Dödelsen – händelser i livets gränsland
av IngaMari Solders

Boken vän­der sig till dem som miss­tän­ker att de någon gång kom­mer att dö. Den är skri­ven i hopp om att göra livet något lät­ta­re, både att leva och att lämna.

Vi får ta del av Ing­a­Ma­ri Sol­ders inre upp­le­vel­ser som väg­vi­sa­re i livets gräns­land och vi får veta hur hon kom­mit att ägna sig åt detta.

   “Jag har följt döen­des sjä­lar fram till den punkt där de har gått vida­re och jag vänt om”, berät­tar hon. Ordet dödel­sen kom till hen­ne efter att hen­nes gud­dot­ter Aman­da föd­des och dog sam­ti­digt. Sena­re kom hon att använ­da det om döden mer all­mänt. Bil­den av döden blir ofta den skräm­man­de dödskal­len, ben­rang­let eller lie­man­nen. Sol­ders vill istäl­let se det som en hand­ling, där någon eller något läm­nar krop­pen och rum­met. Vad som even­tu­ellt hän­der sen är en helt annan frå­ga, menar hon.

 

Någ­ra av bokens avsnitt hand­lar om obe­grip­li­ga hän­del­ser men hon har känt att allt inte kan för­stås och mås­te för­kla­ras. Vad är då sant? Det som utspe­las i den inre värl­den är svårt att bevi­sa. “Det enda jag vet är att det är sant för mig”, säger hon. Hur de and­ra har upp­levt det vet hon inte. Hon kal­lar det “sub­jek­tiv nonfiction”.

 

PRIS: 178:-

KÖP BOKEN FRÅN FÖRLAGET ♥

Fri frakt inom Sve­ri­ge • Köp 3 = 20% rabatt

eller

KÖP BOKEN  BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

 

Läs mer om IngaMari Solders här »

Argentinska berättelser
av Åke Sandstedt

Argen­tins­ka berät­tel­ser utgår från Sand­sted­ts vis­tel­ser i Bue­nos Aires. Dels från när han var där i mit­ten på 1970-talet och dels från åter­vän­dan­det tju­go­fem år sena­re. Temat är lit­te­ra­tu­rens eller mer spe­ci­fikt berät­tel­ser­nas potential.

Han söker – och fin­ner – spå­ren efter någon som kom­mit att inspi­re­ra honom stort: för­fat­ta­ren Jor­ge Luis Bor­ges. Och vi får ock­så möta and­ra författare.

I berät­tel­sen “De kär­leks­ful­la lögn­er­na” skild­ras hur en man på väg till ett infor­mellt möte blir stop­pad av en sol­dat­patrull. Efter en halv­tim­ma ser kvin­nan som vän­tar på honom genom ett restau­rang­fönst­ret hur de släp­per honom.

– Var de hår­da? und­rar hon.
– Inte sär­skilt. De var unga och berusade.
– Fick du de van­li­ga frågorna?
– Jo, men sva­ren var nya, säger han.
– Vad menar du?
– Att jag inte sva­ra­de som vi kom­mit överens.
– Var­för inte?
– För att jag inte läng­re orkar bedra mig själv och andra.

Han berät­tar för hen­ne att han i en plöts­lig ingi­vel­se tagit bla­det från mun­nen och för­kla­rat för mili­tä­rer­na att för­fat­ta­re skri­ver sina berät­tel­ser, att kam­pen mot jun­tan är det som för­e­nar dem och att var­je män­ni­ska bor­de ha mot­stån­det som livs­upp­gift. Kvin­nan blir oro­lig men han bedy­rar att han inte avslö­jat hen­ne. Han har insett att det är vär­re att alla deras berät­tel­ser har anpas­sats till dik­ta­tu­ren så myc­ket att de egent­li­gen ald­rig skul­le skri­vits. Han tror att för­sik­tig­he­ten “till och med har sank­tio­ne­rat dik­ta­tu­ren eftersom det i omskriv­ning­ar­na vilar något rädd­hå­gat och kon­ser­ve­ran­de”. Han sa som det var men de för­stod honom inte och lät honom gå.

