Att växa upp på 50-talet – Några minnesbilder
av Bo Scharping

Författaren berät­tar om sin upp­växt i Sverige som sträc­ker sig över 50- och 60-talen. På vis­sa sätt är berät­tel­sen typisk, på and­ra helt unik.

Mjölkbutiken finns där, lik­som ölut­kö­ra­ren med häst och vagn och radi­o­lyss­nan­det – kli­ché­er för den histo­ris­ka skild­ring­en vi vant oss med i böc­ker, fil­mer och teve­se­ri­er.

BILD: Omslaget till 'Att växa upp på 50-talet' – några minnesbilder av Bo Scharping, med Miles Davis spelande trumpet på botten av ett grönt, ett gult och ett rött fält

FP–178 • ISBN: 978–91-88765–39‑0

Många kän­ner nog igen Scharpings val av tids­mar­kö­rer. Men till­sam­mans med hans iakt­ta­gel­ser och upp­le­vel­ser – och inte minst beskriv­ning­ar­na av de per­so­ner som på oli­ka sätt påver­kat honom – blir det en per­son­lig och famil­jär skild­ring.

Vi satt i bilar utan säker­hets­bäl­te med för­äld­rar som rök­te. Vi cyk­la­de på gam­la dam­cyklar utan att ha hjälm. Vi drack mjölk ur flas­kor av glas. Vi barn sköt­te oss ofta själ­va, utan inbland­ning från de vux­na. Vi grab­bar läs­te Edwin Ahlqvists Rekordmagasinet och W E Johns böc­ker om Biggles. Jag tror att syr­ran läs­te böc­ker om sjuk­sys­tern Cherry Ames av Julie Tatham och Hellen Wells. Sivar Ahlruds böc­ker om tvil­ling­de­tek­ti­ver­na och Femböckerna av Enid Blyton inte att för­glöm­ma. Fabriksrök, som bol­ma­de ur skor­ste­nar­na, var ett tec­ken på väl­stånd. Vi trod­de att allt bara skul­le bli bätt­re, men över allt svä­va­de det sto­ra svamp­mol­net.

[…]

Jag lär­de mig myc­ket av mor­mor. Att laga mat, koka kräf­tor osv men fram­för allt lär­de jag mig att lyss­na på and­ra män­ni­skor utan att döma dem i för­väg. Om man dis­ku­te­ra­de med mor­mor kun­de hon ibland säga: – Javisst, du har ju rätt. Och så änd­ra­de hon upp­fatt­ning. Ytterst få gång­er såg jag hen­ne för­ban­nad, men spe­ci­ellt en gång minns jag. Jag hade följt med hen­ne till PUB för att hand­la. I infor­ma­tions­dis­ken stod en non­cha­lant ung flic­ka och tug­ga­de tuggum­mi. Mormor smög upp bakom hen­ne, knac­ka­de hen­ne hårt i ryg­gen med sitt para­ply och sa: — Fröken, vet frö­ken att ni arbe­tar för koo­pe­ra­tio­nen. Det för­plik­ti­gar! Flickan sval­de tuggum­mit i rena för­skräc­kel­sen. Mormor hade med­lems­num­mer 232 i Konsum Stockholm, något hon var myc­ket stolt över.

 

Läs utdraget “Att vänta på Miles Davis” bland våra mikronoveller »

Läs om Bo Scharping och om hans andra böcker här »

 

PRIS: 158:-

KÖP BOKEN

Fri frakt inom Sverige • Köp 3 = 20% rabatt BILD: Scharping med studentkamraterna

 

När Scharping 25 maj 1968 nås av nyhe­ten om att Kårhuset är ocku­pe­rat skyn­dar han dit. Han fin­ner det givet att ock­så han ska pro­te­ste­ra mot den så kal­la­de UKAS – betän­kan­det från myn­dig­he­ten vil­ket inne­bar inskränkt fri­het för stu­den­ter att själ­va väl­ja vil­ka kur­ser de vil­le läsa. Han upp­täc­ker dock att han inte kän­ner sig hem­ma i någon av de oli­ka grup­pe­ring­ar som enga­ge­rar sig där.

Musiken har all­tid varit bety­del­se­fullt för Scharping, och han har sma­kat på myc­ket. Dock blev det hos Miles Davis och jaz­zen han stan­na­de.

Kanske kan en på något sätt se hur de oli­ka per­so­ner­na runt honom präg­lat honom till den han är idag. Det skul­le vara intres­sant att få läsa om hans fort­sat­ta liv.

Mellan träden någonstans
av Eleonore Christoffersén Ryndal

Detta är Eleonore Christoffersén Ryndals and­ra dikt­sam­ling. I den för­ra, Skuggornas barn, fanns myc­ket av min­ne­na från barn­do­men, till­sam­mans med vand­ring­en där­i­från. Det för­flut­na visar sig ock­så bland dik­ter­na i Mellan trä­den någon­stans.

BILD: Omslaget till 'Mellan träden någonstans' av Eleonore Christoffersén Ryndal, på bilden syns en röd ladugårdsvägg med en stängda luckor och en slingrande murgröna

FP–169 • ISBN: 978–91-88765–26‑0

Med sina sin­nen ploc­kar hon för­sik­tigt upp till­sy­nes var­dag­li­ga tan­kar. Oftast ger de hen­ne ro. Faller en skug­ga och kanske väc­ker oron, släp­per hon in vin­dar­na.

