Argentinska berättelser
av Åke Sandstedt

Argen­tins­ka berät­tel­ser utgår från Sand­sted­ts vis­tel­ser i Bue­nos Aires. Dels från när han var där i mit­ten på 1970-talet och dels från åter­vän­dan­det tju­go­fem år sena­re. Temat är lit­te­ra­tu­rens eller mer spe­ci­fikt berät­tel­ser­nas potential.

Han söker – och fin­ner – spå­ren efter någon som kom­mit att inspi­re­ra honom stort: för­fat­ta­ren Jor­ge Luis Bor­ges. Och vi får ock­så möta and­ra författare.

I berät­tel­sen “De kär­leks­ful­la lögn­er­na” skild­ras hur en man på väg till ett infor­mellt möte blir stop­pad av en sol­dat­patrull. Efter en halv­tim­ma ser kvin­nan som vän­tar på honom genom ett restau­rang­fönst­ret hur de släp­per honom.

– Var de hår­da? und­rar hon.
– Inte sär­skilt. De var unga och berusade.
– Fick du de van­li­ga frågorna?
– Jo, men sva­ren var nya, säger han.
– Vad menar du?
– Att jag inte sva­ra­de som vi kom­mit överens.
– Var­för inte?
– För att jag inte läng­re orkar bedra mig själv och andra.

Han berät­tar för hen­ne att han i en plöts­lig ingi­vel­se tagit bla­det från mun­nen och för­kla­rat för mili­tä­rer­na att för­fat­ta­re skri­ver sina berät­tel­ser, att kam­pen mot jun­tan är det som för­e­nar dem och att var­je män­ni­ska bor­de ha mot­stån­det som livs­upp­gift. Kvin­nan blir oro­lig men han bedy­rar att han inte avslö­jat hen­ne. Han har insett att det är vär­re att alla deras berät­tel­ser har anpas­sats till dik­ta­tu­ren så myc­ket att de egent­li­gen ald­rig skul­le skri­vits. Han tror att för­sik­tig­he­ten “till och med har sank­tio­ne­rat dik­ta­tu­ren eftersom det i omskriv­ning­ar­na vilar något rädd­hå­gat och kon­ser­ve­ran­de”. Han sa som det var men de för­stod honom inte och lät honom gå.

Omslaget till 'Argentinska berättelser' av Åke Sandstedt med ett citat ur boken på blå bakgrund

FP–183 • ISBN: 978–91-88765–46‑8

Kanske blir vi påmin­da om att vi här idag lever i ett rela­tivt fritt sam­häl­le där vi kan uttryc­ka i det när­mas­te vad vi vill – ock­så med det skriv­na ordet. I Argen­ti­na var det tidi­ga­re myc­ket annorlun­da. Idag, sett till Report­rar utan grän­sers “fri­hets­in­dex”, för­säm­ra­des ytt­ran­de­fri­he­ten i Argen­ti­na under Mau­ri­cio Macris pre­si­dent­skap och fort­sät­ter att så göras. Lan­det lig­ger idag på plats 64 inter­na­tio­nellt sett. (Sve­ri­ge lig­ger på fjär­de plats.)

 

Läs mer om Åke Sandstedt och hans skrivande här »

 

Men Sand­sted­ts berät­tel­ser är ing­en poli­tisk pam­flett för fri­he­ten att skri­va. För­hopp­nings­vis kan vi dock bli påmin­da om berät­tel­sens och berät­tan­dets magi. De mänsk­li­ga möten han målar upp för­ut­sät­ter ock­så lyss­nan­det, för i bokens många dia­lo­ger ger karak­tä­rer­na varand­ra verk­ligt utrym­me. Som läsa­re bjuds vi in för att ta plats i sam­ta­len, näs­tan som om vi vore där. Vi kan mär­ka hur deras sam­tal lik­nar våra egna, de i det verk­li­ga livet. Allt vi läser, lyss­nar till, som vi berät­tar för varand­ra, mås­te sedan nöd­vän­digt­vis inte ha en bör­jan, en mitt och ett slut.

 

PRIS: 158:-

KÖP BOKEN FRÅN FÖRLAGET ♥

Fri frakt inom Sve­ri­ge • Köp 3 = 20% rabatt

eller

KÖP BOKEN  BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

Att växa upp på 50-talet – Några minnesbilder
av Bo Scharping

För­fat­ta­ren berät­tar om sin upp­växt i Sve­ri­ge som sträc­ker sig över 50- och 60-talen. På vis­sa sätt är berät­tel­sen typisk, på and­ra helt unik.

Mjölk­bu­ti­ken finns där, lik­som ölut­kö­ra­ren med häst och vagn och radi­o­lyss­nan­det – kli­ché­er för den histo­ris­ka skild­ring­en vi vant oss med i böc­ker, fil­mer och teveserier.

