Himlen tippar över— postpunkpoesi 1981–1987
av Håkan Sandell

Fri Press pre­sen­te­rar ett urval av Håkan San­dells dik­ter – så som de stod pub­li­ce­ra­de i tidi­ga anto­lo­gi­er och punk-fan­zi­nes, dikt­häf­ten, tid­skrif­ter – och från out­giv­na manu­skript. För­or­det är för­fat­tat av Tho­mas C Erics­son som själv höll i en av des­sa under­jor­dis­ka tid­skrif­ter. Han ver­ka­de ock­så som poe­si­ar­ran­gör på rock­fes­ti­va­ler, och kan min­nas tiden. San­dell kom­men­te­rar ock­så sina dik­ter i efter­föl­jan­de noter.

”I bör­jan av 80-talet var de fles­ta musikupp­le­vel­ser för­knip­pa­de med käl­la­re och betong.” Så inleds för­or­det. Under skol­ras­ter­na, fort­sät­ter han, byt­tes bland­band och man läs­te NME (New Musi­cal Express, ett brit­tiskt musik­ma­ga­sin.) Musi­ken det lyss­na­des till var The Clash, Tal­king Heads, The Sex Pistols, Joy Divi­sion och Nick CaveEbba Grön, Dag Vag Rymdim­pe­ri­et och Brän­da Barn fanns med. Tex­ter­na betyd­de ofta mer än det musi­ka­lis­ka.

Poe­sin kom ock­så uti­från med dik­ta­re som Wil­li­am Bur­roug­hs, Allen Gins­berg, och de frans­ka poe­ter­na. Mind­re bok­för­lag som Bak­håll gav ut de böc­ker de själ­va vil­le läsa. Lika så gjor­de poe­ter­na själ­va. Musi­ken och poe­sin blev livet så som det skul­le levas. På and­ra sidan sun­det fanns själs­frän­der och inspi­re­ran­de upp­täckts­fär­der före­togs till kon­ti­nen­tens kul­tur­met­ro­po­ler.

Tho­mas C Erics­son igen: “En natt för­vand­la­des en kom­mu­nal kopi­a­tor till vår rota­tions­press ut i värl­den. Tid­skrif­ten Den Blin­de Argus föd­des 1985. Strax där­ef­ter star­ta­de Lukas Moodys­son ett lik­nan­de poe­si­fan­zi­ne, Spao Spas­si­ba. Vi hit­ta­de snart varand­ra via små noti­ser i tid­skrif­ten Kan­ni­bal och upp­täck­te att vi hade mas­sor av gemen­sam­ma refe­ren­ser.

Kort om Håkan Sandell »

Sömn­lös
Män kan inte sova om som­rar­na
— den mening­en sam­man­fat­tar livet
I de trist belys­ta pojkrum­men
blän­ker de tum­ma­de herr­tid­ning­ar­na
bara något mer än bil­lyk­tor­na
Jag ser mig själv som grabb
på en för­bränd hori­sont­lös gräs­mat­ta
med ett bad­min­ton­rack i han­den
som döl­jer ett hål i tin­ning­en
Det är inte bara en bild
Jag ser mig själv igen
en bru­talt kall nyårsaf­ton
en kort­växt Kas­par Hau­ser-figur
i täck­jac­ka och vål­nads­blå jeans
ta ett steg till­ba­ka från rake­ten
Och så är jag åter andro­gyn
under enkro­nor­na på ögon­loc­ken
[1985]

En av sin gene­ra­tions intres­san­tas­te poe­ter. Dik­ter­na är sug­ges­ti­va och feb­ri­ga.“
Mag­nus Grehn i Tranås-Pos­ten/­Bou­le­vard

Line

Nyfödd poe­si, lik­som nyfödd musik, är inte det säms­ta, det kan tvärtom vara det bäs­ta.“
Bengt Eriks­son i Ystads Alle­han­da

Line

San­dells ung­doms­syn­der är väl vär­da att läsa.“
Peo Rask i Norr­länds­ka Soci­al­de­mo­kra­ten

Line

Det är här poe­sin får form och mog­nar, och inne­hål­let får en sta­bi­li­tet och en ren­het.“
Bo Bjel­ve­ham­mar i Opu­lens

Line

PRIS: 178:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS

eller

KÖP BOKEN BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS
Line
BILD: Omslaget till 'Jag erkänner att jag levde upp mitt liv' av Håkan Sandell

Fri Press har han tidi­ga­re utgi­vit San­dells essä- och dikt­tolk­nings­vo­lym Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv — Åtta poe­ter från Afri­ka och Asi­en. Sam­man­lagt lig­ger han bakom ett tret­ti­o­tal böc­ker och pub­li­ka­tio­ner, huvud­sak­li­gen de tju­go dikt­sam­ling­ar­na.