I den “helt van­li­ga”, pas­se­ran­de var­da­gen fång­ar något hen­nes upp­märk­sam­het. Samtidigt som det känns märk­ligt kan det fram­stå som otro­ligt klart, menar hon.

Bakom dör­ren i Södergården

fladd­rar min­ne­na för­bi

från hörn till golv

från tak till föns­ter

likt en flu­ga som

för­sö­ker hit­ta ut

 

I mör­ka rum­met ser de på

hur livet leker med

deras dröm­mar

 

Hon väx­te ur sin sorg

likt ett barn väx­er ur

sina klä­der

 

Just käns­lan av still­het gör hen­ne har­mo­nisk, när hon får tid till efter­tan­ke. Med sina dik­ter vill hon för­med­la den käns­lan även om hon är med­ve­ten om att det kan bli något annat med någon annans läsan­de ögon.

Dikterna bär en viss lant­lig prä­gel, där plat­ser­na och ting­en ibland allt­så vitt­nar om äld­re tider. Men det är utan sak­nad och nostal­gi, för hos Eleonore Christoffersén Ryndal är det så som det är.

 

Läs om
Eleonore Christoffersén Ryndal »

 

Yoga som djur – en handbok för alla
av Dag Persson med illustrationer av Sara Lundstedt

Denna hand­bok är främst tänkt att fun­ge­ra som inspi­ra­tion. Den är sär­skilt gjord för dig som vill kom­ma igång.

Det är inte all­tid så lätt att kla­ra en övning, man kanske helt enkelt inte kan fat­ta tag i sina tår. Här gör man så gott man kan och med tiden kla­rar man övning­ar­na lät­ta­re. Känner du dig trög eller stel är det allt­så ing­et hin­der. Yoga – en hand­bok för djur är en utma­ning värd att anta.

BILD: giraff som mjukar upp nacken, illustration till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt

Boken är rikt illu­stre­rad. Och det är djur som gör övning­ar­na och till­sam­mans med den instuk­ti­va tex­ten är det de som lär oss hur vi gör. Yoga – en hand­bok för djur är en utma­ning värd att anta.

BILD: gris som försöker att nå sina tår, illustration till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt

BILD: omslaget till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt, illustrerat med en gris. en elefant och en trana som gör yoga

Mjuka pär­mar, 235 x 210 mm – 46 sidor, illu­stre­rad i färg • FP–094 • ISBN: 978–91-85972–39‑5

 

ur Yoga som djur:
Sittställningar

Detta hur man sit­ter i yoga och medi­ta­tion är ett sär­skilt kapi­tel. Unga män­ni­skor kan snart lära sig att sit­ta i den så kal­la­de lotus­ställ­ning­en med benen kor­sa­de över varand­ra. För den som bli­vit äld­re och ste­la­re kan det i det när­mas­te vara omöj­ligt att kla­ra den. Halv lotus inne­bär att man läg­ger det ena benet över det and­ra. Det är bra men inne­bär ändå hin­der för en del. Någon form av skräd­dar­ställ­ning duger. Och för den som har svårt att kla­ra den­na läng­re stun­der, och kanske får ont, rekom­men­de­ras att sträc­ka ut benen emel­lanåt. Alla som övar regel­bun­det kom­mer efter ett tag att kla­ra sit­tan­det bätt­re.

REA I WEBBSHOPPEN: 69:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS

Fri frakt inom Sverige • Köp 3 = 20% rabatt

 

KÖP BOKEN BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

 


BILD: huvudstående räv, illustration till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt

BILD: liten fågel och stor krokodil som vilar i 'dödsstilla', illustration till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt


Ipomeans förgänglighet – Chiyo-nis liv och poesi
presentation och svensk tolkning av Bo Ranman

Kärleken till Blomman för dagen, Ipomea, har all­tid fun­nits hos Bo Ranman. Den väx­te vid hans barn­doms­hem på bond­går­den i Tynnered och runt för­äld­rar­nas stu­ga väx­te den inhems­ka vil­da Snårvindan. Sedan har han all­tid odlat den och nu har den själv­sått sig mel­lan ste­nar­na utan­för hans hem. Så fann Ranman den japans­ka hai­ku­mäs­ta­ren Chiyo-ni (1703 — 1775) och hen­nes dik­tan­de – om Ipomean.

Eftersom myc­ket har skri­vits om man­li­ga japans­ka haiku­po­e­ter som Basho, Issa, Buson och Shiki föll det sig lämp­ligt att skri­va om Chiyo-ni.

