Oskiftat arv av Mija Åhlander

”Mina röt­ter och mina dröm­mar kan ing­en ta ifrån mig och dik­ter ska­pas av min­nen, kok­kaf­fe, läs­hung­er, kär­le­ken till orden och fan­ta­sin”, säger hon. Hennes fyti­otvå dik­ter är en kär­leks­för­kla­ring till tidi­ga­re gene­ra­tio­ner och till barn­do­men. Men de fun­ge­rar sam­ti­digt som väckarklocka.

När Åhlander lyf­ter upp sådant som annars kanske fal­ler i glöms­ka får vi möj­lig­het att stan­na upp – pre­cis så som män­ni­skor­na i hen­nes dik­ter gör. De ver­kar ju leva sina liv just då och där de befin­ner sig.

Det är klart att de dröm­mer sig bort ibland och kanske var allt inte bätt­re förr. Men oav­sett hur de hade det, gör Åhlander dem levan­de och vi kan kän­na igen oss. Poesin blir på så sätt en helan­de mot­kraft i vår tid av has­tig­het och effek­ti­vi­tet, med alla de avstånd som ing­en maskin någon­sin kan över­bryg­ga. Dikterna kan fun­ge­ra som verk­lig­hets­flykt men de kan ock­så leda oss när­ma­re våra röt­ter – och oss själva.

30
Svartnade fjolårsäpplen
klam­rar sig fast på den gren
där våren gör rosa­vi­ta blommor
Svartnade fjolårsäpplen
blev kvar efter tor­kans som­mar, gräsets
knas­ter­tor­ra död och den förtvivlade
nödslak­ten         rosa­vi­ta blommor;
en astrakan
en gra­venste­in, en vildapel
och där – ett glasäp­pel­träd som vill göra nytta
Tomma vin­bärs­snäc­kor följer
räf­sans rän­der, blir bur­na, lagda
på den kök­ken­möd­ding som byggt sig
en plats i mig          i trädgården
Inte läng­re för att kla­ra livhanken
Inga pota­tis­få­ror, inga gall­ra­de morötter,
inga höganäskrus att fyl­la med lingonmos
Bara till lyst – och ändå – vem vill vara
bara till lyst – vara
Blomma men inte bära frukt – inte nyt­ta till>
Staren tar livet av en daggmask
Jag dric­ker mitt morgonkaffe 

FP-241 • ISBN 978–91-88765–89‑5

Ett åter­kom­man­de tema i Åhlanders dik­ter är ett slags ”under­i­från­per­spek­tiv” vil­ket lig­ger i lin­je med hen­nes tidi­ga­re utgiv­na novell­sam­ling och hen­nes bidrag i oli­ka anto­lo­gi­er och tid­skrif­ter. Det är de ”små män­ni­skor­nas” liv hon skild­rar, allt­så det vi säl­lan eller ald­rig möter i det medi­a­la bru­set. Hon ser dju­pet och skön­he­ten i män­ni­skan så som den är, och för­sö­ker att sät­ta ord på de exi­sten­ti­el­la frå­gor­na så att de fak­tiskt går att begripa.