Mellan träden någonstans
av Eleonore Christoffersén Ryndal

Det­ta är Ele­o­no­re Christof­fersén Ryn­dals and­ra dikt­sam­ling. I den för­ra, Skug­gor­nas barn, fanns myc­ket av min­ne­na från barn­do­men, till­sam­mans med vand­ring­en där­i­från. Det för­flut­na visar sig ock­så bland dik­ter­na i Mel­lan trä­den någon­stans.

BILD: Omslaget till 'Mellan träden någonstans' av Eleonore Christoffersén Ryndal, på bilden syns en röd ladugårdsvägg med en stängda luckor och en slingrande murgröna

FP–169 • ISBN: 978–91-88765–26‑0

Med sina sin­nen ploc­kar hon för­sik­tigt upp till­sy­nes var­dag­li­ga tan­kar. Oftast ger de hen­ne ro. Fal­ler en skug­ga och kanske väc­ker oron, släp­per hon in vin­dar­na.

I den “helt van­li­ga”, pas­se­ran­de var­da­gen fång­ar något hen­nes upp­märk­sam­het. Sam­ti­digt som det känns märk­ligt kan det fram­stå som otro­ligt klart, menar hon.

Bakom dör­ren i Söder­går­den

fladd­rar min­ne­na för­bi

från hörn till golv

från tak till föns­ter

likt en flu­ga som

för­sö­ker hit­ta ut

 

I mör­ka rum­met ser de på

hur livet leker med

deras dröm­mar

 

Hon väx­te ur sin sorg

likt ett barn väx­er ur

sina klä­der

 

Just käns­lan av still­het gör hen­ne har­mo­nisk, när hon får tid till efter­tan­ke. Med sina dik­ter vill hon för­med­la den käns­lan även om hon är med­ve­ten om att det kan bli något annat med någon annans läsan­de ögon.

Dik­ter­na bär en viss lant­lig prä­gel, där plat­ser­na och ting­en ibland allt­så vitt­nar om äld­re tider. Men det är utan sak­nad och nostal­gi, för hos Ele­o­no­re Christof­fersén Ryn­dal är det så som det är.

 

Läs om
Eleonore Christoffersén Ryndal »

 

Eleonore Christoffersén Ryndal

Bild: Eleonore Christoffersén Ryndal

Ele­o­no­re Christof­fersén Ryn­dal skri­ver både pro­sa och lyrik. Hon bor i Väs­ter­göt­land inte långt från Äle­kul­la i Marks kom­mun där hon föd­des (1992). Den någorlun­da hän­del­se­ri­ka upp­väx­ten i Äle­kul­la i Marks kom­mun kom att bli inspi­ra­tion till hen­nes debut­ro­man Synda­kvin­nan (2015) vil­ken utspe­lar sig 1905 i just Äle­kul­la. 2016 kom hen­nes förs­ta dikt­sam­ling Skug­gor­nas barn här hos Fri Press.

Nu, våren 2020, kom­mer dikt­sam­ling­en Mel­lan trä­den någon­stans. Den för­ra präg­la­des av min­nen och hen­nes väg från barn­do­men, nu rör hon sig mer i sitt nu där hon ger sig tid för still­het och efter­tan­ke.

Redan när hon lär­de sig skri­va bestäm­de sig Christof­fersén Ryn­dal för att bli för­fat­ta­re. Vid tio års ålder skrev hon sin förs­ta rik­ti­ga dikt, sedan blev det novel­ler och läng­re än så.

Ryn­dal ser sig inte som “den klas­sis­ka poe­ten eller för­fat­ta­ren som pro­me­ne­rar runt med den där slit­na, väl använ­da port­föl­jen”. Istäl­let “yogar” hon sig fram i var­da­gen, är mode­in­tres­se­rad och inre­der sitt hem med gam­malt och nytt. Hon har ock­så ett stort intres­se för skräc­kin­ja­gan­de och psy­ko­lo­gis­ka böc­ker.

Hon tror på att äng­lar­na, och att enda reli­gi­o­nen i värl­den mås­te vara kär­lek. Hen­nes inre rum upp­fat­tar hon inte som modernt, sna­ra­re tid­löst. Där finns min­ne­na som präg­lar hen­ne som per­son, hen­nes tan­kar – och skri­van­de.

Män­ni­skor är en stor del av hen­nes intres­sen. Hon skri­ver: “Möten med per­so­ner: det är ett liv som står fram­för dig fast med helt and­ra for­mer. Ett helt annat utse­en­de, och oli­ka åsik­ter och upp­fatt­ning­ar om allt du ock­så ser. Livet. San­ning­en. Vad hän­der med dem, vad hän­der med dig, när ni möts? Tan­kar som är var och ens dju­pas­te hem­lig­het, och alla lever vi i pre­cis sam­ma värld.”

ELEONORE CHRISTOFFERSÉN RYNDAL FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn
Mellan träden någonstans

ELEONORE CHRISTOFFERSÉN RYNDAL SOCIALA MEDIER

FACEBOOK »

INSTAGRAM »

Skuggornas barn

av Ele­o­no­re Christof­fersén

Vi får föl­ja med på en resa i lyri­kens form. Skug­gor­nas barn tar oss på en många gång­er besvär­lig resa men erfa­ren­he­ter­na lan­dar i still­het och för­trös­tan.

En upp­le­ver det som om Christof­fersén uttryc­ker en slags inre san­ning, byggd på hen­nes per­son­li­ga erfa­ren­he­ter.

Men det är inte bara frå­ga om en slags indi­vi­du­ell tera­pi. Och inte hel­ler är läs­ning­en smärt­sam. Tonen i Skug­gor­nas barn är som ett stil­la sam­tal där läsa­ren har något att lära.

Boken kan eller bör nog läsas som en berät­tel­se från bör­jan till slut.

SKUGGORNAS BARN I VÅR WEBBUTIK