Ipomeorna
har fång­at min vat­ten­spann
lånar gran­nens hink

BILD: Omslag till 'Ipomeans förgänglighet – Chiyo-nis liv och poesi' presentation och svensk tolkning av Bo Ranman • Gammalt återvunnet papper med porträtt av Chiyo-ni och handskriven titel

Fri Press “klas­siskt snitt”, häf­tad A5, omsla­get tryckt på kvist­pap­per – 60 sidor och illu­stre­rad
FP–168 • ISBN: 978–91-88765–25‑3

Hon skrev stor­ar­tat, menar han. Med en annan ton än de man­li­ga poe­ter­nas. Kanske en del kan ses som femi­nis­tisk haiku, sär­skilt ock­så sett till hur hon lev­de sitt liv. Detta i en tid när kvin­nors fri­het till kre­a­ti­vi­tet var begrän­sad.

Ipomean
i den­na för­än­der­li­ga värld
finns ing­en gräns

Chiyo-ni väx­te upp i en familj där kons­ten och poe­sin spe­la­de en vik­tig roll:

Legenden säger att hon föd­des med en pen­sel i han­den och med dof­ten av tusch och poe­si i håret. Bakgrunden till den­na skrö­na är att hen­nes för­äld­rar hade en liten affärs­rö­rel­se som mon­te­ra­de och rama­de in tuschmål­ning­ar och poem. De loka­la poe­ter­na och konst­nä­rer­na kom till famil­jen Fukumasuya för att få sina mål­ning­ar och poem mon­te­ra­de. Från tidig ålder var Chiyo-ni allt­så omgi­ven av kal­li­gra­fi, poe­si och konst, och de män­ni­skor som ägna­de sig åt det­ta.”

 

Några av bokens illust­ra­tio­ner är gam­la – and­ra nya.

BILD: Spann omslingrad av Ipomea av Sara Lundstedt & Trollsländan jagande över vatten av Martin Medin

över det ström­man­de vatt­net
jagan­de sin skug­ga
troll­slän­dan

PRIS: 100:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS

eller

KÖP BOKEN BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS


Email



Chiyo-ni fick möta flera av den tidens kän­da poe­ter och gick i lära hos ett par av dem. Något som ock­så kun­de kom­ma att leda till ett par för­dju­pa­de rela­tio­ner. Allt kän­ner vi inte till, men hon vil­le leva fritt, inte gif­ta sig. Kanske fick hon barn. När för­äld­rar­na dog tog hon över verk­sam­he­ten jäm­te huvud­vä­gen till Kyoto. Där kun­de hon sam­ti­digt höra både värl­dens ljud, kloc­kor­na från det budd­his­tis­ka temp­let och natu­rens ljud från träd­går­den.

Vid slu­tet av sitt liv blev hon nun­na inom Judo-Shinshu budd­his­men. Den dag som hon lät raka sitt huvud skrev hon: ”Jag avsvär­jer mig inte värl­den, men på grund av den ensam­ma käns­lan av mujō, för­gäng­lig­het, så söker jag en väg för att mitt hjär­ta skall föl­ja det rena vatt­net som fly­ter natt och dag.” Denna upp­le­vel­se kom att präg­la hen­nes fort­sat­ta dik­tan­de intill hen­nes död.

man mås­te böja sig
i den­na för­än­der­li­ga värld
snö på bam­bun

 

Ipomeans för­gäng­lig­het – Chiyo-nis liv och poe­si är en av flera skrif­ter som Fri Press pub­li­ce­rat om kine­sis­ka och japans­ka poe­ter. Några av dem finns fort­fa­ran­de för för­sälj­ning.

SE DEM HÄR »

Snart kom­mer Haikumagasinet #2. Håll utkik här på webb­plat­sen och följ oss på soci­a­la medi­er.

Förmångligandet av stjärnor
av Jenny Luks

Inspiration är häm­tat från Alf Hambe. Luks bör­ja­de lyss­na på hans visor redan som fem­ton­å­ring och fång­a­des av hans ord­ska­pan­de, de mys­tis­ka plat­ser­na – hela den “ham­bis­ka värl­den”. Detta är nu hens egen ver­sion av hans sam­lingsal­bum Molom från 1977. Luks lyss­na­de på visor­na om och om igen, dröm­de sig bort och ska­pa­de fan­ta­si­er och bil­der, och så väx­te dik­ter­na fram. Liksom Hambe har 14 melo­di­er på sin ski­va har Luks 14 dik­ter.

En behö­ver inte kän­na till Hambes visor utan kan föl­ja med på fär­den i land­ska­pen som öpp­nar sig. Vi rör oss myc­ket i natu­ren men ock­så bland var­da­gens ting och tan­kar – i läng­tan, gläd­je och sorg – i våra levan­de krop­par. Luks upp­fin­ner gär­na nya ord där det behövs och sce­ner­na blir emel­lanåt sur­re­a­lis­tis­ka och absur­da men vi kan ändå kän­na igen oss.

Dikterna lig­ger ibland nära det Hambe berät­tar om i sina sång­er. I dik­ten ”Det grö­na” har Gröne gre­ven fått behål­la sin bjäll­ra men i stäl­let för att Greven erbju­der makt genom bjäll­ran, är det här sko­gen som erbju­der evigt liv. Hambes visa ”Östan om solen nor­dan om jor­den” byg­ger på en gam­mal folk­sa­ga och här har Luks ploc­kat ut en del av kär­lek­s­te­mat och dik­ten ”Skymningen” blev en dikt om oupp­nå­e­lig kär­lek.

