AVSTÅNDET
av Calle Flognman

Avståndet är Carl Johan Flognmans and­ra dikt­sam­ling. Den är som han själv säger “en sam­ling myc­ket kor­ta dik­ter”. Men även om des­sa ock­så bara är tju­go­åt­ta till anta­let lyc­kas han lura ut läsa­ren på en gans­ka lång resa. Och om vi ska tala om hans motiv, bor­de det då inte vara i juri­disk mening – hans upp­såt. Så här säger han i sitt efterord:

Och om den kor­ta tex­tens kort­het inte fal­ler läsa­ren i sma­ken är det fritt fram att utvid­ga den till en läng­re dikt, illu­stre­ra, sy, läg­ga till. Sådana för­äd­ling­ar skul­le gläd­ja mig myc­ket.

När Flognman i en dikt, just slängt sig i sjön efter Phlebas (kanske den drunk­na­de feni­ci­ern i T. S. Eliots Det öde lan­det – eller den säkert för många av oss okän­de sci­ence-fic­tion-titeln Consider Phlebas av Iain Banks från 1987) dyker något som skul­le kun­na ses som en nyckel­dikt upp:

Avståndet är det enda som skil­jer oss åt

Det slim­ma­de omsla­get till trots leker Flognman gär­na med fär­ger. Redan i en slags inle­dan­de tilläg­nan cite­rar han Paul Claudel i två rader:

Det finns en blå ton i havet som är så blå
att bara blo­det är röda­re.

Om Calle Flognman »

BILD: Omslaget till 'AVSTÅNDET'  av Calle Flognman, tilteln är illustrerad med två streck som inte når varandra

FP-173ISBN: 978–91-88765–28‑4

Han talar om blått, rött och grönt – och det är gär­na natu­ren som får bära fram fär­ger­na. Denna natur som ock­så befol­ka­de hans förs­ta dikt­sam­ling, Förnan (2018). I en slags omvänd pan­te­ism ver­kar natu­ren besjä­la Flognman.

Guldögonsländans grön­het
för­läng­er allt som är grönt

Boken i webbshoppen »