BILD: Omslaget till 'Att växa upp på 50-talet' – några minnesbilder av Bo Scharping, med Miles Davis spelande trumpet på botten av ett grönt, ett gult och ett rött fält

FP–178 • ISBN: 978–91-88765–39‑0

Många kän­ner nog igen Schar­pings val av tids­mar­kö­rer. Men till­sam­mans med hans iakt­ta­gel­ser och upp­le­vel­ser – och inte minst beskriv­ning­ar­na av de per­so­ner som på oli­ka sätt påver­kat honom – blir det en per­son­lig och famil­jär skildring.

Vi satt i bilar utan säker­hets­bäl­te med för­äld­rar som rök­te. Vi cyk­la­de på gam­la dam­cyklar utan att ha hjälm. Vi drack mjölk ur flas­kor av glas. Vi barn sköt­te oss ofta själ­va, utan inbland­ning från de vux­na. Vi grab­bar läs­te Edwin Ahlqvists Rekord­ma­ga­si­net och W E Johns böc­ker om Bigg­les. Jag tror att syr­ran läs­te böc­ker om sjuk­sys­tern Cher­ry Ames av Julie Tatham och Hel­len Wells. Sivar Ahl­ruds böc­ker om tvil­ling­de­tek­ti­ver­na och Fem­böc­ker­na av Enid Bly­ton inte att för­glöm­ma. Fabriks­rök, som bol­ma­de ur skor­ste­nar­na, var ett tec­ken på väl­stånd. Vi trod­de att allt bara skul­le bli bätt­re, men över allt svä­va­de det sto­ra svampmolnet.

[…]

Jag lär­de mig myc­ket av mor­mor. Att laga mat, koka kräf­tor osv men fram­för allt lär­de jag mig att lyss­na på and­ra män­ni­skor utan att döma dem i för­väg. Om man dis­ku­te­ra­de med mor­mor kun­de hon ibland säga: – Javisst, du har ju rätt. Och så änd­ra­de hon upp­fatt­ning. Ytterst få gång­er såg jag hen­ne för­ban­nad, men spe­ci­ellt en gång minns jag. Jag hade följt med hen­ne till PUB för att hand­la. I infor­ma­tions­dis­ken stod en non­cha­lant ung flic­ka och tug­ga­de tuggum­mi. Mor­mor smög upp bakom hen­ne, knac­ka­de hen­ne hårt i ryg­gen med sitt para­ply och sa: — Frö­ken, vet frö­ken att ni arbe­tar för koo­pe­ra­tio­nen. Det för­plik­ti­gar! Flic­kan sval­de tuggum­mit i rena för­skräc­kel­sen. Mor­mor hade med­lems­num­mer 232 i Kon­sum Stock­holm, något hon var myc­ket stolt över.

 

Läs utdraget “Att vänta på Miles Davis” bland våra mikronoveller »

Läs om Bo Scharping och om hans andra böcker här »

 

PRIS: 158:-

KÖP BOKEN

Fri frakt inom Sve­ri­ge • Köp 3 = 20% rabatt BILD: Scharping med studentkamraterna

 

När Schar­ping 25 maj 1968 nås av nyhe­ten om att Kår­hu­set är ocku­pe­rat skyn­dar han dit. Han fin­ner det givet att ock­så han ska pro­te­ste­ra mot den så kal­la­de UKAS – betän­kan­det från myn­dig­he­ten vil­ket inne­bar inskränkt fri­het för stu­den­ter att själ­va väl­ja vil­ka kur­ser de vil­le läsa. Han upp­täc­ker dock att han inte kän­ner sig hem­ma i någon av de oli­ka grup­pe­ring­ar som enga­ge­rar sig där.

Musi­ken har all­tid varit bety­del­se­fullt för Schar­ping, och han har sma­kat på myc­ket. Dock blev det hos Miles Davis och jaz­zen han stannade.

Kanske kan en på något sätt se hur de oli­ka per­so­ner­na runt honom präg­lat honom till den han är idag. Det skul­le vara intres­sant att få läsa om hans fort­sat­ta liv.

Mosse – fågelmålaren
Wilhelm Jakob Stoopendaal
Text och urval Bertil A Larsson

I den­na rikt illu­stre­ra­de bok pre­sen­te­ras Mos­se Stoo­pen­daal, hans måle­ri och lev­nad. Famil­jen, med fadern Georg, modern Anna och sonen Mos­se, flyt­ta­de i bör­jan av 1900-talet till Väs­ter­göt­land från Stock­holmstrak­ten. De bod­de väx­el­vis i Här­ry­da, Hind­ås och Räv­lan­da där far och son gjor­de sig kän­da som natur­må­la­re i klass med Bru­no Lil­je­fors. Sär­skilt Mos­ses fågel­mål­ning­ar blev attrak­ti­va. Orni­to­lo­gen och byg­de­fors­ka­ren Ber­til A Lar­s­son har under 30 år sam­lat bil­der, inter­vju­at män­ni­skor, besökt utställ­ning­ar och stu­de­rat forskningsmaterial.

