Krokimodellen
– av Anna Nero

Bild: omslag Anna Neros 'Krokimodellen', helt vitt med texten i svart och rött samt en skiss av en naken kvinnas kropp

Samtidigt som vi får kom­ma helt nära kro­ki­mo­del­len, berät­tar Anna Nero om lära­re och kro­ki-ele­ver, om möten med and­ra model­ler, om utsatt­het och stolt­het. Hon rör sig frimo­digt i det änd­lö­sa land­skap som bre­der ut sig mel­lan betrak­ta­ren och den betrak­ta­de och gör flera histo­ris­ka och lit­te­rä­ra kopp­ling­ar.

Texterna är, lik­som ele­ver­nas teck­ning­ar, skis­ser som upp­står i stun­den. Boken är tänkt att inspi­re­ra lära­re, kon­ste­le­ver, konst­in­tres­se­ra­de och and­ra som vill kom­ma när­ma­re kro­ki­mo­del­len och som för­sö­ker för­stå vad som hän­der i ögon­blic­ket.

ur Krokimodellen

Eleverna ska teck­na stort. Två ställ­ning­ar som går in i varand­ra. De ska likt Paul Gauguin teck­na med kla­ra kon­tu­rer. De vill inte göra fel, de är räd­da, det ska vara per­fekt med­det­sam­ma. De vågar inte expe­ri­men­te­ra eller stic­ka ut.
   I vårt sam­häl­le är per­fek­tion och exper­tis ett ide­al. Människor ska inte tän­ka själ­va. I media till­frå­gas exper­ter inom oli­ka områ­den.
   Likaså eman­ci­pa­tion. Akademiskt skri­van­de kan vara så trå­kigt och till­krång­lat att en har svårt att ta till sig tex­ten. Men ändå vågar få skri­va eman­ci­pa­to­riskt. De vågar inte stic­ka ut och fri­gö­ra tex­ten; tillå­ta sig att släp­pa fram både Dr Jekyll och Mr Hyde. Det är den som föl­jer mal­lar­na som hyl­las.
   Jag står i en este­tiskt till­ta­lan­de pose. Jag mås­te gå ur min bekväm­lig­hets­zon för att våga bli kro­kig, plump, ful. Det är job­bigt att luta sig fram­åt så brös­ten blir långa, eller kut­ryg­gig med dålig håll­ning. Estetik behö­ver inte vara till­ta­lan­de. Estetik kan vara ful. Fulestetik. Det är våra per­son­li­ga upp­le­vel­ser som är det vik­ti­ga, inte det kog­ni­tivt säk­ra.

Line

BILD: skylt med röd ram och texten 'Böckerna direkt från förlaget = fri frakt'

Anna Nero

Bild: Anna Nero sitter på en grön bänk vid ett grönt bord och skriver på sin (varumärke). I fonden rikt blommande mjölkört som närmast täcker en faluröd stuga

I unga år påver­ka­de läsan­det Anna Nero fun­da­men­talt och vis­sa böc­ker föl­jer hen­ne genom livet. Hon skri­ver för att ge and­ra en käns­la av något som finns bort­om vår värld men sam­ti­digt är sam­man­län­kat med allt som sker. Läsandet ska kän­nas i krop­pen, det ska alst­ra stäm­ning­ar som består eller loc­ka fram nya tan­ke­möns­ter.

Skrivandet blir för Anna Nero star­kast när det är nära för­bun­det med livet. Som kro­ki­mo­dell skri­ver hon i pau­ser­na och tex­ter­na får, på plats i stun­den, en inne­börd som känns sann. Första boken Krokimodellen är ska­pad på det­ta sätt.

Men hon beja­kar även de inre värl­dar­na, det som sker i mel­lan­rum­men, i det spa­tio som exi­ste­rar bort­om vår fysis­ka värld. Kanske upp­stod des­sa värl­dar i barn­do­mens mör­ka gran­sko­gar med skogs­sjö­ar och våta mos­sor.

Genom skri­van­det utfors­kar hon till­va­rons oli­ka värl­dar och trig­gas av att befin­na sig på grän­sen mel­lan fik­tion och verk­lig­het, mel­lan det som sker i rea­li­te­ten och det som hän­der inom oss. Kanske som en kors­be­frukt­ning där det ena beri­kar det and­ra och tvärtom.

 

ur Krokimodellen

Jag halv­lig­ger på ett podi­um, ele­ver­na ska teck­na i tusch.
Läraren berät­tar om Kejsaren i Kina.
Han frå­ga­de sitt ora­kel: Är det klokt att gå ut i krig?
Oraklet tog ett sköld­padds­skal och släng­de in det i elden.
I ska­let bil­da­des spric­kor. Oraklet tol­ka­de spric­kor­na: Nej det är ing­en bra idé jag ser här…, det­ta sägs vara bör­jan till de tec­ken som med tiden blev ett skrift­språk.

Ord för lyc­ka och flad­der­mus inne­hål­ler sam­ma tec­ken.

Jag tän­ker på flad­der­mu­sen och den fly­ger i mörk­ret och jag hör dess eko­lod.
Och jag kän­ner lyc­ka i dess ving­slag.

Det bör­jar med blic­ken:
Blickar som brän­ner fast som laser­strå­lar.
Ormens blick.
Det for­sät­ter med pen­sel­dra­get:
Benknotestil
Från det tjoc­ka till en smal spets. Att göra den per­fek­ta lin­jen.
Att göra den per­fek­ta cir­keln. Att lät­ta på tum­men den sista fjär­de­de­len av den run­da for­men. Fast, fast, fast med hela armen och sedan en tumm­snurr.

Penseldraget är spår av mänsk­lig vil­ja.