Susanne Andréasson Nilsson

Susanne Andréasson Nilsson (1956) har tre vux­na barn och bor på lan­det med sin man. Paret har 2 kat­ter, 1 hund, 7 höns och 25 koi­fis­kar. Men som alla för­står räc­ker inte det­ta, så det finns nu pla­ner på en liten flock alpac­kor som ska beta på äng­en fram­för huset.

”När jag fann haikuns form upp­lev­de jag en enorm ska­pargläd­je” säger hon. Hon fann att den bund­na for­men gav hen­ne en trygg ram inom vil­ken vad som helst kun­de få ske. ”Just det­ta, att se ske­en­den och före­mål ur en annan vin­kel än den gängse, är något som ger mig gläd­je”, berät­tar hon vidare.

Susanne Andréasson Nilsson väx­te upp i Kortedala och Frölunda, men redan i 16-års­ål­dern flyt­ta­de hon mot sin för­äld­rars vil­ja till ett kol­lek­tiv i en riv­nings­lä­gen­het i det gam­la Olskroken. De fles­ta där gick på det omsu­sa­de ”Experimentgymnasiet”. (Se UR-doku­men­tä­ren om skol­ex­pe­ri­ment i Göteborg 1969–1975.) ”Att bör­ja där var som att änt­li­gen släp­pas fri”, säger hon. ”Vi tänj­de på alla grän­ser som fanns, och efter ett tag gick det livet helt enkelt inte att kom­bi­ne­ra med ett inru­tat rad­hus­liv i Frölunda”.

I kol­lek­ti­vets lägen­het fanns ett rum där det stod en gam­mal skriv­ma­skin av mär­ket Halda (med dåligt färg­band). Bordet var gjort av en dörr och bred­vid låg en hög tom­ma pap­per. Susanne häv­dar att det­ta var själ­va före­bå­dan­det till vår tids soci­a­la medi­er. Kollektivets inne­vå­na­re tura­des om att sät­ta sig vid bor­det och skri­va av sig. Efter kom näs­ta per­son och läs­te och kom­men­te­ra­de, och skrev sedan något eget.

Skrivandet har sedan dess fun­nits med Andréasson Nilsson genom livet, som en dröm, en läng­tans bor­dun­ton.

Att så tidigt i livet slip­pa ifrån kärn­fa­mil­jens tvångs­trö­ja, och for­mas av (bland myc­ket annat som inte läm­par sig i tryck men som ändå utvid­gar sin­net) med­lem­ska­pet i ”Anarkoutopiska Federationen Chattanogachocho” vars slo­gan var ”Allt genast!” och en myc­ket stark exis­ten­si­ell läng­tan, gjor­de att livet inte all­tid gick spikrakt.

Efter ett antal år med mång­syss­lan­de, barn, äkten­skap m m läs­te jag på en god väns ini­ti­a­tiv till sjuk­skö­ters­ka. Sedan blev det fler barn och ny utbild­ning till barn­mors­ka, flytt till lan­det och lite mer harmoni.

Susanne har ock­så syss­lat med geril­laplan­te­ring, ett inte helt lätt pro­jekt eftersom hon vill plan­te­ra ord som ska gå att läsa. ”Med lite god vil­ja kan den som vill (under en kort peri­od på våren) se ett ”WHY” i vita kro­kus på en slutt­ning mitte­mot Saluhallen i Göteborg. Lite väl­vil­ligt regel­bry­tan­de gör hjär­nan glad” säger hon.

Andréasson Nilssons ska­pan­de inne­fat­tar idag ock­så ”assemblage”; redan befint­li­ga före­mål fogas ihop på nya sätt och får en ny bety­del­se. Det inne­bär ock­så en lek med pro­por­tio­ner, som till exem­pel en pyt­te­li­ten last­pall under en fast­sur­rad blå­muss­la som allt­så fram­står som gigan­tisk. Utrustad med bro­de­rinål ver­kar hon som ”Crosstitchninja”.  (Följ länk nedan.)

Läs om boken
5 7 5 — kalligrafi med ord »

Efter någ­ra skrivar­kur­ser finns det fort­fa­ran­de roma­ner i tan­kar­na. Förhoppningen är att de ska mate­ri­a­li­se­rats efter den stun­dan­de pen­sio­nen om inte skriv­kram­pen slår till totalt. För att utma­na den och sig själv, har Andréasson Nilsson gått tre ter­mi­ner impro­vi­sa­tions­te­a­ter helt nyli­gen. ”Det var väl­digt roligt! Som att leka! Kan rekom­men­de­ras” säger hon, tar sin cykel och för­svin­ner hem till djuren.