Vakthunden – barn i alkoholens skugga
– av Ulla Waldenström

Barnmorska, bete­en­de­ve­ta­re, fors­ka­re och idag pro­fes­sor eme­ri­ta – Ulla Waldenström har utkom­mit med ett antal böc­ker inom oli­ka men vik­ti­ga ämnen. I Vakthunden – barn i alko­ho­lens skug­ga tar hon sig an ett pro­blem som vi kanske inte rik­tigt kän­ner till vid­den av.

Ulla Waldenström skri­ver om de tunga min­ne­na från upp­väx­ten med en alko­hol­be­ro­en­de pap­pa och frå­gar sig sam­ti­digt hur upp­le­vel­ser­na kom­mit att påver­ka hen­nes vux­na liv. Hon var­var erfa­ren­he­ter med reflek­tio­ner och per­spek­ti­vet vid­gas till att omfat­ta ock­så refe­ren­ser till forsk­ning och under­sök­ning­ar inom områ­det. Dessutom fång­ar hon in och kana­li­se­rar sina käns­lor i dik­tens form, något som gett hen­ne ”en bra ingång till bear­bet­ning­ens svå­ra värld”.

Nu är det dags
kvar­ting på bordet
upp­åt för honom
nedåt för barnet

Vardagspappan
smäl­ter bort
pro­mil­le för promille
blir till någon
hon inte vill känna

Vad hän­der nu? 

Mats Ramstedt, fors­ka­re vid Karolinska insti­tu­tet, skri­ver i för­or­det att det ”sak­nas en eta­ble­rad defi­ni­tion för barn till för­äld­rar som har en pro­ble­ma­tisk alko­hol­kon­sum­tion. Begreppen vari­e­rar från ’barn till alko­ho­lis­ter’, ’barn som påver­kas nega­tivt av sina för­äld­rars dric­kan­de’ till ’barn med för­äld­rar som dric­ker för myc­ket’. Barn som det trots allt går bra för kal­las ibland ’Maskrosbarn”.

FP-278 • ISBN: 9789189762152

Var han alkoholist?

Jag blir för­skräckt när jag läser ige­nom det jag hit­tills skri­vit. Det här är inte min pap­pa och inte min barn­dom! Om jag skul­le skri­va ner alla fina min­nen skul­le lis­tan bli tusen gång­er läng­re. Det är des­sa som inji­ce­rat all gläd­je, nyfi­ken­het och kraft i mitt liv. Pappa gjor­de våra liv spän­nan­de, han hade myc­ket humor och var full av kär­lek både till oss barn och till mam­ma. Inte minst på ålderns höst lys­te den ur hans ögon när han pra­ta­de om hen­ne. Mamma minns jag som en allt ige­nom god män­ni­ska. Hon lär­de mig hur man han­te­rar en var­dag och vad omsorg hand­lar om. Båda mina för­äld­rar upp­munt­ra­de och trod­de på mig — hela vägen! Jag minns bara en gång då jag blev ifrå­ga­satt. Det var när pap­pa ring­de och var bekym­rad över mitt beslut att skil­ja mig.

Ändå envi­sas sprit­min­ne­na att ta plats i mitt men­ta­la foto­al­bum. Där finns ing­en rim­lig pro­por­tion mel­lan det goda som fanns i var­dags­li­vet och det onda som endast dök upp då och då. Det som fun­ge­rar bra glöms så lätt medan det smärt­sam­ma klib­bar fast. Så lömskt är min­net. Det är tur att det finns verk­li­ga foto­al­bum som för­stär­ker min­net av livets lju­sa sidor. 

Poesin har ock­så öpp­nat vägar för hen­ne att fånga det goda i livet:

Jag lyss­nar till
duvor­nas hoande
Njuter av livet

Reser sen till
gal­na Macondo
med Gabriel Garcia

Köper surjord
i Tågarp till
liljekonvaljer
från grannen

I mor­gon besök
av vän­ner från stan
med all­var och skratt
Den per­fek­ta balansen

”Jag är bara ett fall”, säger Ulla Waldenström. Men hon hop­pas att den­na bok kan vara en ögonöppnare.