Krokimodellen
av Anna Nero

Samtidigt som vi får kom­ma helt nära kro­ki­mo­del­len, berät­tar Anna Nero om lära­re och kro­ki-ele­ver, om möten med and­ra model­ler, om utsatt­het och stolt­het. Hon rör sig frimo­digt i det änd­lö­sa land­skap som bre­der ut sig mel­lan betrak­ta­ren och den betrak­ta­de och gör flera histo­ris­ka och lit­te­rä­ra kopplingar.

Anna Neros tex­ter är, lik­som ele­ver­nas teck­ning­ar, skis­ser som upp­står i stun­den. Med Krokimodellen vill hon inspi­re­ra lära­re, kon­ste­le­ver, konst­in­tres­se­ra­de och and­ra som vill kom­ma när­ma­re kro­ki­mo­del­len och som för­sö­ker för­stå vad som hän­der i ögon­blic­ket – och mer på dju­pet – hur objek­tet fak­tiskt är subjektet.

LÄS OM ANNA NERO HÄR »

ur Krokimodellen

Eleverna ska teck­na stort. Två ställ­ning­ar som går in i varand­ra. De ska likt Paul Gauguin teck­na med kla­ra kon­tu­rer. De vill inte göra fel, de är räd­da, det ska vara per­fekt med­det­sam­ma. De vågar inte expe­ri­men­te­ra eller stic­ka ut.

I vårt sam­häl­le är per­fek­tion och exper­tis ett ide­al. Människor ska inte tän­ka själ­va. I media till­frå­gas exper­ter inom oli­ka områden.

Likaså eman­ci­pa­tion. Akademiskt skri­van­de kan vara så trå­kigt och till­krång­lat att en har svårt att ta till sig tex­ten. Men ändå vågar få skri­va eman­ci­pa­to­riskt. De vågar inte stic­ka ut och fri­gö­ra tex­ten; tillå­ta sig att släp­pa fram både Dr Jekyll och Mr Hyde. Det är den som föl­jer mal­lar­na som hyllas.

Jag står i en este­tiskt till­ta­lan­de pose. Jag mås­te gå ur min bekväm­lig­hets­zon för att våga bli kro­kig, plump, ful. Det är job­bigt att luta sig fram­åt så brös­ten blir långa, eller kut­ryg­gig med dålig håll­ning. Estetik behö­ver inte vara till­ta­lan­de. Estetik kan vara ful. Fulestetik. Det är våra per­son­li­ga upp­le­vel­ser som är det vik­ti­ga, inte det kog­ni­tivt säkra.