Omslaget till 'Argentinska berättelser' av Åke Sandstedt med ett citat ur boken på blå bakgrund

FP–183 • ISBN: 978–91-88765–46‑8

Kanske blir vi påmin­da om att vi här idag lever i ett rela­tivt fritt sam­häl­le där vi kan uttryc­ka i det när­mas­te vad vi vill – ock­så med det skriv­na ordet. I Argen­ti­na var det tidi­ga­re myc­ket annorlun­da. Idag, sett till Report­rar utan grän­sers “fri­hets­in­dex”, för­säm­ra­des ytt­ran­de­fri­he­ten i Argen­ti­na under Mau­ri­cio Macris pre­si­dent­skap och fort­sät­ter att så göras. Lan­det lig­ger idag på plats 64 inter­na­tio­nellt sett. (Sve­ri­ge lig­ger på fjär­de plats.)

 

Läs mer om Åke Sandstedt och hans skrivande här »

 

Men Sand­sted­ts berät­tel­ser är ing­en poli­tisk pam­flett för fri­he­ten att skri­va. För­hopp­nings­vis kan vi dock bli påmin­da om berät­tel­sens och berät­tan­dets magi. De mänsk­li­ga möten han målar upp för­ut­sät­ter ock­så lyss­nan­det, för i bokens många dia­lo­ger ger karak­tä­rer­na varand­ra verk­ligt utrym­me. Som läsa­re bjuds vi in för att ta plats i sam­ta­len, näs­tan som om vi vore där. Vi kan mär­ka hur deras sam­tal lik­nar våra egna, de i det verk­li­ga livet. Allt vi läser, lyss­nar till, som vi berät­tar för varand­ra, mås­te sedan nöd­vän­digt­vis inte ha en bör­jan, en mitt och ett slut.

 

PRIS: 158:-

KÖP BOKEN FRÅN FÖRLAGET ♥

Fri frakt inom Sve­ri­ge • Köp 3 = 20% rabatt

eller

KÖP BOKEN  BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

Sedan kommer orden
av Frida Mellström

Det hand­lar om Leno­re. Hen­nes man Han­nes är död och hon kän­ner att hen­nes ord är kan­ti­ga och skär sig mot sonen Axels mju­ka. Sce­ner­na väx­lar mel­lan ett nu och ett då när hon gör upp med det för­flut­na i läng­tan efter att kom­ma sin son närmare.

Mell­ströms pro­sa­ly­ris­ka berät­tel­se är ett skå­de­spel med enkel rek­vi­si­ta där fon­den utgörs av den verk­lig­het vi alla för­sö­ker pas­sa in i. Men vi rör oss under ytan när Leno­re gör upp med det förflutna.

 

Leo­no­re är fullt med­ve­ten om att Han­nes inte läng­re finns. Ändå dras hen­nes tan­kar många gång­er oemot­stånd­ligt till­ba­ka. Ock­så till plat­ser­na där han fort­fa­ran­de fanns.

Leo­no­re vet att Han­nes inte läng­re finns. Men kan hon för­stå det? Och hur ska hon se att sonen finns kvar och att hon själv fak­tiskt lever?

Omslaget till 'Sedan kommer orden' av Frida Mellström, i tegelrött och vitt kakel med text i flytande blått

FP–184 • ISBN: 978–91-88765–43‑7

Om jag visste att du fanns så skulle jag stanna
av Elisaveta Gräsbeck

Elis­a­ve­ta Gräs­becks dik­ter skul­le kun­na beskri­vas som vykort från oli­ka hörn av verk­lig­he­ten. Som en tan­ke i en bil­kö på väg hem från job­bet. Som ett min­ne från i förr­går som vär­mer i brös­tet. Eller en läng­tan efter ett annat liv, mitt i livet.