Här ut dik­ten “Droppen”:

solen lyser inte

på min sida av jor­den

en flas­ka mot tan­den

glas möter glas

 

för­run­na dröm­mar

glöms­kas och plan­te­ras

kanske för att blom­ma

men kanske inte alls

[…]

jag vill tän­ka på grä­sen

de som kan lir­kas och kläm­mas

på solen som inte gör annat

än glitt­rar i ström­men

 

det bor­de vara mjukt

ving­ar, dof­ter, din hud

men ing­et kan beva­ras i det vack­ra

allt mås­te demon­te­ras och kros­sas

 

kär­le­ken är den högs­ta av höj­der

och det dju­pas­te av djup

den går att lin­da runt fing­ern

eller kanske inte alls


Lyssna gär­na på Alf Hambe här:

Längs vägen – världen, 72 Haiku
av Kerstin Park

Det är där hon rör sig, i värl­den, längs vägen. Och på natursti­gar kan vi för­stå. För många av de bil­der och sin­nes­in­tryck Park delar med sig av, är sådant vi van­ligt­vis bara kan upp­fat­ta då vi själ­va för­flyt­tar oss bort från den urba­na träng­seln. Hennes dik­ter kan bära oss dit.

Fast i Parks dik­ter får teck­nen på års­ti­der­nas väx­ling­ar ock­så sam­sas med iakt­ta­gel­ser om hur vi idag lever våra moder­na liv, lik­som vid sidan om natu­ren – ofta inom en och sam­ma dikt. Gränsen mel­lan haiku och senryu tun­nas ut.*

Park är inte bun­den till sta­vel­se­räk­ning även om hon så gott som ute­slu­tan­de använ­der sig av haikuns tre rader. Det är väl ock­så så, att på sam­ma sätt som det är svårt att över­sät­ta haiku från ett annat språk och bibe­hål­la 5–7–5 – om det nu är det i ori­gi­nal – kan det vara svårt att “över­sät­ta” intryc­ken och de ljus­glim­tar som upp­står i stun­den inom allt för strik­ta for­mer. Platserna finns där, de levan­de ting­en och rörel­ser­na. Och såklart de över­ras­kan­de vänd­ning­ar­na, vil­ka ibland kan bidra till en stunds efter­tan­ke.


*För den som mer vill sät­ta sig in i haiku­dikt­nings värld finns det att häm­ta på till exem­pel Svenska Haikusällskapets webb­plats.

sking­ran­de dim­ma

bort­om advents­lju­sen

lyf­ter gäs­sen

Att dik­ta om att dik­ta – meta­po­e­si – kom­mer här i ett sär­skilt ljus. Park sit­ter inte bara på kam­ma­ren, hon dik­tar i gemen­skap med and­ra ock­så:

gin­ko

längs vägen

värl­den

 

i tyst­nad

elva poe­ter

på grön­be­te

I det som skul­le kun­na ses som en nyckel­dikt, vil­ken bil­dar ett slags par till den efter­föl­jan­de, rör sig ett säll­skap till­sam­mans i natu­ren eller någon park. De är på en så kal­lad gin­ko. Under en kon­temp­la­tiv vand­ring sam­las intryck, och kanske insikt. Nyskrivna dik­ter läses upp och inspi­ra­tio­nen får föl­ja med var och en hem för fort­satt ska­pan­de.

Sist i boken finns en kort för­kla­ring av begrep­pen “haiku”, “senryu” och “gin­ko”. Park infor­me­rar inte bara – hon inspi­re­rar ju ock­så.

Coyoten och annat som räknas
av Michael Economou

Vad är det egent­li­gen som räk­nas? Detta är en dikt­sam­ling med 92 tre­ra­ding­ar. Vi kan kal­la dem haiku, även om någon sträng haiku­ut­ö­va­re och ini­ti­e­ra­de läsa­re kan upp­fat­ta flera av dik­ter­na som senryu. Hursomhelst för­sö­ker Michael Economou fånga in stort och smått, sådant som så lätt kan gå oss för­bi. “Trots svå­rig­he­ter och oro kan man vara stil­la i värl­den, för­so­nas med den och göra sig mot­tag­lig för dess rike­do­mar”, säger han.

Coyoten & annat som räk­nas är upp­de­lad i avdel­ning­ar: blom­mor, sommar/höst, vinter/vår och en avslu­tan­de del med dik­ter om någ­ra ska­par­sjä­lar som på oli­ka sätt påver­kat hans “konst- och verk­lig­hets­syn”. Vi rör oss, som sagt, mesta­dels i natu­ren och väl där ute tving­as vi emel­lanåt lyf­ta blic­ken mot him­la­val­vet.

Economou labo­re­rar lite med dik­ter­nas rader men for­men är ändå tyd­lig:

Grenar utan träd

på and­ra sidan vägen

lövsprick­ning

 

Sillstimmets kor­ta vår

det reg­nar ängla­ving­ar

ovan havs­y­tan

 

Delaunay gör pre­cis

all­ting på känn, kap­por kläs

i poesins tyg

 

Det är väl så att vi inte kän­ner igen rik­tigt alla Ecomomous refe­ren­ser. Väl det. Och det vi inte kan gå ut och kika och lyss­na oss till, hit­tar vi kanske ett “knapp­tryck bort”. Fast som­ligt får vi nog söka inom oss.