Jag erkänner att jag levde upp mitt liv
Åtta poeter från Afrika och Asien presenterade och tolkade av Håkan Sandell

I Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv låter Håkan San­dell oss stif­ta bekant­skap med åtta man­li­ga och kvinn­li­ga poe­ter från skil­da kul­tu­rer och epo­ker. Utan för­skö­nan­de omskriv­ning­ar berät­tar han om någ­ra fort­fa­ran­de levan­de och and­ra som näs­tan är för­svun­na i histo­ri­ens töc­ken. Var­je poet por­trät­te­ras i en essä till­sam­mans med ett antal tol­ka­de poem. Det är sär­skilt gläd­jan­de att flera av des­sa poe­ter är ifrån den mus­lims­ka kul­turs­fä­ren. Den mus­lims­ka värl­dens lit­te­ra­tur och tra­di­tion ham­nar ofta i skug­gan av dagens kom­mer­si­a­li­se­ran­de och stan­dar­di­se­ra­de mediebrus.


BILD: Omslaget till 'Jag erkänner att jag levde upp mitt liv' av Håkan Sandell

FP–076 • ISBN: 978–91-85972–42‑5

 

Om Mehes­te-kha­num Gan­je­vi föd­des 1089 är ovisst men i det “post­sov­je­tis­ka” Azer­badz­jan betrak­tas hon som lan­dets förs­ta kvinn­li­ga poet. San­dell hän­vi­sar till Das­tan av Abdul­la Jov­ha­ri Zar­gar Tabri­zi, och “det är fak­tiskt först under de senas­te decen­ni­er­na som forsk­ning­en fullt ut över­ty­gats om att hon är en histo­risk per­son.” Han berät­tar att hon “utbil­da­des både musi­ka­liskt och i koran­kun­skap. När vi säger ‘poet’ bör vi inte tän­ka oss hen­ne som en av vår tids tex­tu­ellt inrik­ta­de poe­ter, utan ackom­pan­je­ran­de sig själv på ett sträng­in­stru­ment.” Här någ­ra rader ur en kär­leks­dikt:

Träd in min äls­ka­de, för­be­redd
står vinstu­gan inom mig, klädd
till fest står jag och sal och vin­bä­ga­re
som drömts fram från mitt hjär­tas bädd.

Om Håkan Sandell »

Den and­ra poe­ten pre­sen­te­ras under rubri­ken “Med bläck av bloms­ter­pol­len”. He Shu­ang­qing lev­de mel­lan 1715 och ca 1737. Som enda dot­ter i en fat­tig bond­fa­milj var stu­di­er otänk­bart. “Men genom att avlyss­na grann­poj­kar­nas lek­tio­ner från ett angrän­san­de rum, lär­de hon sig myc­ket genom memo­re­ring.” Hon byt­te till sig böc­ker och lär­de sig inte bara att läsa utan ock­så att skri­va. Genom för­sik­ti­ga kon­tak­ter och utbyte av dik­ter, fick hon kon­takt med en stu­dent, Shi Zhen­lin. Den­ne ska ha spri­dit hen­nes dik­ter som kom att upp­skat­tas i kret­sar som San­dell vill kal­la “upper bohe­mia”, kanske en slags “tidi­ga hip­pi­es”.

Vem bryr väl sig om mig
kanske en blom­mor­nas gudin­na
en kort stund till jor­den
dri­ven i lands­flykt?

