Tyst faller regnet
– av Beatriz Quevedo de Hansen

Liksom i hen­nes för­ra dikt­sam­ling Skärvor (2019) söker hon livet och gläd­jen i den vack­ra små­länds­ka natu­ren om än ännu dju­pa­re. Minnena från det tidi­ga­re livet i Argentina bär hon med sig. För de mör­ka fin­ner hon tröst och för de lju­sa en sam­hö­rig­het mel­lan det levan­de där bor­ta och här i det nya landet.

Quevedo har ock­så i den bio­gra­fis­ka skild­ring­en Flyktens alla rum (2022) beskri­vit hur hen­nes man för­svann då mili­tär­jun­tan 1976 tog över mak­ten och hur hon tving­a­des fly lan­det till­sam­mans med deras dot­ter. Åren går och års­ti­der­na växlar.

Det finns en plats
under en granskog
jag var där igår
snön föll
sud­da­de bort mina spår
dina spår finns kvar
i mitt hjärta
Jag vil­le stan­na bred­vid dig
vär­ma den kal­la stenen
som skyd­dar dig

Vi mär­ker hur hon vår­dar ban­den mel­lan det för­flut­na och nuet. Hon vill var­ken göm­ma eller glöm­ma det lidan­de som drab­ba­de hen­ne, hen­nes man, släk­ten, vän­ner­na – hela hen­nes land. Där finns ing­et hat, men hen­nes läng­tan efter upp­gö­rel­se och för­so­ning blir till böner och hon vill hålla ut till det yttersta.

Jag vill gå ut till min viloplats
Jordens röda jord
tar jag i min hand
Smular sön­der de mju­ka klumparna
Mina fing­rar silar mänsk­lig­he­tens blo­di­ga historia
Jordens röda jord
En smärt­sam söt­ma sti­ger upp
Jag kan ännu höra deras gråt
Jordens röda jord ropar till mig
från Misiones till Småland
Från Småland till Misiones