Längs vägen – världen, 72 Haiku
av Kerstin Park

Det är där hon rör sig, i värl­den, längs vägen. Och på natursti­gar kan vi för­stå. För många av de bil­der och sin­nes­in­tryck Park delar med sig av, är sådant vi van­ligt­vis bara kan upp­fat­ta då vi själ­va för­flyt­tar oss bort från den urba­na träng­seln. Hennes dik­ter kan bära oss dit.

Fast i Parks dik­ter får teck­nen på års­ti­der­nas väx­ling­ar ock­så sam­sas med iakt­ta­gel­ser om hur vi idag lever våra moder­na liv, lik­som vid sidan om natu­ren – ofta inom en och sam­ma dikt. Gränsen mel­lan haiku och senryu tun­nas ut.*

Park är inte bun­den till sta­vel­se­räk­ning även om hon så gott som ute­slu­tan­de använ­der sig av haikuns tre rader. Det är väl ock­så så, att på sam­ma sätt som det är svårt att över­sät­ta haiku från ett annat språk och bibe­hål­la 5–7–5 – om det nu är det i ori­gi­nal – kan det vara svårt att ”över­sät­ta” intryc­ken och de ljus­glim­tar som upp­står i stun­den inom allt för strik­ta for­mer. Platserna finns där, de levan­de ting­en och rörel­ser­na. Och såklart de över­ras­kan­de vänd­ning­ar­na, vil­ka ibland kan bidra till en stunds eftertanke.

Att dik­ta om att dik­ta – meta­po­e­si – kom­mer här i ett sär­skilt ljus. Park sit­ter inte bara på kam­ma­ren, hon dik­tar i gemen­skap med and­ra också:

I det som skul­le kun­na ses som en nyckel­dikt, vil­ken bil­dar ett slags par till den efter­föl­jan­de, rör sig ett säll­skap till­sam­mans i natu­ren eller någon park. De är på en så kal­lad gin­ko. Under en kon­temp­la­tiv vand­ring sam­las intryck, och kanske insikt. Nyskrivna dik­ter läses upp och inspi­ra­tio­nen får föl­ja med var och en hem för fort­satt skapande.

Sist i boken finns en kort för­kla­ring av begrep­pen ”haiku”, ”senryu” och ”gin­ko”. Park infor­me­rar inte bara – hon inspi­re­rar ju också.