Qurratu´l‑Ayn lev­de i Per­si­en. Hur gam­mal hon blev vet vi inte men hon dog genom avrätt­ning 1852. Hon enga­ge­ra­de sig för kvin­nors rät­tig­he­ter men var ock­så hän­gi­ven Gud. Efter att bli­vit föl­je­sla­ga­re till “Babi-sek­ten”, sena­re Bahai, döms hon till döden. Ankla­gel­se­or­sa­ker­na var ett atten­tats­för­sök på Sha­hen. Istäl­let för att låta sig benå­das – vil­ket då skul­le inne­bä­ra att hon fick ingå i hans harem dik­ta­de hon det­ta: “Du begär bara en kvin­nas ding­lan­de smycken,/ en ädel hingst och dess sil­ver­be­slag­na sadel./ Ditt hela liv har du varit hjärt­lös mot de fat­ti­ga (…) så för­bliv i ditt rike av intig­het.”

Jean-Joseph Rabe­a­ri­ve­lo – “Före­gång­a­ren från Mada­gas­kar” (1903–1937), är en fransk­språ­kig poet “som ald­rig kom till Paris”. San­dell skri­ver att det Rabe­ar­ri­ve­lo skrev på frans­ka “para­dox­alt nog inten­si­fi­e­ra­de sökan­det efter den egna kul­tu­rens uttryck, enligt logi­ken: om inte poe­sin är male­gas­sisk till språ­ket mås­te den vara det till sitt inne­håll.”

…och grä­sets läng­tan spring­er fram under var­je steg
lik­som tan­kar och fun­de­ring­ar,
eller den bråds­ka och vårds­lös­het
som för­vand­lat er till des­sa färg­ri­ka, fly­gan­de blad
jag fått från jor­dens alla hörn.

Olyck­li­ga äls­kan­des monu­ment är luft” hand­lar om Cil­mi Bownd­he­ri som lev­de i Soma­lia 1910–1941. San­dell påmin­ner om att soma­lis­kan först blev ett for­mellt skrift­språk 1972 vil­ket gjort att den munt­li­ga dikt­ning­en varit så rik. San­dell berät­tar om skill­na­der mel­lan kvinn­lig och man­lig dikt­ning, om reto­risk sko­lad dikt­ning och vik­tig allit­te­ra­tio­nen kun­de vara i den mer moder­na dikt­for­men “hee­lo”. Bownd­he­ri som för­sörj­de sig på “diver­se små­jobb som ser­vi­tör och lik­nan­de” gjor­de sig “rik­skänd” med sina dik­ter till “hadon”, kvin­nan han ald­rig fick.

Om ni begär av mig att jag ska bringa gläd­je med min dikt
så böjer jag mig gär­na för den öns­kan, får jag i min tur be
att Baar förs hit och tillåts sit­ta ner ibland oss här.

Kapit­let “Paris är kvin­na, Beirut är kvin­na” hand­lar om Nizar Qaban­ni “i kär­lek och poli­tik” som lev­de i Syri­en 1923–1998. “Själv beskri­ver han sin barn­dom såhär: ‘Jag kom ut ur den mju­ka snäc­kan / med ett styc­ka kri­ta i min hand / på jakt efter en vägg”. Vi kan läsa om hur han genom sitt liv på oli­ka sätt väx­lat bana, upp­vux­en i ett panar­biskt hem, ver­kat som radi­kal poli­tisk poet, varit bok­för­läg­ga­re i Lon­don och “tagit ste­get från kvin­noäls­ka­re till kvin­no­saks­för­käm­pe”.

När vi sit­ter här på ett av Lon­dons café­er
så som två skepp vilar ut efter en lång färd,
så mås­te jag få sagt till dig: Du är vac­ker som exi­len,
och hur dina ögon bad­das kla­ra i reg­net…

I “Exil fylld med dröm­mar och mörk fan­ta­si” får vi möta Fad­hil al-Azzawi, född i Irak 1940. San­dell öns­kar att al-Azza­vi skul­le pas­sa i anto­lo­gin Alke­mins blå eld som med­lem i “Kir­kuk-grup­pen” bidrog till den ara­bis­ka poesins utveck­ling och moder­ni­se­ring. al-Azzawi får ock­så bidra till bokens titel:

Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv:
Jag skaf­fa­de mig tusen erfa­ren­he­ter
och göm­de tusen upp­le­vel­ser