Själ­va titeln Om jag viss­te att du fanns så skul­le jag stan­na skvall­rar väl om att det nog fak­tiskt fanns någon där. Om det som skild­ras är själv­upp­levt eller inte sak­nar bety­del­se. För vi rycks med på ett sätt som om vi själ­va var där, med de tan­kar­na och käns­lor­na som Gräs­beck så väl sät­ter ord på.

jag sprang bakom dig
min lil­la hand i din stora
du pas­se­ra­de gå
innan ljuset
hun­nit skif­ta till grönt
jag tänkte
att det var vi som styr­de trafiken
som ett musikstycke
klev vi rakt ut i gatan
bilar­na skingrades
för ett dra­ma­tiskt piano
i våra steg

 

Den som för­lo­rat någon, kanske bli­vit läm­nad eller som upp­levt att en rela­tion tagit slut kan kän­na igen sig. Det kun­de varit en vän, en kär­lek eller en för­äl­der. Sak­na­den kan drö­ja sig kvar och vi har att göra upp med läng­tan och sorg. Och det är där vi kan låta Gräs­beck med sina mil­da toner vag­ga oss in till förtröstan.

Omslaget till 'Om jag visste att du fanns så skulle jag stanna' av Elisaveta Gräsbeck, med ett barn som sitter på axlarna av en man som en bara ser håret på, med en mörkblå himmel i fonden

FP–167 • ISBN: 978–91-88765–24‑6

Läs mer om Elisaveta Gräsbeck och hennes skrivande här »

PRIS: 170:-

KÖP BOKEN FRÅN FÖRLAGET ♥

Fri frakt inom Sve­ri­ge • Köp 3 = 20% rabatt

eller

KÖP BOKEN  BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

Hösten sluter sig – Masaoka Shikis haiku
av Bo Ranman

Masa­o­ka Shi­ki (1867–1902) lev­de i en tid då Japan snabbt moder­ni­se­ra­des och sam­häl­let genom­gick sto­ra för­änd­ring­ar. Han betrak­tas idag som en av de japans­ka hai­ku­mäs­tar­na till­sam­mans med Chiyo-ni, Basho, Issa och Buson. Med sin egen stil för­ny­a­de han den klas­sis­ka japans­ka haiku­po­e­sin genom att ge dik­ter­na rea­lis­tiskt och var­dag­ligt inne­håll. Något som bidra­git till haikuns över­lev­nad in i våra dagar.

Han tog sig för­fat­tar­nam­net Shi­ki. Så kal­las ibland den lil­la göken, “hoto­to­gi­su”, vil­ken ock­så är van­lig i den japans­ka poesin.

Omslaget till 'Hösten sluter sig – Masoaka Shikis haiku' med en blyertsteckning av poeten gjord av Elin Zetterström

FP–156 • ISBN: 978–91-88765–42‑0

PRIS: 120:-

KÖP SHIKI DIREKT FRÅN OSS ♥

Shi­ki stu­de­ra­de på uni­ver­si­te­tet i Tokyo men tog ing­en exa­men. 1892 bör­ja­de han skri­va lit­te­ra­turkri­tik och under många år var han verk­sam som redak­tör på tid­ning­en Nip­pon. I den­na hyl­la­de han Yosa Buson, som han ansåg kom­mit i skug­gan av den sto­re mäs­ta­ren Basho – vil­ken han fak­tiskt kri­ti­se­ra­de, och som då blev något av en lit­te­rär skandal.

Ran­mans skrift inne­hål­ler för­stås ett antal dik­ter i urval.

tidigt som­mar­regn
en grön groda
hop­par in på golvet

1895 vil­le han plöts­ligt bli krigs­kor­re­spon­dent i Kina. Dock skic­ka­des han snart hem all­var­ligt lung­sjuk ing­en trod­de han skul­le över­le­va. Mot alla odds över­lev­de han efter att ha åter­vänt till sin födel­sestad Matsuyama.

tänk­te stjäla
en melon, istället
tog jag den sva­la brisen

De sista åren av sitt liv var Shi­ki myc­ket pro­duk­tiv och skrev tju­go­fem­tu­sen haiku­dik­ter (!). 1897 star­ta­de han ock­så haik­utid­skrif­ten Hoto­to­gi­su. De sista åren av sitt liv var han säng­lig­gan­de. Genom fönst­ret kun­de han bara se ett hörn av trädgården.

des­sa löv
de hål­ler sig fast
i den fly­en­de hösten

Line

Bo Ran­man pre­sen­te­rar i ett antal skrif­ter en bro­kig sam­ling poe­ter. Des­sa bil­dar ändå en slags lin­je, eller kanske sna­ra­re ett spår. Nu kom­mer så pas­san­de Hös­ten slu­ter sig – Masa­o­ka Shi­kis haiku.

