IngaMari Solders


Porträtt av IngaMari Solders, foto: Jenny Staaf

I sin debut­bok Dödel­sen – hän­del­ser i livets gräns­land delar Ing­a­Ma­ri Sol­ders med sig av sina djupt per­son­li­ga inre upp­le­vel­ser av att föl­ja de dödas och de döen­des sjä­lar genom gräns­lan­det mel­lan liv och död.

Hon har idag fyr­tio års erfa­ren­het av det­ta. Det bör­jar med hur hon för­be­red­des för upp­dra­get som hon först inte kun­de tro på. Den inre och den ytt­re värl­den förs så i Dödel­sen sam­man med berät­tel­ser om oli­ka sätt att ta sig genom den pro­cess det är för sjä­len att läm­na jordelivet.

Ett halv­år efter att min gud­dot­ter Aman­da dog och gav oss ordet dödel­se, blev jag klar med min grund­ut­bild­ning i Rosen­me­to­den”, berät­tar hon. Hon till­bring­a­de sedan ett år i Eng­land där hon gjor­de stu­die­be­sök på oli­ka hos­pice och del­tog i oli­ka kur­ser och works­hops på temat “Death and Dying”. Till­ba­ka i Sve­ri­ge var hon volon­tär i star­ten av ett hos­pice för AIDS-sju­ka. Det­ta var i bör­jan av nit­ti­o­ta­let, allt­så före bromsme­di­ci­ner­nas tid.

   “En vik­tig grund till Hos­pi­ce­rö­rel­sen var effek­tiv smärt­lind­ring. Jag insåg att det hand­lar om myc­ket mer än bara medi­ci­ne­ring”, säger hon. Det hand­lar om vik­ten av ett tillå­tan­de utrym­me och stöd i att tän­ka, kän­na och pra­ta om dödel­sen. Hon under­vi­sa­de sam­tals­grup­per och works­hops och höll före­drag som stöd för att bear­be­ta det som dödel­sen väc­ker i oss. Allt för att så långt möj­ligt nå fram till att tillå­ta dödel­sen att fin­nas som vill­kor för liv.

Ing­a­Ma­ri Sol­ders är född 1952, upp­vux­en på Lidin­gö men bor sedan 1996 i Rese­le vid stran­den av Ångermanälven.

Under flera år har hon varit verk­sam som Rosen­te­ra­peut men i och med arbe­tet med Dödel­sen har hon fått läg­ga det åt sidan.

Besök IngaMari Solders webbplats »