Ish­rat Afreen, född i Paki­stan 1956, är det nog en del som kän­ner till. I kapit­let “I gha­sa­len blomst­rar tra­di­tio­nen” pre­sen­te­ras den­na idag högst levan­de poet. Hen­nes far, som ock­så var poet, dog när Ish­rat Afreen var liten. På sitt vis har hon ändå följt honom; han rör­de sig i “mil­jön kring Pro­gres­si­ve wri­ter’s move­ment”; hon för diktartra­di­tio­nen vida­re och som San­dell skri­ver: “Hen­nes tidi­ga dik­ter rym­de en upp­ro­risk­het och ett från en kvin­na ovant expres­sivt uttryck.” Hon fick sin “upp­lär­ning som poet innan­för små poe­si­cirk­lar i Karachi, vil­ka exi­ste­ra­de i två vari­an­ter.” Den ena, skri­ver San­dell, före­går hem­ma hos någon som ett slags “öppet hus under ser­ve­ring”. Den and­ra for­men, “tanqee­di nishist”, är mer for­mell. “En av de älds­ta dik­tar­na eller lit­te­ra­tur­pro­fes­so­rer­na pre­si­de­rar, alla sit­ter på gol­vet och dik­ter­na läses upp under dis­kus­sion och kri­tik.” Kons­tigt nog, kan en tyc­ka, finns Ish­rat Afreen ännu inte över­satt till svens­ka mer än här i Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv och i någon av San­dells artik­lar. “Gha­sa­len” är två­ra­ding­ar som “var och en rym­mer en avslu­tad tan­ke”:

Han står där plöts­ligt bred­vid dig utan att ha ringt på,
men likt dik­ter skriv­na sent mot kud­den så för­svin­ner han

Line

FOTNOT: På Youtu­be fin­ner vi ota­li­ga film­klipp där Ish­rat Afreen läser sin poe­si eller blir inter­vju­ad.

En kortare intervju med henne som Sandell gjorde med henne då hon besökte Oslo 2009 hittar du här »

Boken i webbshoppen »

Line

Så här skrev några recensenter om Jag erkänner att jag levde upp mitt liv när den kom ut 2012:

 

He Shu­ang­qing var bond­dot­ter i 1700-talets Kina och bor­de egent­li­gen ald­rig ha kom­mit i när­he­ten av lit­te­ra­tu­ren. Men hon tjuv­lyss­na­de på grann­poj­kar­nas lek­tio­ner, lär­de sig läsa och skri­va, byt­te till sig dikt­böc­ker mot bro­de­ri­er och bör­ja­de så små­ning­om själv skri­va poe­si. […]
I Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv (Fri Press) pre­sen­te­rar och tol­kar Håkan San­dell, med språk­kun­ni­ga med­hjäl­pa­re, åtta poe­ter som inte har annat gemen­samt än att de kom­mer från en annan tra­di­tion än den väs­ter­länds­ka. […]
Den lil­la boken är fruk­ten av ett pas­sio­ne­rat sökan­de efter poe­tis­ka arv bor­tan­för vårt eget och San­dell har hit­tat såväl fängs­lan­de livs­ö­den som lysan­de dik­ta­re. Enga­ge­mang­et i hans intro­duk­tio­ner smit­tar av sig: jag vill veta mer och läsa mer – det känns när­mast lite sno­pet med de ensta­ka dik­ter­na. Men smak­pro­ven kan vara en kick för att själv söka vida­re. Trots sitt begrän­sa­de for­mat är det här en bok som vid­gar vyer­na.

Ann Linge­brandt
Helsing­borgs Dag­blad 16 augusti 2012

 

I anto­lo­gin “Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv” pre­sen­te­ras Meh­se­ti Gan­je­vi, Azer­bajdz­jan, till­sam­mans med sju and­ra poe­ter; fyra av dem från Asi­en (Kina, Per­si­en, Irak, Paki­stan), två av dem från Afri­ka (Soma­lia, Mada­gas­kar) och en från Mel­la­nöstern (Syri­en). Över­sätt­ning­ar­na är gjor­da av Håkan San­dell som ini­ti­e­rat intro­du­ce­rar dik­tar­na av vil­ka fem är föd­da på 1900-talet. San­dell avrun­dar ock­så boken med en efter­skrift som klar­gör poesins höga sta­tus utan­för Euro­pa inte bara i det för­flut­na utan ock­så i vår sam­tid […]Kanske är föl­jan­de fak­ta ock­så något som ser ut som en fing­er­vis­ning om att kvin­nan inom islam inte behö­ver vara för­tryckt och redu­ce­rad genom sitt kön: anto­lo­gins förs­te och sis­te poet är kvin­nor och från mus­lims­ka mil­jö­er; den ene, Gan­je­vi, står sta­ty men lever och hyl­las än idag, den and­re, Ish­rat Afreen, är likaså hyl­lad och som med­ve­ten tra­di­tio­na­list foku­se­rad på för­ny­el­se och soci­alt enga­ge­mang…