Konst har ställts till för­fo­gan­de av Allan Johans­son och Sven Johans­son i Här­ry­da, samt av gal­le­ris­ter och män­ni­skor vil­ka fun­nits i Mos­ses omgiv­ning. Vil­helm Jakob (Mos­se) Stoo­pen­daals släk­ting­ar, Inge­mar och Mar­gi­ta Hart­man Johans­son i Land­vet­ter, har läm­nat vik­ti­ga upp­lys­ning­ar. Annat om Stoo­pen­daals släkt­för­hål­lan­den är häm­tat från upp­sat­sen Stoo­pen­daal — en konst­närs­fa­milj av Sara Pet­ters­son (Konst­ve­ten­skap­li­ga insti­tu­tio­nen, Stock­holms uni­ver­si­tet 1987) samt från digi­ta­la arkiv. På sena­re tid har ock­så sor­te­ra­de inter­net­upp­gif­ter bidra­git till berät­tel­sen om konstnären.

Till­sam­mans med fadern var han ute i natu­ren för att iakt­ta och fånga det som han sedan kun­de arbe­ta med i sin atel­jé. Urva­let bil­der i boken sträc­ker sig från Mos­ses tidi­ga skis­ser till fär­di­ga verk.

 

BILD: Målning av Vilhelm Jakob (Mosse) Stoopendaal med ett kråkpar som skrämmer upp en andhona för att plundra boet

Anna­ka­rin Lind­berg skri­ver i BTJ:s recen­sion att “För­fat­ta­ren Ber­til Lar­s­son teck­nar en ingå­en­de och ini­ti­e­rad bio­gra­fi över en säre­gen konst­när. Med lokal­hi­sto­risk för­ank­ring åter­ger han enga­ge­rat Mos­ses liv i en bok med ett myc­ket rikt bildmaterial.”

BILD: Omslaget till 'Mosse, Fågelmålaren Wilhelm Jacob Stoopendaal', Text och urval Bertil A Larsson, med målning av en flock gäss på väg att landa i ett upprört hav

FP-163ISBN: 978–91-88765–33‑8

I sin skild­ring lyf­ter Lar­s­son fram flera intres­san­ta detaljer:

I mot­sats till sina aris­to­kra­tis­ka för­äld­rar var Mos­se mind­re noga med sin kläd­sel. Han kom ofta från atel­jén insmord med färg på hän­der­na: ”Jäv­lar så ski­ten man blir när man målar sjömotiv!”

Han var bohe­men, jäga­ren och natur­män­ni­skan som lev­de för sina teck­ning­ar och mål­ning­ar. Sitt inro­ta­de intres­se för djur och fåg­lar präg­la­des natur­ligt­vis av hans liv. Jaktut­flyk­ter­na i skog och mark samt ut till skär­går­dens öar, sär­skilt till Styr­sö, blev till vack­ra mål­ning­ar. I mel­lan­pe­ri­o­der­na ägna­de han sig åt enkla­re stu­di­er genom sitt teck­nan­de, vil­ket så små­ning­om resul­te­ra­de i levan­de natur­skild­ring­ar på sina målardukar.

BILD: Målning av Vilhelm Jakob (Mosse) Stoopendaal med två skotor i en enebuske

Boken i webbshoppen »

Om Bertil A Larsson »

OM BERTIL A LARSSONMEDIA

Lars Gahrn, filosofie doktor, antikvarie på Mölndals stadsmuseum har läst boken. Klicka här och se hans recension »


BILD: kort med utställningar på Gyllene Hinden våren 2020 – länk till GH:s webbplats BILD: klipp från Marie Selenius artikel 'Eldsjälen Bertil Larsson från Hajom har gett ut sin femte bok – länk till Markbladet
BILD: klipp från Anne Engströms artikel 'Nu är fågelmålaren från Hindås historia tecknad' – länk till Borås Tidning BILD: klipp från Anne Engströms artikel 'Nu är fågelmålaren från Hindås historia tecknad' – länk till Borås Tidning
BILD: klipp från Marie Selenius artikel 'Lokalanknuten biografi av historiskt intresse – länk till Markbladet BILD: klipp från Marie Selenius artikel 'Lokalanknuten biografi av historiskt intresse – länk till Markbladet

Svante Vanbarts Vi drog – jorden runt med 68-generationen

Så nådde de sina rosa mål

Svan­te Van­barts Vi drog – jor­den runt med 68-gene­ra­tio­nen (Wahl­ström & Widstrand 2005) är berät­tel­sen om ett kol­lek­tivs långa resa ifrån Sve­ri­ge 1973. Med­lem­mar­na bröt upp från det anar­kis­tis­ka och vil­da konst­närs­kol­lek­ti­vet Dra­ka­byg­get i nor­ra Skå­ne. I den dans­ka frista­den Christi­a­nia bygg­de de om en buss, kör­de genom Euro­pa och Asi­en till Indi­en. Där bil­dar de tea­ter­grup­pen ”Hati Babas Tran­sit Ash­ram”. Via Malay­sia, Austra­li­en och Tahiti tar de sig till Mex­i­co och USA där de ”anslu­ter sig till hip­pi­e­rö­rel­sens rotsystem”.