Hans intres­se väck­tes efter att hans far lagt Jack Keru­acs På drift (On the road) i hän­der­na på honom. Ran­man var då fem­ton år och inspi­re­ra­des starkt. Det har sedan dess bli­vit ett otal resor och ett sökan­de i det som var flera av beat­po­e­ter­na lät sig inspi­re­ras av: poe­sin i kine­sisk Chan och japansk Zen.

Nya jävelskap
av Joakim Becker

Nya jävel­skap är Joa­kim Bec­kers sjun­de dikt­sam­ling. Åter tar han sitt sär­skil­da grepp på det han ser och upp­le­ver. Även om det många gång­er blir på sådant som är svart så gör han det med glim­ten i ögat.

Peter Nyberg beskrev Bec­kers posei i boken I säll­skaps­rum­met på en psy­ki­a­trisk kli­nik (Mag­nus Grehn för­lag 2016) så träf­fan­de: “Den svart­syn­ta humorn och för­hål­lan­det mel­lan ett friskt och ett sjukt psy­ke utveck­las dess­utom i I säll­skaps­rum­met på en psy­ki­a­trisk kli­nik, vil­ket ger vid han­den att Joa­kim Bec­kers poe­si kom­mer att spri­das och läsas av män­ni­skor som inte nöd­vän­digt­vis tyc­ker om poe­si men som dras till kom­bi­na­tio­nen av nyfi­ken­het, svart­syn och en stil­la huma­nism.” (Popu­lär Poe­si 2016)

Idéer

Det är många som
frå­gar var jag får
mina idéer från

Huvu­det så klart!
Och en del från
hjär­tat också.

 

Bec­kers dik­ter är en dia­log – med sig själv och med läsa­ren – som inte läm­nar oss obe­rör­da. Ibland möj­li­gen så upp­rör­da som vi egent­li­gen bor­de bli.

TV

Jag ser klyftan
mel­lan mig och
det under­när­da barnet.

I en annan kaotisk
världsdel
byter jag kanal.

Omslaget till 'Nya jävelskap' av Joakim Becker, med en tänd Zipptändare i rött mot en krämfärgad bakgrund

FP–187 • ISBN: 978–91-88765–45‑1

Till en presentation av
Joakim Becker »

PRIS: 158:-

KÖP BOKEN FRÅN FÖRLAGET ♥

RELEASE

PILSNERPOESI I

Logo: Stay at Home Edition • Tranås Kultur- & Regnbågsvecka • at the Fringe • FESTIVAL 2020

Stay at Home Edition • Tranås Kultur- & Regnbågsvecka
at the Fringe
FESTIVAL 2020

 Livestreaming

Lördag 17 oktober
19:00


Krokipodiets händelsespektrum
av Anna Nero

Krop­pen är inte själv­klar eller enkel, den tar tid att lära kän­na och när ni väl lärt kän­na den skif­tar den form, blir en annan, omska­pas, och även jag får för­hål­la mig till den­na nya gestalt. Ni tryc­ker era pen­nor mot min kropp och jag kan kän­na bly­erts­spet­sar­na i sin kamp att för­stå hur den beter sig; en läng­tan i att berö­ra krop­pens rörel­ser och dela den­na läng­tan med er själ­va, med mig, med and­ra.


Säl­lan får vi ta del av hur det är att vara ”den and­ra”. I kro­ki­rum­met är det model­len som iakt­tas, som blir ett medel för att upp­fyl­la skis­sens full­änd­ning. Men hur är det att vara i mit­ten av skå­de­spe­let, med allas blic­kar rik­ta­de mot den nak­na krop­pen? Där finns ing­et att göm­ma sig bakom, ingen­ting att döl­ja mer än inre tan­kar, käns­lor och reflektioner. 

Med Kro­ki­po­di­ets hän­del­se­spekt­rum får vi den säreg­na möj­lig­he­ten att gå in i kro­ki­rum­met med model­len Anna Ner­os per­spek­tiv. Läsa­ren erbjuds möj­lig­he­ten att för­nim­ma alla spän­ning­ar och käns­lo­stäm­ning­ar som model­len upp­le­ver – ener­gi­ladd­ning­ar­na i rum­met och alla med­vet­na val som krävs för en bra position. 