Himlen tippar över— postpunkpoesi 1981–1987
av Håkan Sandell

Fri Press pre­sen­te­rar ett urval av Håkan Sandells dik­ter – så som de stod pub­li­ce­ra­de i tidi­ga anto­lo­gi­er och punk-fan­zi­nes, dikt­häf­ten, tid­skrif­ter – och från out­giv­na manu­skript. Förordet är för­fat­tat av Thomas C Ericsson som själv höll i en av des­sa under­jor­dis­ka tid­skrif­ter. Han ver­ka­de ock­så som poe­si­ar­ran­gör på rock­fes­ti­va­ler, och kan min­nas tiden. Sandell kom­men­te­rar ock­så sina dik­ter i efter­föl­jan­de noter.

”I bör­jan av 80-talet var de fles­ta musikupp­le­vel­ser för­knip­pa­de med käl­la­re och betong.” Så inleds för­or­det. Under skol­ras­ter­na, fort­sät­ter han, byt­tes bland­band och man läs­te NME (New Musical Express, ett brit­tiskt musik­ma­ga­sin.) Musiken det lyss­na­des till var The Clash, Talking Heads, The Sex Pistols, Joy Division och Nick CaveEbba Grön, Dag Vag Rymdimperiet och Brända Barn fanns med. Texterna betyd­de ofta mer än det musi­ka­lis­ka.

Poesin kom ock­så uti­från med dik­ta­re som William Burroughs, Allen Ginsberg, och de frans­ka poe­ter­na. Mindre bok­för­lag som Bakhåll gav ut de böc­ker de själ­va vil­le läsa. Lika så gjor­de poe­ter­na själ­va. Musiken och poe­sin blev livet så som det skul­le levas. På and­ra sidan sun­det fanns själs­frän­der och inspi­re­ran­de upp­täckts­fär­der före­togs till kon­ti­nen­tens kul­tur­met­ro­po­ler.

Thomas C Ericsson igen: “En natt för­vand­la­des en kom­mu­nal kopi­a­tor till vår rota­tions­press ut i värl­den. Tidskriften Den Blinde Argus föd­des 1985. Strax där­ef­ter star­ta­de Lukas Moodysson ett lik­nan­de poe­si­fan­zi­ne, Spao Spassiba. Vi hit­ta­de snart varand­ra via små noti­ser i tid­skrif­ten Kannibal och upp­täck­te att vi hade mas­sor av gemen­sam­ma refe­ren­ser.

Kort om Håkan Sandell »

Sömnlös
Män kan inte sova om som­rar­na
— den mening­en sam­man­fat­tar livet
I de trist belys­ta pojkrum­men
blän­ker de tum­ma­de herr­tid­ning­ar­na
bara något mer än bil­lyk­tor­na
Jag ser mig själv som grabb
på en för­bränd hori­sont­lös gräs­mat­ta
med ett bad­min­ton­rack i han­den
som döl­jer ett hål i tin­ning­en
Det är inte bara en bild
Jag ser mig själv igen
en bru­talt kall nyårsaf­ton
en kort­växt Kaspar Hauser-figur
i täck­jac­ka och vål­nads­blå jeans
ta ett steg till­ba­ka från rake­ten
Och så är jag åter andro­gyn
under enkro­nor­na på ögon­loc­ken
[1985]

En av sin gene­ra­tions intres­san­tas­te poe­ter. Dikterna är sug­ges­ti­va och feb­ri­ga.“
Magnus Grehn i Tranås-Posten/Boulevard

Line

Nyfödd poe­si, lik­som nyfödd musik, är inte det säms­ta, det kan tvärtom vara det bäs­ta.“
Bengt Eriksson i Ystads Allehanda

Line

Sandells ung­doms­syn­der är väl vär­da att läsa.“
Peo Rask i Norrländska Socialdemokraten

Line

Det är här poe­sin får form och mog­nar, och inne­hål­let får en sta­bi­li­tet och en ren­het.“
Bo Bjelvehammar i Opulens

Line

PRIS: 178:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS

eller

KÖP BOKEN BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

Line

BILD: Omslaget till 'Jag erkänner att jag levde upp mitt liv' av Håkan Sandell

Fri Press har han tidi­ga­re utgi­vit Sandells essä- och dikt­tolk­nings­vo­lym Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv — Åtta poe­ter från Afrika och Asien. Sammanlagt lig­ger han bakom ett tret­ti­o­tal böc­ker och pub­li­ka­tio­ner, huvud­sak­li­gen de tju­go dikt­sam­ling­ar­na.

Krokimodellen
av Anna Nero

Samtidigt som vi får kom­ma helt nära kro­ki­mo­del­len, berät­tar Anna Nero om lära­re och kro­ki-ele­ver, om möten med and­ra model­ler, om utsatt­het och stolt­het. Hon rör sig frimo­digt i det änd­lö­sa land­skap som bre­der ut sig mel­lan betrak­ta­ren och den betrak­ta­de och gör flera histo­ris­ka och lit­te­rä­ra kopp­ling­ar.

