Att växa upp på 50-talet – Några minnesbilder
av Bo Scharping

Författaren berät­tar om sin upp­växt i Sverige som sträc­ker sig över 50- och 60-talen. På vis­sa sätt är berät­tel­sen typisk, på and­ra helt unik.

Mjölkbutiken finns där, lik­som ölut­kö­ra­ren med häst och vagn och radi­o­lyss­nan­det – kli­ché­er för den histo­ris­ka skild­ring­en vi vant oss med i böc­ker, fil­mer och teve­se­ri­er.

BILD: Omslaget till 'Att växa upp på 50-talet' – några minnesbilder av Bo Scharping, med Miles Davis spelande trumpet på botten av ett grönt, ett gult och ett rött fält

FP–178 • ISBN: 978–91-88765–39‑0

Många kän­ner nog igen Scharpings val av tids­mar­kö­rer. Men till­sam­mans med hans iakt­ta­gel­ser och upp­le­vel­ser – och inte minst beskriv­ning­ar­na av de per­so­ner som på oli­ka sätt påver­kat honom – blir det en per­son­lig och famil­jär skild­ring.

Vi satt i bilar utan säker­hets­bäl­te med för­äld­rar som rök­te. Vi cyk­la­de på gam­la dam­cyklar utan att ha hjälm. Vi drack mjölk ur flas­kor av glas. Vi barn sköt­te oss ofta själ­va, utan inbland­ning från de vux­na. Vi grab­bar läs­te Edwin Ahlqvists Rekordmagasinet och W E Johns böc­ker om Biggles. Jag tror att syr­ran läs­te böc­ker om sjuk­sys­tern Cherry Ames av Julie Tatham och Hellen Wells. Sivar Ahlruds böc­ker om tvil­ling­de­tek­ti­ver­na och Femböckerna av Enid Blyton inte att för­glöm­ma. Fabriksrök, som bol­ma­de ur skor­ste­nar­na, var ett tec­ken på väl­stånd. Vi trod­de att allt bara skul­le bli bätt­re, men över allt svä­va­de det sto­ra svamp­mol­net.

[…]

Jag lär­de mig myc­ket av mor­mor. Att laga mat, koka kräf­tor osv men fram­för allt lär­de jag mig att lyss­na på and­ra män­ni­skor utan att döma dem i för­väg. Om man dis­ku­te­ra­de med mor­mor kun­de hon ibland säga: – Javisst, du har ju rätt. Och så änd­ra­de hon upp­fatt­ning. Ytterst få gång­er såg jag hen­ne för­ban­nad, men spe­ci­ellt en gång minns jag. Jag hade följt med hen­ne till PUB för att hand­la. I infor­ma­tions­dis­ken stod en non­cha­lant ung flic­ka och tug­ga­de tuggum­mi. Mormor smög upp bakom hen­ne, knac­ka­de hen­ne hårt i ryg­gen med sitt para­ply och sa: — Fröken, vet frö­ken att ni arbe­tar för koo­pe­ra­tio­nen. Det för­plik­ti­gar! Flickan sval­de tuggum­mit i rena för­skräc­kel­sen. Mormor hade med­lems­num­mer 232 i Konsum Stockholm, något hon var myc­ket stolt över.

 

Läs utdraget “Att vänta på Miles Davis” bland våra mikronoveller »

Läs om Bo Scharping och om hans andra böcker här »

 

PRIS: 158:-

KÖP BOKEN

Fri frakt inom Sverige • Köp 3 = 20% rabatt BILD: Scharping med studentkamraterna

 

När Scharping 25 maj 1968 nås av nyhe­ten om att Kårhuset är ocku­pe­rat skyn­dar han dit. Han fin­ner det givet att ock­så han ska pro­te­ste­ra mot den så kal­la­de UKAS – betän­kan­det från myn­dig­he­ten vil­ket inne­bar inskränkt fri­het för stu­den­ter att själ­va väl­ja vil­ka kur­ser de vil­le läsa. Han upp­täc­ker dock att han inte kän­ner sig hem­ma i någon av de oli­ka grup­pe­ring­ar som enga­ge­rar sig där.

Musiken har all­tid varit bety­del­se­fullt för Scharping, och han har sma­kat på myc­ket. Dock blev det hos Miles Davis och jaz­zen han stan­na­de.

