Att fågla, att fly, att förbli
av Stefan Albrektsson

Tonåringen och fält­bi­o­lo­gen Stefan Albrektsson till­bring­a­de ofta dagar och nät­ter i oli­ka fågel­torn omkring sjön Tåkern. Liksom i sin tidi­ga­re dikt­sam­ling Sjöstjärna finns min­ne­na där. Men han vill påmin­na oss om att vara vak­na i nuet – och gär­na dröm­ma vår framtid.

”Med poe­sin kan jag bära vida­re män­ni­skor­na, blom­mor­na, alla fåg­lar­na och trä­den – inte gene­ra­li­se­ra eller redu­ce­ra. Detta är en del av min poe­sis ären­de”, säger han.

Visserligen är där många fåg­lar, men inte bara. I dik­ten ”Glasburkshumla” får bil­der­na liv: 

När jag säger:
Jag är en mor­gon av hum­lor i glasburk.
Tänker du glatt:
Humlan är din själ,
glas­bur­ken din kropp – precis
som de gam­la gnostikerna –
och du mås­te befria humlan
för att kun­na hum­la dig upp till himlen.
Jag säger då:
Nej. Jag är en mor­gon av hum­lor i glasburk.
Bara så. Bara så.

När han med bar­net envi­sa nyfi­ken­het fort­sät­ter att bära namnen vida­re – på fåg­lar och alla de and­ra ting­en – påmin­ner det honom ock­så om att han själv finns.

Skatskrift i skatdröm

Efter att ha borstat näb­ben och put­sat fjädrarna:
Om kväl­len dis­ku­te­rar skatungarna
dagens hän­del­ser. Mest talar de om
talg­bol­len hos Svenssons. Sedan som­nar de.
I drömmen
skri­ver vingpennorna
i nysnön. Eviga ord. Stora ord.
Ord som till exempel:
”talg­boll”.

Med sina dik­ter påmin­ner han ju fak­tiskt oss också.