Bild: omslag Anna Neros 'Krokimodellen', helt vitt med texten i svart och rött samt en skiss av en naken kvinnas kropp

PRIS: 200:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS

eller

KÖP BOKEN BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

 

Anna Neros tex­ter är, lik­som ele­ver­nas teck­ning­ar, skis­ser som upp­står i stun­den. Med Krokimodellen vill hon inspi­re­ra lära­re, kon­ste­le­ver, konst­in­tres­se­ra­de och and­ra som vill kom­ma när­ma­re kro­ki­mo­del­len och som för­sö­ker för­stå vad som hän­der i ögon­blic­ket – och mer på dju­pet – hur objek­tet fak­tiskt är sub­jek­tet.

LÄS OM ANNA NERO HÄR »

 

ur Krokimodellen

Eleverna ska teck­na stort. Två ställ­ning­ar som går in i varand­ra. De ska likt Paul Gauguin teck­na med kla­ra kon­tu­rer. De vill inte göra fel, de är räd­da, det ska vara per­fekt med­det­sam­ma. De vågar inte expe­ri­men­te­ra eller stic­ka ut.

I vårt sam­häl­le är per­fek­tion och exper­tis ett ide­al. Människor ska inte tän­ka själ­va. I media till­frå­gas exper­ter inom oli­ka områ­den.

Likaså eman­ci­pa­tion. Akademiskt skri­van­de kan vara så trå­kigt och till­krång­lat att en har svårt att ta till sig tex­ten. Men ändå vågar få skri­va eman­ci­pa­to­riskt. De vågar inte stic­ka ut och fri­gö­ra tex­ten; tillå­ta sig att släp­pa fram både Dr Jekyll och Mr Hyde. Det är den som föl­jer mal­lar­na som hyl­las.

Jag står i en este­tiskt till­ta­lan­de pose. Jag mås­te gå ur min bekväm­lig­hets­zon för att våga bli kro­kig, plump, ful. Det är job­bigt att luta sig fram­åt så brös­ten blir långa, eller kut­ryg­gig med dålig håll­ning. Estetik behö­ver inte vara till­ta­lan­de. Estetik kan vara ful. Fulestetik. Det är våra per­son­li­ga upp­le­vel­ser som är det vik­ti­ga, inte det kog­ni­tivt säk­ra.

Jag erkänner att jag levde upp mitt liv
Åtta poeter från Afrika och Asien presenterade och tolkade av Håkan Sandell

I Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv låter Håkan Sandell oss stif­ta bekant­skap med åtta man­li­ga och kvinn­li­ga poe­ter från skil­da kul­tu­rer och epo­ker. Utan för­skö­nan­de omskriv­ning­ar berät­tar han om någ­ra fort­fa­ran­de levan­de och and­ra som näs­tan är för­svun­na i histo­ri­ens töc­ken. Varje poet por­trät­te­ras i en essä till­sam­mans med ett antal tol­ka­de poem. Det är sär­skilt gläd­jan­de att flera av des­sa poe­ter är ifrån den mus­lims­ka kul­turs­fä­ren. Den mus­lims­ka värl­dens lit­te­ra­tur och tra­di­tion ham­nar ofta i skug­gan av dagens kom­mer­si­a­li­se­ran­de och stan­dar­di­se­ra­de mediebrus.


BILD: Omslaget till 'Jag erkänner att jag levde upp mitt liv' av Håkan Sandell

FP–076 • ISBN: 978–91-85972–42‑5

 

Om Meheste-kha­num Ganjevi föd­des 1089 är ovisst men i det “post­sov­je­tis­ka” Azerbadzjan betrak­tas hon som lan­dets förs­ta kvinn­li­ga poet. Sandell hän­vi­sar till Dastan av Abdulla Jovhari Zargar Tabrizi, och “det är fak­tiskt först under de senas­te decen­ni­er­na som forsk­ning­en fullt ut över­ty­gats om att hon är en histo­risk per­son.” Han berät­tar att hon “utbil­da­des både musi­ka­liskt och i koran­kun­skap. När vi säger ‘poet’ bör vi inte tän­ka oss hen­ne som en av vår tids tex­tu­ellt inrik­ta­de poe­ter, utan ackom­pan­je­ran­de sig själv på ett sträng­in­stru­ment.” Här någ­ra rader ur en kär­leks­dikt:

Träd in min äls­ka­de, för­be­redd
står vinstu­gan inom mig, klädd
till fest står jag och sal och vin­bä­ga­re
som drömts fram från mitt hjär­tas bädd.

Om Håkan Sandell »

Den and­ra poe­ten pre­sen­te­ras under rubri­ken “Med bläck av bloms­ter­pol­len”. He Shuangqing lev­de mel­lan 1715 och ca 1737. Som enda dot­ter i en fat­tig bond­fa­milj var stu­di­er otänk­bart. “Men genom att avlyss­na grann­poj­kar­nas lek­tio­ner från ett angrän­san­de rum, lär­de hon sig myc­ket genom memo­re­ring.” Hon byt­te till sig böc­ker och lär­de sig inte bara att läsa utan ock­så att skri­va. Genom för­sik­ti­ga kon­tak­ter och utbyte av dik­ter, fick hon kon­takt med en stu­dent, Shi Zhenlin. Denne ska ha spri­dit hen­nes dik­ter som kom att upp­skat­tas i kret­sar som Sandell vill kal­la “upper bohe­mia”, kanske en slags “tidi­ga hip­pi­es”.