Kanske kan en på något sätt se hur de oli­ka per­so­ner­na runt honom präg­lat honom till den han är idag. Det skul­le vara intres­sant att få läsa om hans fort­sat­ta liv.

När tåget lämnar stationen – minnen, möten, människor – av Pelle Jageby och Bo Scharping

Bild: Omslag till Pelle Jagebys och Bo Scharpings 'När tåget lämnar stationen'. Bakgrunden är en gammal turistkarta över Florens

Pelle Jageby och Bo Scharping reser genom Europa till­sam­mans. De har Interrailkort. De vill till Florens och Toscana. I 26 år har de talat det om att göra resan och så blev det av. Deras anteck­ning­ar från den­na resan och tidi­ga­re lig­ger till grund för När tåget läm­nar sta­tio­nen – min­nen, möten, män­ni­skor.

Boken inne­hål­ler pro­sa­tex­ter, dik­ter och sång­er. Många av tex­ter­na hand­lar just om män­ni­skor de mött eller som de kanske bara sett. Iakttagelserna är ömsin­ta.

ur dikten “Blind Date”

Hon hade satt sig
bred­vid mig i kupé­en
när jag sov

jag vak­na­de till
lite lätt
när hon råka­de
röra vid min arm

Den vita käp­pen
la hon fram­för sig
på gol­vet

 

 

När tåget lämnar stationen
– minnen, möten, människor

i webbshoppen»

 

De rör sig fritt vart de går. I Venedig vän­tar de på att tåget som ska ta dem till Florens ska gå. De sit­ter på en trap­pa och tjuv­lyss­nar.

ur “Fåfängans marknad”

Högt och lågt. Bland miss­bru­ka­re av oli­ka dro­ger och betyd­ligt mer – ytligt sett – väl­si­tu­e­ra­de män­ni­skor. […] Armlängds – jäm­te mig – satt en dam i mogen ålder. Hon hade käpp för att kun­na gå lite bätt­re. Allt annat i hen­nes out­fit mar­ke­ra­de tyd­ligt hur hon vil­le bli betrak­tad. Av oss and­ra. Som kom hon från en annan tid. ”Bäst före-datu­met” hade gått ut.

Deras för­hål­lan­de till Europa är ambi­va­lent och vi för­står att de ibland tyc­ker att det var bätt­re förr.

ur “Minnen av stationer”

En gång fanns SJ:s
tid­ta­bell för utri­kes resor,
en tabell med tåg­ti­der
till kon­ti­nen­ten.
Tåg till Tyskland,
Frankrike, Polen, Ungern,
Italien, Kroatien, Grekland
Jag hit­tar ett sli­tet gam­malt exem­plar
när jag grä­ver i en byrå­lå­da.

Pelle Jageby och Bo Scharping har blan­dat om sina tex­ter så att vi inte vet vem som skri­vit vad. De talar med en röst, skul­le vi kun­na säga.

Om Pelle Jageby här»

Om Bo Scharping här»

Line

BILD: skylt med röd ram och texten 'Böckerna direkt från förlaget = fri frakt'

Bo Scharping

 

 

När Bo Scharping som liten såg sin far pac­ka sina väs­kor för att bege sig på ännu en av sina affärs­re­sor bör­ja­de han själv dröm­ma om att resa ut i Europa.

Scharping är född och upp­vux­en ett sten­kast från Söderstadion i Stockholm där går­dar­na präg­la­des av Bajens fär­ger grönt och vitt. Ett lag som lig­ger honom kärt om hjär­tat än idag.

En av hans förs­ta resor och möten med Europa blev till Paris dit han och hans bäs­ta vän lif­ta­de. De lät sig för­fö­ras av den frans­ka huvud­sta­den som erbjöd jazz, pas­tis, röki­ga barer och all­de­les all­de­les för sena nät­ter och dju­pa poli­tis­ka dis­kus­sio­ner med frans­män långt in på små­tim­mar­na.

Några år sena­re bör­ja­de han stu­de­ra på Stockholms uni­ver­si­tet och ett nytt kapi­tel i livet bör­ja­de.

