Åke Sandstedt

Med sitt berättande vill han inte bara lovorda, utan också återge komplexiteten i själva berättandet. Och hans texter engagerar verkligen när vi får möta karaktärerna, deras livsöden, sökandet och uppgörelserna. Vi berörs av det som är viktigt för dem, något som väcker vår egen lust att berätta.

Eftersom Åke Sandstedt företrädesvis skriver korta berättelser lägger han tonvikt på språket och på hur livets erfarenheter så tydligt påverkar framställningen både innehållsligt och stilistiskt.

Om Sandstedts debutbok Hjelten skriver Larsolof Carlsson i Helsingborgs Dagblad 10 april 1991:

När jag läser berättelserna, smakar på dofterna, känner jag hur de udda och utanförstående alltmer blir de kloka och de i livet närvarande. Utan dessa människor hade tillvaron varit mycket tråkig. Sandstedt skriver att han haft Bellman som en av sina inspirationskällor. Och nog rymmer denna debutbok folklig brokighet som hos Bellman, men framför allt känns det som om Åke Sandstedt hittat en egen stil när han på detta sätt valt att berätta smått fantastiska historier från Bjärebygden.

Ibland är det han själv som berättar men hellre låter han sina karaktärer samtala, berätta och lyssna. Beskrivningar av miljöer och människornas utseenden framstår i tydlighet men tar inte överhanden. Kontexten växer fram i takt med att vi tar del av berättelserna. Under rubriken ”Bara de riktiga orden” skriver Michael Economou i Tidningen Kulturen 11 oktober 2016:

I Sandstedts berättelser tar karaktärerna ofta form genom sina berättelser. Så är det för den unga svenskan i ”Berättelsen om flykten” som tar till berättandet för att skydda sig själv i en prekär situation hos polisen i Buenos Aires; till det paradoxala i novellen hör att hon tvingas att berätta om en annan tid i sitt liv då också fabuleringskraften skyddade sanningen. Likt en Sheherazade i ”Tusen och en natt” gör hon motstånd genom att uppehålla mörkerkrafter som varken kan se rätt eller leva sant och uppriktigt i sin inskränkta tillvaro; den argentinska polisen får sägas representera fascistoida och dunkla tendenser, gentemot vilka berättarkraften skyddar svenskan. När hon gestaltar och berättar om en förfluten händelse, möjliggör hon samtidigt sin fortsatta existens, [som] den i förhörsrummet återgivna berättelsen i sin tur en gång möjliggjorde ett bättre och värdigare liv för en människa.

Sandstedt menar att det visserligen finns en styrka i att kunna verbalisera och tydliggöra. Men allt går inte att klä i ord, säger han. Detta är något han också tar upp i en kommande bok Oord där det outsagdas kraft är det bärande temat.

Åke Sandstedt (1951) bor och verkar i Vejbystrand i nordvästra Skåne. Han har tidigare varit gymnasielärare men ägnar sig idag åt skrivandet.