Kategori: olofsson

Mellanrum – fyrtioåtta dikter
av Folke T. Olofsson

BILD: Omslag till Folke T. Olofssons 'Mellanrum – fyrtioåtta dikter' i fonden litografi med en å där en bro, en kvarnbyggnad och grönska speglar sig i vattenytan

Folke T. Olofssons dik­ter är ofta pas­to­ra­la. Något som kanske kan för­kla­ras av hans bak­grund som kyr­ko­her­de. Vi kän­ner vin­den, reg­net och snön. Vi ser fåg­lar, blom­mor och spår av mänsk­ligt liv – gam­malt och nytt – på gott och ont. Också klock­klang hörs. Olofsson hål­ler de exi­sten­ti­el­la frå­gor­na vid liv och han rör vid det out­grund­li­ga.

De fyr­tio­åt­ta dik­ter­na i Mellanrum, är alla num­re­ra­de i kro­no­lo­gisk ord­ning.

Läs om Folke T. Olofsson »

ur Femtioandra dik­ten

 

En tra­na lyf­ter

och är ing­et annat än

en ving­bred vak­sam fågel

i flykt över den igen­vux­na insjön

med ros­tan­de mjär­dar vid udden med bryg­gan

där fis­kar­na som redan mult­nat till jord på kyr­ko­går­den

en gång drog upp sina tjär­struk­na båtar och laga­de sina nät.

 

Boken i webbshoppen »

Folke T. Olofsson

BILD: svartvitt porträtt av Folke T. Olofsson som bär metallbågade glasögon och är iklädd mörk polotröja

Folke T. Olofsson har skri­vit ett­hund­ra­åt­tio­sju num­re­ra­de dik­ter. Hitintills. Tjugofyra av dem kom 2002 ut med titeln Förspel — tju­go­fy­ra dik­ter (Hägglunds för­lag). Peter Björkman skrev då i tid­skrif­ten Horisont att

… när årets debu­tant skall utses är det kyr­ko­her­den i Rasbo, Folke T. Olofsson (f.1943) som är själv­skri­ven. Den full­stän­digt impo­ne­ran­de Förspel har en vid ämnes­bredd, allt­i­från gestalt­ning­ar av ski­tigt fabriks­ar­be­te till fan­ta­si­full natur­ly­rik. Från dome­dags­ba­su­ner till kär­leks­bud­skap…

Olofsson är född i Småland. Han är fem­barns­far och sedan snart 45 år gift med Ann Sahlqvist. Han präst­vig­des 1969 av Sven Danell och var verk­sam som kyr­ko­her­de i Rasbo utan­för Uppsala i 25 år. Han är ock­så docent i tros- och livs­å­skåd­nings­ve­ten­skap vid Uppsala Universitet.

Folke T. Olofsson är en dröm­ma­re och en sann inspi­ra­tör. Den lyris­ka käns­lig­he­ten och accep­te­ran­det av män­ni­sko­li­vet med dess oli­ka ske­den och ske­en­den är något som på dju­pet berör var­je läsa­re.

ur Etthundrafyrtiofemte dik­ten

 

Vår och blom­ning, skön­het och väl­lukt

får tiden att stå stil­la för ett ögon­blick

som för­går, över­går i viss­nan­dets upp­vak­nan­de.

Jag såg kron­bla­den fal­la, blom­kor­gar­na töm­mas

på sina vita kla­sar och stå tom­ma, bru­na och fula.

Jag hade bara betrak­tat, ing­et åstad­kom­mit

medan tiden rann mig genom fing­rar­na

med poc­kan­det på mera.

Nu för­står jag att jag ingen­ting för­stått

nu när nypo­nen lyser röda och svar­ta

mot ros­bus­kens löv­lö­sa tag­gi­ga gre­nar,

 

Mellanrum – fyrtioåtta dikter
 i webbshoppen»