Förmångligandet av stjärnor
av Jenny Luks

Inspiration är häm­tat från Alf Hambe. Luks bör­ja­de lyss­na på hans visor redan som fem­ton­å­ring och fång­a­des av hans ord­ska­pan­de, de mys­tis­ka plat­ser­na – hela den ”ham­bis­ka värl­den”. Detta är nu hens egen ver­sion av hans sam­lingsal­bum Molom från 1977. Luks lyss­na­de på visor­na om och om igen, dröm­de sig bort och ska­pa­de fan­ta­si­er och bil­der, och så väx­te dik­ter­na fram. Liksom Hambe har 14 melo­di­er på sin ski­va har Luks 14 dikter.

En behö­ver inte kän­na till Hambes visor utan kan föl­ja med på fär­den i land­ska­pen som öpp­nar sig. Vi rör oss myc­ket i natu­ren men ock­så bland var­da­gens ting och tan­kar – i läng­tan, gläd­je och sorg – i våra levan­de krop­par. Luks upp­fin­ner gär­na nya ord där det behövs och sce­ner­na blir emel­lanåt sur­re­a­lis­tis­ka och absur­da men vi kan ändå kän­na igen oss.

Dikterna lig­ger ibland nära det Hambe berät­tar om i sina sång­er. I dik­ten ”Det grö­na” har Gröne gre­ven fått behål­la sin bjäll­ra men i stäl­let för att Greven erbju­der makt genom bjäll­ran, är det här sko­gen som erbju­der evigt liv. Hambes visa ”Östan om solen nor­dan om jor­den” byg­ger på en gam­mal folk­sa­ga och här har Luks ploc­kat ut en del av kär­lek­s­te­mat och dik­ten ”Skymningen” blev en dikt om oupp­nå­e­lig kärlek.