Nero stan­nar emel­ler­tid inte där utan rör sig ofta bort ifrån det fysis­ka rum­met med utvik­ning­ar om konst­närs­skap genom tider­na och ana­to­mis­ka lär­dom­mar var­vat med per­son­li­ga min­nen och erfa­ren­he­ter. Till­sam­mans vävs de många per­spek­ti­ven sam­man till en intres­sant, röran­de och lär­doms­rik berättelse.

Omslag till boken 'Krokipodiets händelsespektrum' av Anna Nero

FP–171 • ISBN: 978–9188765-31–4


Boken är en fri­ståen­de upp­föl­ja­re till Kro­ki­mo­del­len som utkom 2019. Den rekom­men­de­ras för alla som intres­se­rar sig för konst, kropp, skön­lit­te­ra­tur, filo­so­fi och livsåskådning.


Läs mer om författaren
Anna Nero här »

haiku-time
av Barbro Nilsson

Boken är upp­de­lad i två delar. Först rör vi oss genom en var­dag i Lund där års­ti­der­na skif­tar och haiku-dik­ter­na fång­ar upp var­je nyans av upp­le­vel­sen. Det är beund­rans­värt hur poe­ten med så få ord och enk­la rader kan nå ett oer­hört djup:

Bar­vin­ter­grått

ett smalt gyl­le­ne snitt

öpp­nar mörkret

BILD: Omslaget till 'Haiku-time' av Barbro Nilsson, med norrländska björkar

FP–171 • ISBN: 978–9188765-31–4

För­hopp­ning­ar­na om vår gri­per tag om var­je läsa­re som upp­levt en svensk vin­ter. Det är poe­tiskt och vac­kert, ibland skört.

Vila i grönt gräs

inne­slu­ten i sommar

en sjuk­hus­dröm

Det märks att Nils­son har skri­vit haiku länge. Med stor skick­lig­het balan­se­rar hon rader­na och lyc­kas ofta få med den där över­ras­kan­de käns­lan som är så kän­ne­teck­nan­de för gen­ren. Den främs­ta anled­ning­en till att hen­nes lyrik berör är san­no­likt hur hon över­för den­na tek­nis­ka skick­lig­het till de var­dags­sce­ner som vi i alla kan rela­te­ra till.

Så många fåglar

hela träd­kro­nan lyfte

med svar­ta vingar

Den and­ra delen av boken kon­tras­te­ras med mer per­son­li­ga dik­ter där poe­tens ålder gör sig märk­bar. Nils­son skri­ver om mot­stån­det i krop­pen, om sin sjuk­dom, om tiden och när­va­ron. Det är i den and­ra delen av boken som läsa­rens bekant­skap med poe­ten djup­nar. Stund­tals läm­nar vi sta­den i söder för att föl­ja med Nils­son till­ba­ka till hen­nes barn­dom i det norr­länds­ka landskapet:

Ber­gen blåare

björk­stam­mar­na vitare

mel­lan älvarna

Läs mer om
Barbro Nilsson här »

Fri Press presenterar Haikumagasinet #2


BILD: Omslaget till 'Haikumagasinet #2'

I hai­ku­ma­ga­si­net illu­stre­ras äld­re och nyskri­ven haiku. Illu­stre­ra­de haiku-dik­ter kal­las enligt den japans­ka tra­di­tio­nen för “Hai­ga”. I Hai­ku­ma­ga­si­net #2 har sex akti­va illust­ra­tö­rer bidra­git med illust­ra­tio­ner och var och en har sin stil och tolk­ning av poe­sin. Poe­ter­na är allt ifrån flera hund­ra år gam­la japans­ka mäs­ta­re till nuti­da svens­ka poe­ter med haiku som gemen­sam nämnare.

BILD: Illustration ur 'Haikumagasinet #2'

Hai­ga ger ett fler­di­men­sio­nellt djup till haikun. Dik­ten kan inte bara tol­kas och över­ras­ka i sig, med bil­der­na kan tan­ken utvid­gas – eller gå i en helt annan rikt­ning. Över­rask­ning­en som kän­ne­teck­nar haikun för­stärks genom läsa­rens visu­el­la intryck.

