok och all­mänt mot­stånd mot modern utveck­ling? I För­orts­stali­nis­ten för­sö­ker Ste­fan Thor­pen­berg sva­ra på frå­gor­na.

TILL WEBBSHOPPEN »


LÄS MER OM STEFAN THORPENBERG HÄR »

Haiku sms

Ur göm­mor­na ploc­kar vi fram svensk haiku i fick­for­mat. Hös­ten 2002 bör­ja­de vi — Mai­lis Gul­lin, Dag Pers­son och Bo Ran­man — att SMS:a haiku till varand­ra. Det var roligt! Våra sin­nen fång­a­des av stun­den. Men dåti­dens mobil­te­le­fon­min­nen rym­de efter ett tag inte dem alla.

Recension om HAIKU SMS i HallandsPosten 2004-07-26

Anmä­lan i Hal­lands­pos­ten 2004

For­ma­tet, 7 x 13 cm, 64 sidor, gör att den får plats i din mobil­fic­ka! Pas­sa på att bestäl­la något av de sista exem­pla­ren. TILL WEBBSHOPPEN »

Rätten till Lättja

av Paul Lafar­gue

11 augusti utkom­mer Rät­ten till Lätt­ja i en ny svensk över­sätt­ning på Bakåll.  Den förs­ta svens­ka upp­la­gan utkom på hund­ra­års­da­gen 1980 på Fri Press För­lag. Över­sätt­ning och efter­skrift av Brutus Öst­ling och Göran Berg­ström.

Ett besyn­ner­ligt van­sin­ne har gri­pit arbe­tar­klas­sen i de län­der där den kapi­ta­lis­tis­ka civi­li­sa­tio­nen härs­kar. Ett van­sin­ne som i sitt köl­vat­ten drar med sig det soci­a­la och indi­vi­du­el­la elän­de, som under de sista två­hund­ra åren hål­lit på att pina livet av den dyst­ra mänsk­lig­he­ten. Näm­li­gen: Kär­le­ken till arbe­tet, en döds­märkt lidel­se dri­ven till såda­na ytter­lig­he­ter att den för­sva­gar män­ni­skans livs­kraft och bry­ter ned hen­nes avkom­ma. Istäl­let för att kure­ra den­na sin­nes­för­vir­ring har präs­ter, eko­no­mer och mora­lis­ter gjort arbe­tet till något heligt.

Så inle­der Karl Marx svär­son Paul Lafar­gue sin skrift som först pub­li­ce­ra­des 1880. Den kom att bli den näst mest sprid­da poli­tis­ka skrif­ten efter Mani­festet.

Paul Lafargue (1842-1911)


Ett fåtal exem­plar finns kvar till för­sälj­ning. TILL WEBBSHOPPEN »

Skuggornas barn

av Ele­o­no­re Christof­fersén

Vi får föl­ja med på en resa i lyri­kens form. Skug­gor­nas barn tar oss på en många gång­er besvär­lig resa men erfa­ren­he­ter­na lan­dar i still­het och för­trös­tan.

En upp­le­ver det som om Christof­fersén uttryc­ker en slags inre san­ning, byggd på hen­nes per­son­li­ga erfa­ren­he­ter.

Men det är inte bara frå­ga om en slags indi­vi­du­ell tera­pi. Och inte hel­ler är läs­ning­en smärt­sam. Tonen i Skug­gor­nas barn är som ett stil­la sam­tal där läsa­ren har något att lära.

Boken kan eller bör nog läsas som en berät­tel­se från bör­jan till slut.

SKUGGORNAS BARN I VÅR WEBBUTIK

Hästtjuvar av D H Kauffmann

 

Det­ta är berät­tel­sen om Jen­ny, Pat och Sarah som stjäl till­ba­ka en häst ifrån en man som hand­lar med slakt­djur. Det som först ver­ka­de vara enkelt, kanske lite far­ligt, blev vär­re än de hade anat för slakt­djurs­hand­la­ren och hans kum­pa­ner skyr inga medel i jak­ten på att ta till­ba­ka dju­ret.

Kvin­nor­na är envi­sa fast vän­ska­pen, kär­le­ken och loja­li­te­ten utsätts för pröv­ning­ar. Flyk­ten undan för­föl­jar­na går genom den por­tu­gi­sis­ka lands­byg­den och med hjälp av vän­ner och en äld­re kvin­nas mog­na beslut lyc­kas de till slut räd­da både sig själ­va och häs­ten.

Häst­tju­var är en slags hyll­ning från för­fat­ta­ren till de män­ni­skor som käm­par för dju­rens rätt, undan lidan­de och slakt. Gör gär­na ett besök på Their Voice Por­tu­gals Face­book.

 

SILLBARONEN

Del 3 av “Mor­den på Smögen” av Anna Ihrén

Smö­gens sto­re sill­ba­ron James Bla­kes son­son hit­tas död i den gam­la lots­ut­ki­ken. Bara en vec­ka tidi­ga­re har den döde Char­les Bla­ke leen­de inter­vju­ats i affärs­tid­ning­ar­na om hur han ska för­val­ta den sto­ra för­mö­gen­het han ärvt efter sin far som just gått bort. Är det verk­li­gen ett själv­mord och var­för har han i så fall valt att avslu­ta sitt liv? Och vad pågår egent­li­gen i det ståt­li­ga köp­mans­hu­set på Smö­gen­bryg­gan där famil­jen Bla­ke lever ett iso­le­rat liv utan knappt någon kon­takt med omvärl­den.

Vi får åter föl­ja poli­ser­na Den­nis Wil­helms­son och Sand­ra Haralds­son när de löser mord­gåtor vars ursprung på vis­sa vis står att fin­na i hän­del­ser i det för­flut­na.

KÖP DEL 1, 2 & 3 OCH 50 KR RABATT

Midori – japanska bilder

Eva Ermenz har skri­vit en hai­bun — en reseskild­ring med poe­tis­ka inslag — haiku­dik­ter*. Ermenz vand­rar i de sto­ra mäs­tar­nas fot­spår runt sta­den Kama­ku­ra — Kyo­to där hon möter sina älsk­lings­po­e­ter Issa och Basho.

Hen­nes blic­kar söker stort och smått. Ber­get Fuji, bety­del­sen av en kopp te, körs­bärs­blom­mor, gei­shor, temp­lens magi och en vindsur­fa­re i gum­mi­dräkt.

Vi kom­mer när­ma­re ett Japan som ibland synes väl­digt långt bor­ta och det enk­la fram­står i ett kla­ra­re ljus.

I tidig mor­gon
fin­ner en blom­man­de kvist
på mitt fru­kost­bord

Mido­ri i Webb­s­hop­pen

 

 

 

 

* Läs om “hai­bun” här »

1 2