På 70-talet  när en stark väns­ter­rö­rel­se väx­te sig stark i Sverige och pro­gg­mu­si­ken snur­ra­de på hans skiv­spe­la­re flyt­ta­de han från Stockholm och bör­ja­de arbe­ta som lära­re på Viskadalens Folkhögskola. Scharping har under­vi­sat i många ämnen men kul­tur­histo­ria är det som lig­ger honom när­mast om hjär­tat. Att som lära­re få möj­lig­het att före­lä­sa om oli­ka kul­tu­rel­la plat­ser i Europa, och sedan besö­ka des­sa till­sam­mans med ele­ver­na har för honom inne­bu­rit otro­ligt fina upp­le­vel­ser. 

Han har all­tid gil­lat att skri­va. Främst har det bli­vit dik­ter under hans resor i Europa. Inspirationen infann sig oftast när han satt på cafe­er eller var på resan­de fot, kanske på ett tåg som tog honom ut på kon­ti­nen­ten. Språkmässigt har han all­tid inspi­re­rats av Stig Claesson och Ernest Hemingway

“Att resa är att möta livet, ett uttryck som präg­lat mina dik­ter och berät­tel­ser genom åren. Mina möten med män­ni­skor genom livet och resor med min familj och mina ele­ver har inspi­re­rat mig i mitt för­fat­tar­skap.”

Men det kom att drö­ja ända till 1992 då han för förs­ta gång­en till­sam­mans med sin vän Pelle Jageby pub­li­ce­ra­de en dikt­sam­ling (Europeiska bil­der, Bildningsförlaget) och i år, 2019, kom­mer de ut igen med När tåget läm­nar sta­tio­nen – min­nen, möten, män­ni­skor.

Fram tills idag har Scharping gett ut fem böc­ker med kor­ta reseskild­ring­ar. Och för någ­ra år sedan res­te Bo till Antibes til­sam­mans med sin fru. Den sta­den har kom­mit att bli en lisa för sjä­len och sedan dess har de rest dit var­je år. De bor all­tid på sam­ma hotell, ett hus som en gång i tiden ägdes av 30-talets sto­ra film­stjär­na Lilian Harvey. I Scharpings senas­te bok berät­tar han om oli­ka för­fat­ta­re som varit verk­sam­ma på Franska rivi­e­ran.

BO SCHARPING FRI PRESS FÖRLAG

BILD: omslag till Bo Scharpings 'Längtan till solen'

BILD: omslag till Bo Scharpings och Pelle Jagebys 'Tåget lämnar stationen'BILD: Omslaget till 'Att växa upp på 50-talet' – några minnesbilder av Bo Scharping, med Miles Davis spelande trumpet på botten av ett grönt, ett gult och ett rött fält

På jakt efter solen — Några författare på franska Rivieran

av Bo Scharping

Scharping pre­sen­te­rar tolv kän­da för­fat­ta­re som alla valt att till­bringa tid vid Medelhavet. Några var verk­sam­ma så tidigt som i slu­tet av arton­hund­ra­ta­let, and­ra intill för bara någ­ra dece­ni­er sedan.

Vi får bland and­ra läsa om Guy de Maupassant, F. Scott Fitzgerald, Graham Greene, Aldous Huxley, Evert Taube, Marianne Greenwood, och Bruce Chatwin.

Scharping och hans fru ham­na­de för någ­ra år sedan av en till­fäl­lig­het i Antibes och har sedan dess åter­vänt många gång­er. Scharping skri­ver:

När vi pas­se­ra­de det lil­la rosa hotel­let La Pétite Réserve eller det ele­gan­ta Hôtel Belles Rives i när­be­läg­na Juan-les-Pins föd­des tan­ken till den­na lil­la bok.

Somligt känns kanske igen. Och vi kan läsa både om för­fat­tar­nas veder­mö­dor och om deras gläd­jeäm­nen. Svaret — eller sva­ren — till var­för de drogs just till solen på Rivieran, kan vi söka i oss själ­va. Därför ger läs­ning­en mer­smak, inte minst för den som söker inspi­ra­tion för sitt eget ska­pan­de. När en på det­ta sätt ser någ­ra av lit­te­ra­tu­rens sto­ra sam­la­de är det inte svårt att för­stå att ska­pan­det, med allt vad det bety­der av hårt slit och arbets­di­ci­pin, behö­ver lite av det goda livet, i skön sam­va­ro, i ett kli­mat där en mår bra.

Häng med! Läs Scharpings På jakt efter solen — Några för­fat­ta­re på frans­ka Rivieran.

TILL WEBBSHOPEN »

MER OM BO SCHARPING »