Vem bryr väl sig om mig
kanske en blom­mor­nas gudin­na
en kort stund till jor­den
dri­ven i lands­flykt?

Qurratu´l‑Ayn lev­de i Persien. Hur gam­mal hon blev vet vi inte men hon dog genom avrätt­ning 1852. Hon enga­ge­ra­de sig för kvin­nors rät­tig­he­ter men var ock­så hän­gi­ven Gud. Efter att bli­vit föl­je­sla­ga­re till “Babi-sek­ten”, sena­re Bahai, döms hon till döden. Anklagelseorsakerna var ett atten­tats­för­sök på Shahen. Istället för att låta sig benå­das – vil­ket då skul­le inne­bä­ra att hon fick ingå i hans harem dik­ta­de hon det­ta: “Du begär bara en kvin­nas ding­lan­de smycken,/ en ädel hingst och dess sil­ver­be­slag­na sadel./ Ditt hela liv har du varit hjärt­lös mot de fat­ti­ga (…) så för­bliv i ditt rike av intig­het.”

Jean-Joseph Rabearivelo – “Föregångaren från Madagaskar” (1903–1937), är en fransk­språ­kig poet “som ald­rig kom till Paris”. Sandell skri­ver att det Rabearrivelo skrev på frans­ka “para­dox­alt nog inten­si­fi­e­ra­de sökan­det efter den egna kul­tu­rens uttryck, enligt logi­ken: om inte poe­sin är male­gas­sisk till språ­ket mås­te den vara det till sitt inne­håll.”

…och grä­sets läng­tan spring­er fram under var­je steg
lik­som tan­kar och fun­de­ring­ar,
eller den bråds­ka och vårds­lös­het
som för­vand­lat er till des­sa färg­ri­ka, fly­gan­de blad
jag fått från jor­dens alla hörn.

Olyckliga äls­kan­des monu­ment är luft” hand­lar om Cilmi Bowndheri som lev­de i Somalia 1910–1941. Sandell påmin­ner om att soma­lis­kan först blev ett for­mellt skrift­språk 1972 vil­ket gjort att den munt­li­ga dikt­ning­en varit så rik. Sandell berät­tar om skill­na­der mel­lan kvinn­lig och man­lig dikt­ning, om reto­risk sko­lad dikt­ning och vik­tig allit­te­ra­tio­nen kun­de vara i den mer moder­na dikt­for­men “hee­lo”. Bowndheri som för­sörj­de sig på “diver­se små­jobb som ser­vi­tör och lik­nan­de” gjor­de sig “rik­skänd” med sina dik­ter till “hadon”, kvin­nan han ald­rig fick.

Om ni begär av mig att jag ska bringa gläd­je med min dikt
så böjer jag mig gär­na för den öns­kan, får jag i min tur be
att Baar förs hit och tillåts sit­ta ner ibland oss här.

Kapitlet “Paris är kvin­na, Beirut är kvin­na” hand­lar om Nizar Qabanni “i kär­lek och poli­tik” som lev­de i Syrien 1923–1998. “Själv beskri­ver han sin barn­dom såhär: ‘Jag kom ut ur den mju­ka snäc­kan / med ett styc­ka kri­ta i min hand / på jakt efter en vägg”. Vi kan läsa om hur han genom sitt liv på oli­ka sätt väx­lat bana, upp­vux­en i ett panar­biskt hem, ver­kat som radi­kal poli­tisk poet, varit bok­för­läg­ga­re i London och “tagit ste­get från kvin­noäls­ka­re till kvin­no­saks­för­käm­pe”.

När vi sit­ter här på ett av Londons café­er
så som två skepp vilar ut efter en lång färd,
så mås­te jag få sagt till dig: Du är vac­ker som exi­len,
och hur dina ögon bad­das kla­ra i reg­net…

I “Exil fylld med dröm­mar och mörk fan­ta­si” får vi möta Fadhil al-Azzawi, född i Irak 1940. Sandell öns­kar att al-Azzavi skul­le pas­sa i anto­lo­gin Alkemins blå eld som med­lem i “Kirkuk-grup­pen” bidrog till den ara­bis­ka poesins utveck­ling och moder­ni­se­ring. al-Azzawi får ock­så bidra till bokens titel:

Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv:
Jag skaf­fa­de mig tusen erfa­ren­he­ter
och göm­de tusen upp­le­vel­ser