Michael Eco­no­mou, tid­ning­en Rocky nr 4 2012

Fri Press är ett för­lag som i många år strä­vat efter att pre­sen­te­ra poe­si som kan tyc­kas avläg­sen från svensk hori­sont. I en liten läc­ker skrift tol­kar och pre­sen­te­rar Håkan San­dell åtta poe­ter från Afri­ka och Asi­en. Mötet med dem blir en spän­nan­de upp­le­vel­se; man bara öns­kar att dik­ter­na vore fler.
[…]
He Shu­ang­qing, Kinas förs­ta kvinn­li­ga poet ur bon­de­klas­sen, lev­de på 1700-talet och skrev dik­ter som har en över­ras­kan­de kva­li­tet. Det kvinn­li­ga per­spek­ti­vet är ovan­ligt.

Lek­tör Ulla Sil­je­holm, BTJ

Håkan Sandell

Håkan San­dell är född i Mal­mö 1962. 1981 debu­te­ra­de han med “drag­spels­dikt­sam­ling­en”, lång­dik­ten CATHY. San­dell var under 1980-talet aktiv på oli­ka rock- och poe­si­sce­ner och gav ut oli­ka pub­li­ka­tio­ner, själv och till­sam­mans med and­ra. For­ma­ten vari­e­ra­de och var ofta resul­tat av poe­ter­nas eget hant­verk, punk-fan­zi­nes och dikt­häf­ten, tid­skrif­ter och anto­lo­gi­er. Inspi­ra­tion kom gär­na från tidens musik och den kre­a­ti­vi­tet som flö­da­de ock­så omkring den, lik­som från dik­ta­re som Wil­li­am Bur­roug­hs, Allen Gins­berg, och frans­ka poe­ter.

På 1990-talet ingick San­dell till­sam­mans med Cle­mens Alt­gård och Lukas Moodys­son i den lit­te­rä­ra grup­pe­ring­en “Mal­mö­li­gan”, med den sena­re star­ta­de skan­di­na­vis­ka retro­gar­dis­tis­ka kul­tur­rö­rel­sen. Cle­mens Alt­gård och San­dell skrev strids­skrif­ten Om retro­gar­dism (1995).

San­dell har bott i Irland och Köpen­hamn men bor idag i Oslo. Där har han vid sidan om skri­van­det ock­så varit med och dri­vit en inter­na­tio­nell poe­si­scen.

 

Det har sedan debu­ten bli­vit när­ma­re tret­tio dikt­sam­ling­ar samt del­ak­tig­het i ett antal anto­lo­gi­er. Han har ock­så bli­vit över­satt och utgi­ven på tys­ka och eng­els­ka. (För verk­för­teck­ning; se Wiki­pe­dia!).

2012 gav Fri Press ut Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv – Åtta poe­ter från Afri­ka och Asi­en, pre­sen­te­ra­de och tol­ka­de av Håkan San­dell. Han berät­tar där om någ­ra fort­fa­ran­de levan­de och and­ra som näs­tan glömts bort. Var­je poet por­trät­te­ras i en essä till­sam­mans med tol­ka­de poem.

Den finns fortfarande att köpa här »

Line

Nu, feb­ru­a­ri 2020, kom­mer Him­len tip­par över – post­punk­po­e­si 1981–1987 som är ett urval av San­dells dik­ter från tidi­ga anto­lo­gi­er och punk-fan­zi­nes, dikt­häf­ten, tid­skrif­ter samt från hans out­giv­na manu­skript. Vän­nen Tho­mas C Erics­son har skri­vit för­or­det.

Mer om Himlen tippar över där »

Line

Håkan Sandell på Facebook »

Sandells artiklar på retrogarde.org  »