Med regnbågen som sällskap
av Yasunari Kawabata
i översättning av Lars Vargö

1968 till­de­la­des Yasunari Kawabata Nobelpriset i lit­te­ra­tur med moti­ve­ring­en ”för hans berät­tar­konst, som med fin käns­la uttryc­ker japanskt väsen i dess egen­art”. I sina roma­ner, där för­fat­ta­ren gär­na skild­rar rela­tio­ner, bil­dar den japans­ka efter­krigs­ti­den fond och karak­tä­rer­na gestal­tas både uti­från deras inbör­des rela­tio­ner och hur de för­sö­ker att för­hål­la sig till det tra­di­tio­nellt japans­ka och sam­ti­digt till de nya väs­ter­länds­ka influenserna.

Med regn­bå­gen som säll­skap utspe­lar sig i Japans trau­ma­tis­ka efter­krigs­tid. Det är ett rela­tions­dra­ma och hand­lar om en pap­pa och hans tre dött­rar – alla tre med oli­ka möd­rar. Två av syst­rar­na har vux­it upp till­sam­mans och mel­lan dem finns avund­sju­ka och riva­li­tet men ock­så sys­kon­kär­lek. Den yngs­ta dot­tern har de äld­re syst­rar­na inte träf­fat. Den älds­ta dot­tern, vars mor dog tidigt, sör­jer en ung man som dog som kami­ka­ze­pi­lot. I vad som tycks vara ren fru­stra­tion, har hon haft ett antal för­hål­lan­den med oli­ka män. Mellansystern kän­ner en stark läng­tan efter att få träf­fa deras yngs­ta syster.

Kawabatas berät­tel­se tar upp – för den tiden – käns­li­ga ämnen, som otro­het, utomäk­ten­skap­li­ga barn och abort. Pappan, som är arki­tekt, och hans två älds­ta dött­rar bor i Tokyo men hand­ling­en är i huvud­sak för­lagd till den gam­la kej­ser­li­ga huvud­sta­den Kyoto; en stad som hade en sär­skild attrak­tions­kraft på författaren.

Romanen kom ut 1955 efter att först varit en föl­je­tong i tid­skrif­ten Fujin Kôron 1950 till 1951. 1956 fil­ma­ti­se­ra­des den ock­så i regi av Koji Shima (1901–1986) med titeln Niji iku tabi (eng­elsk titel: The Rainbow).

FP-215 • ISBN: 978–91-88765–71‑0

Detta är förs­ta gång­en roma­nen över­satts till ett väs­ter­ländskt språk och den är över­satt direkt från japanskan.Tidigare har roma­nen bara över­satts till kine­sis­ka. 2023 ger Penguin Books Limited ut den på eng­els­ka med titeln The Rainbow.

Japansk kul­tur kän­ne­teck­nas ibland som starkt hie­rar­kisk och pat­ri­ar­kal. Kawabata har kri­ti­se­rats för att vara kon­ser­va­tiv, men skild­rar i Med regn­bå­gen som säll­skap tvärtom själv­stän­di­ga och star­ka kvin­nor vil­ka inte räds att utma­na tra­di­tio­ner­na. Männens pas­si­vi­tet och emo­tio­nel­la käns­lig­het – såsom de fram­ställs i berät­tel­sen – kon­tras­te­ras av syst­rar­nas hand­lings­för­må­ga och brut­na tabun som ett tyd­ligt uttryck för emancipation.

Att Kawabatas har en and­lig sida i sitt för­fat­tar­skap mär­ker vi ock­så i Med regn­bå­gen som säll­skap. Kanske krä­ver det dock en viss sam­stäm­mig­het mel­lan läsa­rens och för­fat­ta­rens inten­tio­ner. En nyc­kel till det­ta kan vara att vi på sam­ma sätt som roma­nens karak­tä­rer till exem­pel ”fäs­ter sin blick på blom­mor­na”, stan­nar upp och släp­per in de intryck natu­ren kan bju­da. På sam­ma sätt som det i den japans­ka tra­di­tio­nen – och den budd­his­tis­ka – finns en strä­van att släp­pa in tom­he­ten i sitt sin­ne. Då kan vi ta till oss något helt annat än den käns­la av tom­het som kän­ne­teck­nar den väs­ter­länds­ka, där sökan­det ten­de­rar att gå ut på att fyl­la tom­he­ten med ting, häf­ti­ga upp­le­vel­ser, fram­gång och ära. Läs gär­na Kawabatas Nobelföreläsning för mer inspi­ra­tion.