Ishrat Afreen, född i Pakistan 1956, är det nog en del som kän­ner till. I kapit­let “I gha­sa­len blomst­rar tra­di­tio­nen” pre­sen­te­ras den­na idag högst levan­de poet. Hennes far, som ock­så var poet, dog när Ishrat Afreen var liten. På sitt vis har hon ändå följt honom; han rör­de sig i “mil­jön kring Progressive wri­ter’s move­ment”; hon för diktartra­di­tio­nen vida­re och som Sandell skri­ver: “Hennes tidi­ga dik­ter rym­de en upp­ro­risk­het och ett från en kvin­na ovant expres­sivt uttryck.” Hon fick sin “upp­lär­ning som poet innan­för små poe­si­cirk­lar i Karachi, vil­ka exi­ste­ra­de i två vari­an­ter.” Den ena, skri­ver Sandell, före­går hem­ma hos någon som ett slags “öppet hus under ser­ve­ring”. Den and­ra for­men, “tanqee­di nishist”, är mer for­mell. “En av de älds­ta dik­tar­na eller lit­te­ra­tur­pro­fes­so­rer­na pre­si­de­rar, alla sit­ter på gol­vet och dik­ter­na läses upp under dis­kus­sion och kri­tik.” Konstigt nog, kan en tyc­ka, finns Ishrat Afreen ännu inte över­satt till svens­ka mer än här i Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv och i någon av Sandells artik­lar. “Ghasalen” är två­ra­ding­ar som “var och en rym­mer en avslu­tad tan­ke”:

Han står där plöts­ligt bred­vid dig utan att ha ringt på,
men likt dik­ter skriv­na sent mot kud­den så för­svin­ner han

Line

FOTNOT: På Youtube fin­ner vi ota­li­ga film­klipp där Ishrat Afreen läser sin poe­si eller blir inter­vju­ad.

En kortare intervju med henne som Sandell gjorde med henne då hon besökte Oslo 2009 hittar du här »

Boken i webbshoppen »

Line

Så här skrev några recensenter om Jag erkänner att jag levde upp mitt liv när den kom ut 2012:

 

He Shuangqing var bond­dot­ter i 1700-talets Kina och bor­de egent­li­gen ald­rig ha kom­mit i när­he­ten av lit­te­ra­tu­ren. Men hon tjuv­lyss­na­de på grann­poj­kar­nas lek­tio­ner, lär­de sig läsa och skri­va, byt­te till sig dikt­böc­ker mot bro­de­ri­er och bör­ja­de så små­ning­om själv skri­va poe­si. […]
I Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv (Fri Press) pre­sen­te­rar och tol­kar Håkan Sandell, med språk­kun­ni­ga med­hjäl­pa­re, åtta poe­ter som inte har annat gemen­samt än att de kom­mer från en annan tra­di­tion än den väs­ter­länds­ka. […]
Den lil­la boken är fruk­ten av ett pas­sio­ne­rat sökan­de efter poe­tis­ka arv bor­tan­för vårt eget och Sandell har hit­tat såväl fängs­lan­de livs­ö­den som lysan­de dik­ta­re. Engagemanget i hans intro­duk­tio­ner smit­tar av sig: jag vill veta mer och läsa mer – det känns när­mast lite sno­pet med de ensta­ka dik­ter­na. Men smak­pro­ven kan vara en kick för att själv söka vida­re. Trots sitt begrän­sa­de for­mat är det här en bok som vid­gar vyer­na.

Ann Lingebrandt
Helsingborgs Dagblad 16 augusti 2012

 

I anto­lo­gin “Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv” pre­sen­te­ras Mehseti Ganjevi, Azerbajdzjan, till­sam­mans med sju and­ra poe­ter; fyra av dem från Asien (Kina, Persien, Irak, Pakistan), två av dem från Afrika (Somalia, Madagaskar) och en från Mellanöstern (Syrien). Översättningarna är gjor­da av Håkan Sandell som ini­ti­e­rat intro­du­ce­rar dik­tar­na av vil­ka fem är föd­da på 1900-talet. Sandell avrun­dar ock­så boken med en efter­skrift som klar­gör poesins höga sta­tus utan­för Europa inte bara i det för­flut­na utan ock­så i vår sam­tid […]Kanske är föl­jan­de fak­ta ock­så något som ser ut som en fing­er­vis­ning om att kvin­nan inom islam inte behö­ver vara för­tryckt och redu­ce­rad genom sitt kön: anto­lo­gins förs­te och sis­te poet är kvin­nor och från mus­lims­ka mil­jö­er; den ene, Ganjevi, står sta­ty men lever och hyl­las än idag, den and­re, Ishrat Afreen, är likaså hyl­lad och som med­ve­ten tra­di­tio­na­list foku­se­rad på för­ny­el­se och soci­alt enga­ge­mang…

Michael Economou, tid­ning­en Rocky nr 4 2012

Fri Press är ett för­lag som i många år strä­vat efter att pre­sen­te­ra poe­si som kan tyc­kas avläg­sen från svensk hori­sont. I en liten läc­ker skrift tol­kar och pre­sen­te­rar Håkan Sandell åtta poe­ter från Afrika och Asien. Mötet med dem blir en spän­nan­de upp­le­vel­se; man bara öns­kar att dik­ter­na vore fler.
[…]
He Shuangqing, Kinas förs­ta kvinn­li­ga poet ur bon­de­klas­sen, lev­de på 1700-talet och skrev dik­ter som har en över­ras­kan­de kva­li­tet. Det kvinn­li­ga per­spek­ti­vet är ovan­ligt.

Lektör Ulla Siljeholm, BTJ

1 2 3 4