Svan­te Van­bart skild­rar även­ty­ret, resan och de ibland slit­sam­ma rela­tio­ner­na på ett okonst­lat sätt – så som han minns det. I sto­ra styc­ken är det en hyll­ning till en tid då över­ty­gel­sen om att värl­den kan och ska förändras.

Vi drog kan läsas på oli­ka sätt. Då boken kom var recen­sen­ter­na ömsom roa­de ömsom för­ar­ga­de. En del läs­te den som just ett tids­do­ku­ment. De mest kri­tis­ka sik­ta­de in sig på “flum­ro­man­ti­ken”, på rese­nä­rer­nas för­hål­lan­de till dro­ger, till vur­men för det exo­tis­ka. Var resan ”blott en kol­lek­tiv egotripp?” frå­ga­de sig Kim Salo­mon i Svens­ka Dag­bla­det och jäm­för deras resa med den dagens unga gör när de drar till Austra­li­en för att surfa.

Kol­lek­ti­vet kom fram och för­verk­li­ga­de mer av sina dröm­mar än vad vi får veta i Vi drog. 2018 kom­mer ock­så här på Fri Press fort­sätt­ning­en. Det är berät­tel­sen om hur de slog sig ner i Mex­i­ko och eta­ble­ra­de en eko­by på ett styc­ke mark. Kol­lek­ti­vet enga­ge­rar fort­fa­ran­de för natu­ren och för fat­ti­ga i lan­det och de har kom­mit att inspi­re­ra upp­bygg­na­den av fler ekobyar.

I vän­tan på Van­barts näs­ta bok kan du köpa Vi drog – jor­den runt med 68-gene­ra­tio­nen här på Fri Press till spe­ci­alpris. Besök vår webbshop »

Här ock­så län­kar till recen­sio­ner som fort­fa­ran­de skval­par omkring på nätet. Lyss­na gär­na ock­så till en läng­re inter­vju med för­fat­ta­ren 2016 på nors­ka Uten Fil­ter.

”Det resan­de kol­lek­ti­vet” Sundsvalls Tid­ning 12 augusti 2005

”Flum­ro­man­ti­ken för­stör histo­ri­en” av Marie Pet­ters­son, Helsing­borgs Dag­blad 29 augusti 2005

”Kur­lan­sky, Mark: ‘1968’ + Van­bart, Jan Svan­te: ‘Vi drog” av P A Ydre­felt, Kristi­an­stads­bla­det 30 sep­tem­ber 2005

”Vi drog. Jor­den runt med 68-gene­ra­tio­nen Grå buss mot rosa mål” av Kim Salo­mon, Svens­ka Dag­bla­det 16 augusti 2005

Van­bart, hip­pi­en som aldri drog heim” på Uten Fil­ter 2016 (https://utenfilter.net/)

Hur jag räddades av Ali Nassab och andra historier Längs vägen del 2

Bo Ran­man und­rar hur man blir den man är? Går det att tala om slum­pen — eller kanske ödet?

I Längs vägen del 1 berät­ta­de han om hur bil­der­na i albu­met från hans fars resor i efter­krigs­ti­dens Euro­pa kom att inspi­re­ra honom. Och vad Jack Kerou­acs böc­ker kom att betyda.

Ran­man gjor­de sina egna resor vil­ka led­de till fler vil­ka på oli­ka sätt led­de till många oför­ut­sed­da upp­le­vel­ser och star­ka möten med intres­san­ta människor.

I Längs vägen del 2 får vi bland annat föl­ja med till Paris par­ker 1969, till det mot­sä­gel­se­ful­la Bodh Gaya i Indi­en och till ett Baski­en i upp­ror 1978. Vi får veta vad som kan hän­da när man väg­rar att göra mili­tär­tjänst, hur det går när ens per­son­li­ga över­ty­gel­se ställs emot emot det svens­ka rättsväsendet.

Längs vägen del 1 fick ett posi­tivt mot­ta­gan­de. Del 2 har ett utö­kat inne­håll och spän­nings­mo­men­ten i berät­tel­ser­na ökar.

Längs vägen del 2 i Webbshoppen