Det är där hon rör sig, i världen, längs vägen. Och på naturstigar kan vi förstå. För många av de bilder och sinnesintryck Park delar med sig av, är sådant vi vanligtvis bara kan uppfatta då vi själva förflyttar oss bort från den urbana trängseln. Hennes dikter kan bära oss dit.
Fast i Parks dikter får tecknen på årstidernas växlingar också samsas med iakttagelser om hur vi idag lever våra moderna liv, liksom vid sidan om naturen – ofta inom en och samma dikt. Gränsen mellan haiku och senryu tunnas ut.*
Park är inte bunden till stavelseräkning även om hon så gott som uteslutande använder sig av haikuns tre rader. Det är väl också så, att på samma sätt som det är svårt att översätta haiku från ett annat språk och bibehålla 5–7–5 – om det nu är det i original – kan det vara svårt att ”översätta” intrycken och de ljusglimtar som uppstår i stunden inom allt för strikta former. Platserna finns där, de levande tingen och rörelserna. Och såklart de överraskande vändningarna, vilka ibland kan bidra till en stunds eftertanke.
skingrande dimma
bortom adventsljusen
lyfter gässen
Att dikta om att dikta – metapoesi – kommer här i ett särskilt ljus. Park sitter inte bara på kammaren, hon diktar i gemenskap med andra också:
ginko
längs vägen
världen
i tystnad
elva poeter
på grönbete
I det som skulle kunna ses som en nyckeldikt, vilken bildar ett slags par till den efterföljande, rör sig ett sällskap tillsammans i naturen eller någon park. De är på en så kallad ginko. Under en kontemplativ vandring samlas intryck, och kanske insikt. Nyskrivna dikter läses upp och inspirationen får följa med var och en hem för fortsatt skapande.
Sist i boken finns en kort förklaring av begreppen ”haiku”, ”senryu” och ”ginko”. Park informerar inte bara – hon inspirerar ju också.