Med bokens lil­la for­mat berör illust­ra­tio­ner­na på ett all­de­les sär­skilt sätt. Lik­som haikun i sig är hai­ku­ma­ga­si­net till synes enkelt men öpp­nar en värld av för­nim­mel­ser, tan­kar och emo­tio­ner. Tiden som illust­ra­tö­rer­na har ägnat åt att bear­be­ta dik­tens kor­ta rader för­med­las till den mot­tag­li­ga läsaren.

Säl­lan har haiku-dik­ter på svens­ka tol­kats i bil­der. Hai­ku­ma­ga­si­net är en all­de­les unik pub­li­ka­tion som med ide­el­la kraf­ter fort­sät­ter att kom­ma i nya num­mer. Intres­se­ra­de illust­ra­tö­rer ombe­des att kon­tak­ta redaktionen.


Med­ver­kan­de poe­ter: Birk Andersson (1987), Yosa Buson (1716–1783), Chiyo-Ni (1703–1775), Ele­no­re Christof­fersén Ryn­dal (1992), Kobay­ashi Issa (1763–1827), Kito (1741–1789), Per Lun­que (1961), Anna Maris (1970), Dag Pers­son (1955), Bo Ran­man (1952), Masa­o­ka Shi­ki (1867–1902), Pon­tus Tunan­der (1951–2011).

Med­ver­kan­de illust­ra­tö­rer: Anders Blom­dahl (1956), Lin­néa Jar­de­mark (1990), Sara Lundstedt (1991), Mar­tin Medin (1991), Anna Wiik (1980), Nora Zolo­tov (1995).

Se också Haikumagasinet #1.
Du hittar det i vår webbshop »

PRIS: 45:-

KÖP MAGASINET FRÅN FÖRLAGET ♥
Fri frakt inom Sve­ri­ge • Köp 3 = 20% rabatt eller

KÖP MAGASINET  BOKUS

KÖP MAGASINET ADLIBRIS

 



BILD: Illustration ur 'Haikumagasinet #2'
BILD: Illustration ur 'Haikumagasinet #2'

ur Haikumagasinet #2

Korttänkt – från ett långt liv
av Sonja Danielsson

Som­li­ga dik­ter uttryc­ker nog ett slags vemod. Men det Son­ja Dani­els­son för­med­lar är trös­te­ri­ka ord, sär­skilt för de som inser att åld­ran­det är något ofrån­kom­ligt. Hen­nes ibland iro­nis­ka sätt att se hur livet gestal­tar sig går inte över grän­sen till sar­kasm och cynism. For­men är senryu – haikuns kusin där hon inte bara fång­ar dagen i all enkel­het utan ock­så i ett exi­sten­ti­ellt perspektiv.

Kväl­len tar dagen,

i sin famn, trös­tar den och

ger den till natten.

BILD: Omslaget till 'Korttänkt' av Sonja Danielsson, i grönt lövmönster med en gunga i ett träd

FP–158 • ISBN: 978–91-88765–17‑8

Dik­ter­na är tre­ra­ding­ar om sjut­ton sta­vel­ser. Själv kal­lar hon dem “kort­tänkt” men vi kän­ner igen dem som haiku, möj­li­gen senryu. Son­ja Dani­els­son är som titeln säger en gam­mal män­ni­ska, född 1926. Temat för flera dik­ter är just ock­så en äld­re män­niskas iakttagelser.

Det hän­der att en dikt föl­jer på en annan. Här ett par som väc­ker många tankar:

Sek­re­tä­ren är

hem­lig­hets­full som vanligt

och hål­ler klaffen.

Byrån där­e­mot

hål­ler låda var­je dag

på sitt kär­va vis.

En kan und­ra var fram­ti­dens äld­re göm­mer sina min­nen och hur det gniss­lar när strum­por­na ska fram. Men Dani­els­son talar inte bara i bil­der utan kan ock­så leve­re­ra svart på vitt:

En gam­mal blir rädd

att fal­la, tap­pa, glömma,

att inte förstå.

Läs om
Sonja Danielsson här »

1 2 3 6