Eleonore Christoffersén Ryndal

Eleonore Christoffersén Ryndal skri­ver både pro­sa och lyrik. Hon bor i Västergötland inte långt från Älekulla i Marks kom­mun där hon föd­des (1992). Den någorlun­da hän­del­se­ri­ka upp­väx­ten i Älekulla i Marks kom­mun kom att bli inspi­ra­tion till hen­nes debut­ro­man Syndakvinnan (Recito Förlag 2015) vil­ken utspe­lar sig 1905 i just Älekulla.

Ett år sena­re kom hen­nes dikt­sam­ling Skuggornas barn, som även den präg­lats av hen­nes min­nen från barn­do­men men ock­så vägen där­i­från fram till nu.

Redan när hon lär­de sig skri­va bestäm­de sig Christoffersén Ryndal för att bli för­fat­ta­re. Vid tio års ålder skrev hon sin förs­ta rik­ti­ga dikt, sedan blev det novel­ler och läng­re än så.

Christoffersén Ryndal ser sig inte som “den klas­sis­ka poe­ten eller för­fat­ta­ren som pro­me­ne­rar runt med den där slit­na, väl använ­da port­föl­jen”. Istället “yogar” hon sig fram i var­da­gen, är mode­in­tres­se­rad och inre­der sitt hem med gam­malt och nytt. Hon har ock­så ett stort intres­se för skräc­kin­ja­gan­de och psy­ko­lo­gis­ka böc­ker. 

Hon tror på att äng­lar­na, och att enda reli­gi­o­nen i värl­den mås­te vara kär­lek. Hennes inre rum upp­fat­tar hon inte som modernt, sna­ra­re tid­löst. Där finns min­ne­na som präg­lar hen­ne som per­son, hen­nes tan­kar – och skri­van­de.

Människor är en stor del av hen­nes intres­sen. Hon skri­ver: “Möten med per­so­ner: det är ett liv som står fram­för dig fast med helt and­ra for­mer. Ett helt annat utse­en­de, och oli­ka åsik­ter och upp­fatt­ning­ar om allt du ock­så ser. Livet. Sanningen. Vad hän­der med dem, vad hän­der med dig, när ni möts? Tankar som är var och ens dju­pas­te hem­lig­het, och alla lever vi i pre­cis sam­ma värld.”

ELEONORE CHRISTOFFERSÉN RYNDAL FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

ELEONORE CHRISTOFFERSÉN RYNDAL SOCIALA MEDIER

Skuggornas barn

av Eleonore Christoffersén

Vi får föl­ja med på en resa i lyri­kens form. Skuggornas barn tar oss på en många gång­er besvär­lig resa men erfa­ren­he­ter­na lan­dar i still­het och för­trös­tan.

En upp­le­ver det som om Christoffersén uttryc­ker en slags inre san­ning, byggd på hen­nes per­son­li­ga erfa­ren­he­ter.

Men det är inte bara frå­ga om en slags indi­vi­du­ell tera­pi. Och inte hel­ler är läs­ning­en smärt­sam. Tonen i Skuggornas barn är som ett stil­la sam­tal där läsa­ren har något att lära.

Boken kan eller bör nog läsas som en berät­tel­se från bör­jan till slut.

SKUGGORNAS BARN I VÅR WEBBUTIK