Vid ödekyrkan i Svensköps socken
av Michael Economou

Michael Economou tar oss med genom sko­gen fram till rui­nen av en gam­mal kyr­ka. Det är en tan­kar­nas och sin­ne­nas vand­ring där ock­så sak­na­den efter för­äld­rar­na föl­jer honom. På sti­gen dras tan­kar­na mot vårt för­hål­lan­de till döden och hur vi fak­tiskt kan bära de döda med oss – utan att min­ne­na för­mör­kas av sorg.

Boken inleds med en essä där Economou beskri­ver sin vand­ring. Först tyc­ker han sig ha kom­mit vil­se. Han und­rar var­för vi idag drar oss undan döden, var­för vi ver­kar ha så lätt att klip­pa av ban­den till det för­flut­na och till dem som levt före oss. Där i sko­gen och natu­ren fin­ner han tröst. Han lug­nas ock­så av äld­re tiders tän­ka­re och som en slags bekräf­tel­se kom­mer han fram till en kyr­ko­ru­in. Denna plats har sedan dess kom­mit att bli sym­bo­lisk och han ock­så öns­kar att fler kun­de kom­ma dit.

”Att ljus­gö­ra, skrat­ta och gläd­jas är att över­ord­na sig för­gäng­lig­het och sorg”, menar han.

Efter den enle­dan­de essän, där Economou ock­så kort berät­tar om sina för­äld­rar, föl­jer ett antal kor­ta­re dik­ter som han kal­lar ”ögon­blic­kar”. De är upp­ställ­da par­vis: i de ena för­sö­ker han att fånga de nya iakt­ta­gel­ser­na; i de and­ra för han ett sam­tal med de döda för­äld­rar­na. Dikterna utgör till­sam­mans en hyll­ning till livet, med tack­sam­het över att ock­så få bära för­fä­der­nas erfa­ren­he­ter – i alla avseenden.

Kort om Michael Economou »