Kär­le­ken till Blom­man för dagen, Ipo­mea, har all­tid fun­nits hos Bo Ran­man. Den väx­te vid hans barn­doms­hem på bond­går­den i Tyn­ne­red och runt för­äld­rar­nas stu­ga väx­te den inhems­ka vil­da Snår­vin­dan. Sedan har han all­tid odlat den och nu har den själv­sått sig mel­lan ste­nar­na utan­för hans hem. Så fann Ran­man den japans­ka hai­ku­mäs­ta­ren Chiyo-ni (1703 — 1775) och hen­nes dik­tan­de – om Ipo­me­an.

Eftersom myc­ket har skri­vits om man­li­ga japans­ka haiku­po­e­ter som Basho, Issa, Buson och Shi­ki föll det sig lämp­ligt att skri­va om Chiyo-ni.

Fri Press “klas­siskt snitt”, häf­tad A5, omsla­get tryckt på kvist­pap­per – 60 sidor och illu­stre­rad
FP–168 • ISBN: 978–91-88765–25‑3

Hon skrev stor­ar­tat, menar han. Med en annan ton än de man­li­ga poe­ter­nas. Kanske en del kan ses som femi­nis­tisk haiku, sär­skilt ock­så sett till hur hon lev­de sitt liv. Det­ta i en tid när kvin­nors fri­het till kre­a­ti­vi­tet var begrän­sad.

Chiyo-ni väx­te upp i en familj där kons­ten och poe­sin spe­la­de en vik­tig roll:

“Legen­den säger att hon föd­des med en pen­sel i han­den och med dof­ten av tusch och poe­si i håret. Bak­grun­den till den­na skrö­na är att hen­nes för­äld­rar hade en liten affärs­rö­rel­se som mon­te­ra­de och rama­de in tuschmål­ning­ar och poem. De loka­la poe­ter­na och konst­nä­rer­na kom till famil­jen Fuku­ma­suya för att få sina mål­ning­ar och poem mon­te­ra­de. Från tidig ålder var Chiyo-ni allt­så omgi­ven av kal­li­gra­fi, poe­si och konst, och de män­ni­skor som ägna­de sig åt det­ta.”

Någ­ra av bokens illust­ra­tio­ner är gam­la – and­ra nya.

PRIS: 100:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS ♥

eller

KÖP BOKEN PÅ BOKUS

KÖP BOKEN PÅ ADLIBRIS

Chiyo-ni fick möta flera av den tidens kän­da poe­ter och gick i lära hos ett par av dem. Något som ock­så kun­de kom­ma att leda till ett par för­dju­pa­de rela­tio­ner. Allt kän­ner vi inte till, men hon vil­le leva fritt, inte gif­ta sig. Kanske fick hon barn. När för­äld­rar­na dog tog hon över verk­sam­he­ten jäm­te huvud­vä­gen till Kyo­to. Där kun­de hon sam­ti­digt höra både värl­dens ljud, kloc­kor­na från det budd­his­tis­ka temp­let och natu­rens ljud från träd­går­den.

Vid slu­tet av sitt liv blev hon nun­na inom Judo-Shins­hu budd­his­men. Den dag som hon lät raka sitt huvud skrev hon: ”Jag avsvär­jer mig inte värl­den, men på grund av den ensam­ma käns­lan av mujō, för­gäng­lig­het, så söker jag en väg för att mitt hjär­ta skall föl­ja det rena vatt­net som fly­ter natt och dag.” Den­na upp­le­vel­se kom att präg­la hen­nes fort­sat­ta dik­tan­de intill hen­nes död.